Det är ibland svårt att rannsaka sig själv. Särskilt när det gäller spel och de upplevelser man hade som ung. När jag växte upp skaffade min bror en riktigt för tiden cool dator. Spectrum ZX hette den och den prydde hans skrivbord med sitt utsökt svarta utseende och sköna känsla för spel.
Ja, så kände vi i alla fall, och när jag och farsan en sommar spelade igenom ett spel vid namn ”Down to earth” (en Dig Dug klon) så var upplevelsen total.
Det var roligt, utmanande och fantasifullt arkadigt i sin spelupplevelse.
Så var spelet sedan kvar i våra minnen…
Medan åren gick, så kom nya spel och nya upplevelser. Men inget
arkadspel kom att överträffa ”Down to Earth”.
Tills den dagen jag kom över en ZX Spectrum emulator.
Det skulle jag inte ha gjort, då spelet verkligen var under all kritik. Med en styrning som bäst kan beskrivas opålitlig och ett monokromt utseende så var verkligen spelupplevelsen dålig. Självklart, så förstod man att det för sin tid var okej, men att man idag inte stod ut med en kvart-tjugo minuters laddande av kassett, för att sedan starta ett spel där inga high scores sparades. Inga spartillfällen gavs, ingen förklaring till hur man spelade och för den delen varför.
Självklart; det var ett barn av sin tid. 
För vi vet ändå att i spelindustrins vagga, så var spelmekaniken det fundamentala. Saker som story, grafik och ljud kom i efterhand.
Man hade tur om man kunde ens urskilja karaktären från allt annat på skärmen egentligen.
Idag är spel en mångmiljard industri, där varje aspekt av spel ska hålla väldigt hög standard. Grafik, ljud, gameplay. Allt ska vara lätttillgängligt, så välskrivet som möjligt och framförallt engagerande från start.
”Down to earth” är inte det. Det är slött, förkastligt fult, ålderstiget och framförallt förlegat.
Men vadå, varför provade du ens spelet? När du hade så fina minnen av det?
Tja, jag personligen är en optimistisk realist. Jag håller mina minnen väldigt högt, men jag kan ändå vara realistisk nog att förstå att spelet jag då spelade, inte längre håller måttet.
För konservatism är farligt i en bransch som handlar om att vara uppfinningsrik och våga prova nya saker. Men när gamers pratar med varandra om sina gamla spel, så slår de omedelbart på locket på sina öron om några dåliga aspekter av spelen tas upp.
Detta är något jag ser ofta, och särskilt i min generation av games. Vi som så ofta bröstar upp oss och säger;
”- Vi minsann var med från start, så om det är någon som förstår detta med spel. Så är det vi!”
Och så fortsätter det alltid till att det ena eller det andra klassiska spelet som minsann var det mest ultimata vad gäller spelupplägg, story och overall greatness.
Jag kan verkligen förstå att yngre gamers himlar med ögonen åt denna märkligt fastgjutna synvinkel.
Men det är väl så det ska vara….?
Nej!
Detta tänk är en ful form av fanboyism som genomsyrar gamers, i särskilt sjuttio-och åttiotalist hörnan. Och märkligt nog; där den populära retro-kulturen, som många gånger huseras av yngre personer, så ser man där att de inte blundar för svagheterna i sina favoritspel samtidigt som de uppskattar den nya tidens spel.
Jag menar…
Vi lever i en tid där spelen är större än någonsin. Spelen ges utrymme både i stor skala och i liten. Storproduktioner såväl som mikroskopiskt små indie produktioner.
Vi måste vara realistiska och se att de äldre spelen (även om de håller en viktig plats i våra gamer-hjärtan) inte är utan brister. Och att när utvecklingen ändå går framåt, så är det oundvikligen så att även det mest klassiska spel, till slut blir förlegat och förpassat till soporna.
Om det så må vara, Half-life, Deus Ex, Baldur´s Gate, Final Fantasy VII, Doom, Civilization, Sim City eller till och med Super Mario World. Allt är inte utan brister, och när vi kan se dessa, utan att stirra blint på vår nostalgi, då kan vi börja uppskatta spelen idag mer.
Så hur gör vi då…?
- Våga se era favorit spel på ett nytt sätt; realistiskt och framförallt i jämförelse med dagens spelklimat. Standarder har höjts, oavsett om Ni ser det eller ej!
- Svälj er stolthet över det nostalgiska i ert liv. Var rättframma och belys svagheter även i den mest klassiska av speltitel.
- Lika mycket se svagheter som styrkor i de äldre spelen så klart!För om vi alla gör det, så kommer vi inte se halvdana remakes, där spelutvecklare uppmuntras till att återanvända gammal spelmekanik. Återanvända miljöer och överliggande gameplay, utan faktiskt ta sig tid till att utveckla spelet inom ramen för dess värld och spelmekanik.
För visst vill vi väl nå en framtid där spelen når nya gränser och överväldigar våra sinnen!
