Hem ArtiklarKrönika Rambo: Last Blood är en vattendelare

Rambo: Last Blood är en vattendelare

av Emil Johansson

John, John, John… Du har det aldrig lätt, va? Är det inte Vietnam-spöken så är det kritikerna.


Sylvester Stallones tolkning av John Rambo i filmatiseringen av boken First Blood (1982) är en underskattad och fantastisk karaktärsstudie, ett varningens finger om PTSD och krigs påverkan på de människor som var där.

Uppföljarna som följde tog sig an krigstemat på ett lättare vis, droppade djupet och ersatte det med ett maskingevär, de blev underhållande orgier i våld och explosioner.
Med den förlängda versionen av Rambo (2008), den versionen kallad “John Rambo“, återgick Stallone, då även i regisätet, till mer av en plågad karaktär som försökte hålla sig i skymundan och leva ett tyst liv. Han lyckades blanda djup med mer våld än vad vi hade sett i någon av Rambo-filmerna innan med ett, för det mesta, lyckat resultat.

I den bioaktuella Rambo: Last Blood (2019) verkar dock allt karaktärsdjup ännu en gång kapitulerat för att lämna rum åt att göra John till en Jason Voorhees-liknande schablon som jagar ner skurkar en efter en. Konsensus mellan kritiker verkar vara att kalla Last Blood en besvikelse, medan majoriteten av publiken verkar älska detta hav av våld. Det är långt ifrån första gången kritiker och publik går skilda vägar i sina åsikter om en film.

Sylvester Stallone i vad som sägs bli hans sista gång som John Rambo.

Ska man skaka på huvudet åt det ytliga spektakel som vi nu fått, eller ska man koppla bort hjärnan och hoppas på en underhållande actionrulle i samma stil som uppföljarna?
Det är trots allt en Rambo-rulle på bio.


Har ni sett vad som sägs vara sista Rambo-filmen och vad tycker ni i så fall?

 

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar