Hem ArtiklarKrönika Skräck är en skitig helkroppsspegel – och bör så vara

Skräck är en skitig helkroppsspegel – och bör så vara

av Emil Johansson

Att missförstå och underskatta en genres potential.


När Hereditary kom var det många som snabbt hoppade på ett relativt rättfärdigat hype-tåg. Filmen visade en mer intim typ av skräck som tittare inte var vana vid. Vad som slog mig som intressant om än väldigt frustrerande var mängden självutnämnda ”skräckfans” som på diverse sidor på sociala medier alltid var snabba med att påpeka att Hereditary minsann inte tillhörde deras ack så älskade genre sekunden den kom på tal.

Deras argument var (och är fortfarande) sällan endast baserade på personliga preferenser inom genren i sig, i vilken det finns fler underkategorier än inom någon annan genre vågar jag nog påstå. Nej. De ”argumenterade” bl.a. att Hereditary var inte skräck för den fick dem att t.ex. känna obehag istället för att direkt skrämma dem eller få dem att hoppa till. De blev helt enkelt obekväma. På sätt och vis ville jag, när jag såg kommentarer som dessa, bara invänta deras insikt eller att någon annan skulle kunna påpeka det uppenbara. Tji fick jag, för till min förvåning såg jag ingen som svarade med mer än det sedvanliga ”Jag gillade den” med en glad smiley som en positivt laddad interpunktion.

Nu kräver jag självklart inte att folk ska ”försvara” eller ”förklara” hur ”saker och ting minsann ska eller borde vara”; men jag förvånades ändå utav bristen på en djupare dialog än det ytliga småpratet vi kanske har med en arbetskollega i hissen en flyktig måndagsmorgon efter helgens eskapader på streaming-tjänsterna som ofta ändå endast mynnar ut i en vågskål av “bra” eller “dåligt” utan mycket undertryck.

Givetvis är inlägg på sociala medier ironiskt nog sällan ett lämpligt forum för öppen diskussion, oavsett ämne. Film känns ju ändå som det skulle passa perfekt för det ändamålet, ändå når det sällan andra nivåer än subjektiva åsikter om varför något ”suger”. Det ofta utan en skämtsam ton från många, som om vad de har att säga är en faktiskt och objektiv vedertagen sanning. Der har gått bortom månadagmorgonens slentrianmässiga och ofarliga “bra” eller “dåligt” dom; istället är alla experter.

 

Everyone’s a critic” har aldrig varit mer relevant och tröttsamt än nu.

 

Vid ett av dessa inlägg valde jag att påpeka det jag var så förbryllad över att ingen annan hade gjort än – väldigt förenklat: varför obehag hör hemma bland skräck. Nu kanske ni tänker ”Varför skrev du inget innan då? Du kunde ju ha påpekat det”. Grejen med mig är att jag sällan involverar mig själv i diskussioner online överhuvudtaget; en stor anledning till det är just den typen av folk man ofta stöter på – de som besitter den absolut sanningen, eller rättare sagt tror sig göra det. Faktaresistens och “alternativ fakta” är svårt nog när det kommer till något så betydelsefullt och faktiskt viktigt som vetenskapliga påståenden med faktiska belägg. När det kommer till underhållning och konst så råder idén “Det är min åsikt” med järnhand, och alla som vågar ifrågasätta det riskerar att brännas offentligt på bål.
Missuppfattningen (och idiotin) att subjektiva åsikter skulle vara lika relevanta eller viktiga som objektiv fakta är farlig i större sammanhang och fruktansvärt irriterande inom kultur.

Diskussionen i kommentarsfältet slutade ganska tvärt efter att det återigen påpekats hur Hereditary inte är skräck eftersom att den saknade vissa ”tropes” som vanligtvis hör genren till och således inte passade in deras mall. De formulerade det inte precis så, men poängen var densamma: “Jag anser att X inte uppfyller Y, så därför hör den inte hemma här”.

Skräck är min ”favoritgenre” just för att den öppnar upp sig till så många olika möjligheter att experimentera med. Den är nästan unik för att skräck som genre är mer lösryckt i vad som förväntas av den; i alla fall är det så jag tänker att skräck mår och frodas bäst av. Variationen av filmer inom genren och mängden underkategorier är min grund för det påståendet; hur genren fortsätter att utvecklas och förändras åt så otroligt många håll hela tiden, nästan som ett eldritch väsen självt.

Vissa är fast i tänket att skräck ska vara mer kul och underhållande. Inte så utmanande, experimenterande och utforskande som kanske endast den genren tillåter. Det är ofta samma människor som vill att man ska hålla politiken ur skräcken; politiken som i princip alltid varit en stor del av genren på olika vis och olika mycket genom alla år. Vissa av de ställningstaganden som togs då kanske inte är aktuella nu och då inte heller i det rampljuset som kontroverser kan erbjuda. Gore, spöken, naket, köksknivar, jakter, blod, verktyg, etc – dessa tilltalar alltid någon. Särskilt när vissa av dessa dessutom framstod som moraliskt förfall, vars effekten på etablissemanget blev en punkrörelse på celluloid, än mer när den relativt billiga videokameran introducerades, då vem som helst kunde plocka upp en kamera och ge filmskapandet ett försök.

Revolutionen sker inte i nuläget med bloddrypande våld och maskbeklädda mördare som natt efter natt återuppstår, i jakt på nya offer. I dess plats har våldet tagit en mer chockerande, guttural och ofta sexuell ton. De maskerade gärningsmännen som ledde paraden på videohyllorna under 80-talet har istället blivit bekanta ansikten våra föräldrar till och med  känner till. Många av oss har lärt oss att älska dem och nu hyllar vi dessa tidigare “skräckinjagande” fiktiva mördare som ikoner, vilket flera av dem onekligen är.

En kanske kontroversiell åsikt är att skräck tappar en majoritet av sin effekt när du hejar på t.ex. Jason eller när Freddy kastar ur sig one-liners till höger och vänster, trots att det såklart har en charm i sig. Det är fortfarande skräck, men det saknar den udd som sann terror forcerar på tittaren. Det som får denne att vilja blunda, eller ännu värre, det som är så otäckt att denne inte längre kan sluta sina ögon.

Det här är något jag funderat på ett bra tag, men det var inte förrän jag blev ordentligt introducerad för tv-serien American Horror Story; en antologiserie utan följetong, där varje säsong är en egen enskild historia. Merparten av er har nog redan koll på serien och är kanske förvånade över att det tagit mig så lång tid att se den, men som vanligt med mig så vill jag låta hype och snacket dö ut innan jag ger något jag är intresserad av en chans. Det ska kunna stå på sina egna ben, få en ärlig chans; inte för att ”imponera” på mig så mycket som jag vill kunna uppleva vad det än är så rent som möjligt.

När vi väl hade kommit ett par avsnitt in på säsong två fick jag en fråga som redan hade ekat omkring i min skalle: ”Kan du fatta att detta är rätt mainstream”?

 

Nej. Jag kunde inte riktigt det.

 

Serien har ett par grafiska inslag, men förlitar sig inte på den typen av sensationsskräck. Istället var det tonen, atmosfären, som fick mig att gapa i vad jag endast kan tänka mig liknar chocken föräldrar och moralister gick igenom under 80- och 90-talet. Ett par av hundra skillnader mellan min upplevelse och deras var den att jag är luttrad och har sett det mest grafiska film har att erbjuda (inte snuff, behöver understryka det till de av er som känner för att skriva till mig och påpeka att jag minsann inte har sett MDPOPE eller nåt, t.ex), jag tittar på det jag känner att jag kanske vill kritisera – särskilt om censur och bannhammaren börjar viftas omkring, och det för att jag vill se så mycket jag kan för att få ett så brett perspektiv som möjligt innan jag själv uttalar mig eller tar en ställning.

När vi började på säsong två trodde jag inte att jag vid ett par tillfällen rent instinktivt skulle vilja titta bort. Det var inte direkt för vad som vid tillfället visades; inte heller för den potentiella åsynen, inte bara i alla fall. Istället var det för att jag kände mig så investerad i de här karaktärernas tragiska livsöden, och deras smärta, fysisk som psykisk, upphörde aldrig. Särskilt inte när ansvaret låg i någon annan karaktärs händer.

På samma sätt som en jumpscare måste byggas upp för att verkligen vara effektiv på fler sätt än att agera som ett reflextest så behöver karaktärer byggas upp för att kunna åsamka så effektiv smärta som möjligt. Att veta lite om vad dessa människor har för mål och motivation, vad de har gått igenom, vad de har överlevt och övervunnit är nyckeln till att få publiken att uppleva fruktan för dessa karaktärers liv.

På grund av hur effektiv jag märkte att serien var på mig tänker jag inte avslöja exakt vad som fick mig att tillslut, nästan som en reflex, säga: ”Stopp. Jag vill inte se det här. Det räcker”. Den utlösande händelsen sker kring ⅔ in i säsongen, vi har hunnit etablerat vilka våra karaktärer är, vi vet deras viljor och mål. Sarah Paulsons karaktär Lana finner sig i otänkbar situation efter otänkbar situation, inte som i att det vore otänkbart att de skulle kunna ske, utanför att det är så otroligt hemska saker hon tvingas genomlida. Vad som gör det hela så otroligt sjukt är att hon just i det här ögonblicket har överhanden. Hon har plågats så otroligt mycket fram till det här tillfället, men nu kan hon äntligen få något som skulle kunna klassas som en förnimmelse av upprättelse, inte direkt, men det är det närmaste hon kan komma just då.

Hon måste bara utsätta sig själv för något som till och med under de bästa av förutsättningar kan vara traumatiskt nog för resten av livet för vissa. Lana använder sin överhand briljant, för att sedan få reda på att hennes ”vinst” och lidande var förgäves.

På det viset allting läggs fram är det som att vi någorlunda upplever Lanas beslut i realtid. Stämningen är spänd likt en båge och vi har sett de händelser som lett fram hit.

Precis innan scenen når sitt klimax började jag uppleva samma känslor som när jag ska genomgå en panikattack. Min nacke och till och med mina ögonbryn blev kallsvettiga, jag började ge ifrån mig ljud jag endast kan anta lät likt ett skadat djur medan jag beklagade mig över vad jag antog skulle ske och inom loppet av ett fåtal sekunder utbrast jag: ”Pausa”!

Vi hade ett samtal som pågick och skiftade ämne i över en timme efter den pausen. Utan att egentligen ha sett någonting var jag tvungen att lätta på trycket, uttrycka känslorna jag hade. Om det jag anade skulle ske skedde på ett utdraget och smärtsamt vis så hade serien gått över en gräns. Ibland är det svårt att veta exakt ens gränser går; gällande just vad den här scenen handlar om blev det extremt tydligt där och då.

Valde de att visa mer så hade serien valt vältrat sig i ”sorgsporr” genom att visa mer än vad som är nödvändigt. Detta hade inte varit lika effektivt om det hade gällt sämre skrivna karaktärer eller inte byggts upp så länge. Oavsett hade det varit något som endast hör hemma bland extremfilmer som sällan erbjuder mer än vad just den publiken ofta vill ha.

I slutändan visar de precis lagom och twistar till det lite mer och det hela funkar i princip felfritt. Serien har gjort liknande grejer innan genom att skriva karaktärer man får lära känna och sympatisera med innan deras stora och orättfärdiga hemlighet avslöjas. Det skapar konflikterande känslor för tittaren och gör en grej jag själv ofta försöker göra när jag skriver; nämligen det att ge huvudkaraktärer tillräckligt mycket djup för att förstå varför de gör vad de gör, oavsett om de är kräk eller inte. Moralen lämnas på sätt och vis utanför eftersom merparten av sakerna de gör utan tvekan är fruktansvärda, vi behöver inte skrivas på näsan och med det kan vi fokusera mer på vilka de är istället för varför.

AHS fick mig att känna något jag inte känt på flera år – genuin terror.

AHS lägger fokus på sina karaktärer på ett vis få skräckfilmer gör. Visserligen är det en serie som tack vare sitt längre format tillåter utveckling över tid istället för att baka ihop allt under två timmar.

Poängen är den att filmer som Hereditary, The Witch eller First Reformed, bl.a. ger mer tid åt utveckling, förberedelse och förståelse av sina världar och karaktärer än någonting annat för att effekten när någonting hemskt väl sker kommer verkligen kännas. Visst kanske en mer lågmäld film riskerar mer eftersom publiken kan behöva vara lite mer tålmodig. Såna filmer har mer gemensamt med drama på många sätt än komedi, som skräck vanligtvis bäst kan liknas med gällande struktur och regler.

Det är helt okej att endast använda film som en verklighetsflykt på ett sånt vis att man inte vill bli påmind om verkligheten alls när man väl sätter sig för lite avkoppling. Dock kan och ska man inte neka att film, precis som all konst kan vara till för att reflektera vardagen likt en oundviklig helkroppsspegel i ett trångt badrum. Du kanske ser saker du inte gillar, men de är där. Det hjälper ju inte att klaga på spegeln för det. Det hjälper inte att klaga på att en film inom en genre man påstår sig gilla visar saker som gör tittaren obekväm.

Film är inte endast till för lite underhållning, de är till för allt möjligt och ibland kan det vara förvirrande för folk.

Att kunna erbjuda så mycket med relativt liknande förutsättningar, satta inom väldigt töjbara ramar, är vad som gör skräck som genre unik; dess förmåga att transformera sig (likt våra egna kroppar) är en av genrens enorma styrkor. Publiken bör beakta vad den är kapabel till istället för att låsa fast sig vid vad de är bekanta med.

Den här texten är lite överallt. Trots det hoppas jag att man kanske får sig en tankeställare när man ser eller tänker skriva ett inlägg eller fälla en kommentar om att ”X är inte skräck på grund av Y”; det är att sälja genren kort. Obehag är dessvärre det bästa ordet jag kommer på just nu att beskriva när skräck är som mest effektivt. Ovilja är kanske ännu bättre. En känsla av att du inte vill mer. Skräckens uppgift är att leda dig framåt, oavsett vad du vill. Som tur är (eller?) finns Paus-knappen.

Rädslan för det okända är ju den äldsta rädslan enligt H.P. Lovecraft och kanske är det just den rädslan som skrämmer bort de så kallade fasen från att utforska djupare i farvattnet än dit naveln når. Det är givetvis okej, men spotta inte på de som simmar vidare, längre ut och ner under vattnet. De vill utforska det mörka djupet i ett okänt vatten; inklusive vad de kan finna i sig själva.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar