Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka åtta hittar vi en film som inte bara sågades, men egentligen aldrig gavs en chans från start…
Hur den här filmen har fått så låga betyg som den har ger mig en konstig känsla.
Sällan har jag skådat så mycket själ i ett par karaktärer som hatar varandra samtidigt som de absolut inte vill skada varandra.
All Is Bright (2013) (i Sverige känd som “Almost Friends”) är en liten dramakomedi från reklamregissören Phil Morrison (vars långfilmsdebut och enda film hittills utöver All Is Bright var den Oscarsnominerade Junebug (2005)) med manus av Melissa James Gibson (House of Cards 2015 – 2017) som inte verkade generera särskilt många ringar på vattnet när den kom och inte heller sedan dess. Vid första anblick verkar det bara vara en medioker liten rulle man kanske tittar på en eftermiddag vid julledigheten. En sån där film man snabbt glömmer bort. Men hos mig fastnade den.
Den charmade mig med sina otroligt trovärdiga karaktärer och med en historia som inte har någon direkt protagonist eller antagonist, någon som gjort uppenbart rätt eller fel. Kanske är det just det som folk inte riktigt gillar – du kan inte peka ut en ond och god, de är människor precis som vem som helst. De försöker bara överleva, bokstavligen!
De två som hamnar i huvudfokus är Dennis (Paul Giamatti) och Rene (Paul Rudd). Filmen öppnar med att Dennis är på väg hem efter att ha suttit av sin tid i fängelse efter ett misslyckats inbrott han och Rene försökte genomföra fyra år tidigare. När han väl kommer till sitt gamla hus släpps han först inte in av sin fru, Therese, (Amy Landecker) förrän deras gemensamma dotter har somnat. När han välkomnas in uppdagas saker och ting som skett de senaste fyra åren och Dennis tvingas lämna sitt hem, sin fru och sin dotter. Han blir således hemlös och har ingenstans att ta vägen. Av en ren slump ser Dennis Rene, hans gamla vän och kumpan, i en bar genom ett fönster och han går in. Här börjar ett motstridigt samarbete då Dennis hoppar på Renes nya lagliga jobb att sälja Kanadensiska julgranar i centrala New York. Deras relation hamnar i fokus samtidigt som de tvingas växa som människor – särskilt Dennis som egentligen är en människa helt utan hopp. Vi följer dem under deras jobb i New York dagarna inför jul och samtidigt får vi ta del av hur deras relation utvecklas och förändras baserat på händelser som tagit plats under de fyra gångna åren. Det hela eskalerar i ett icke-konventionellt hjärtskärande slut som jag inte är säker på om de flesta kommer vara helt okej med baserat på tonen de flesta av den här typen av filmer brukar ha.
Med ett smått rörigt manus på sina ställen lyckas ändå filmen fånga och charma med väldigt mänskliga karaktärer och en ärlig syn på att försöka förändra sig själv och hantera alla typer av motgångar som kastas i ens väg. Vissa storytrådar verkar släppas helt medan andra inte nystas upp i närheten av tillräckligt, men i det stora hela är det en väldigt fin och kanske smärtsamt ärlig liten julfilm (och detta är ju ändå en julkalender så lite jul måste ju ändå in här och där).
