Hem JulkalenderJulkalender 2018 Nördliv Julkalender | Lucka 3: Ett päron till farsa: Nästa generation

Nördliv Julkalender | Lucka 3: Ett päron till farsa: Nästa generation

av Emil Johansson

Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. I lucka 3 hittar vi en uppföljare som blev bespottad – men här hittar ni en annan åsikt om den!


“Reboot is a four letter word”. Så vill jag inleda denna text. När man säger att nåt är ett “four letter word” på engelska så syftar man på att det kan likställas med svordomar som ofta stavas med fyra bokstäver på engelska. T.ex “shit, fuck, crap, etc”. För mig är reboot just ett sånt ord. En svordom som får mig att vilja hålla för både ögon och öron.

Förstå då hur positivt överraskad jag blev av att jag faktiskt gillade nya “Vacation” riktigt mycket. Den är gjord med hjärta, respekt och är en semi-uppföljare till originalen.

Dessvärre växte jag aldrig upp med Chevy Chases och Beverly D’Angelos familjesemestrar. Den första jag såg i relativt ung ålder var Christmas Vacation (1989) och sedan dess har den blivit ett ständigt stående inslag under mitt julfirande tillsammans med andra klassiker. Den fångar bara den perfekta känslan av de flestas julfirande tycker jag.
Man utsätter sig frivilligt för mer stress än vad en vanlig arbetsvecka för en fattig och utbränd indiefilmare (no relation…) innebär, man spenderar mer pengar än vad som är rimligt på mängder av mat och skit man inte behöver och lever i totalt överflöd i ungefär en vecka. Ingen rast eller ro.
Mitt julfirande innebär numera att jag dricker glögg framför tvn efter att ha lagat lite mat och att jag lyssnar på ett par väl utvalda julsånger – det är jul för mig. Självklart hälsar jag på familj, men det sker ofta efter kalabaliken som julen verkar innebära för de flesta.

Christmas Vacation fångar verkligen stressen och kalabaliken på ett perfekt sätt.


Sedan jag såg den har jag även sett de övriga i serien ett par gånger. De är några av de stora amerikanska komedierna – med varierande kvalité. Bra igenkänningshumor med en familjär känsla, man känner sig alltid välkommen in i familjen Griswold. Det fortsätter man göra i rebooten där vi faktiskt får följa med Russ Griswold (Ed Helms) på semester, alltså sonen från originalen, med hans alldeles egna familj.


Allting har ju förstås uppdaterats lite här och med det vissa risker att bli utdaterad med referenser till saker såsom Instagram så daterar man filmen till nuet väldigt hårt vilket är lite synd för det är mest för ett skämt egentligen. Ett rätt så kul och obekvämt skämt visserligen, men ett som lär bli daterat snabbt på samma sätt som omnämnandet av MySpace daterar Diary of the Dead (2007) (regi George A. Romero (1940 – 2017)).

Även humorn som inte är kopplade till specifika nutida ting eller tjänster känns det som filmskaparna ansträngt sig lite väl mycket med. Den känns mer ansträngd när man jämför med originalen som jag anser vara fruktansvärt roliga och charmiga än idag. Dock måste jag säga att de flesta skämten här fungerar förvånansvärt väl. De påminner lite om skillnaden i humor mellan de svenska Sune-filmerna (som man skulle kunna kalla svenska svaret på Vacation-filmerna slår det mig nu):
Sunes sommar (1993) har en mer grundad humor som bygger på igenkänning av familjelivet under en semester, blandat med subtil humor som sker i bakgrunden, timing och kul skämt som sker i filmens eget universum. Snyggt och smart.

Tittar vi på de moderna Sunes-filmerna (vilket jag personligen hoppas så få som möjligt här har gjort) så bygger det på väldigt rak humor utan någon form av subtilitet, ordet bajs är tydligen såååååå roligt och förolämpningar är det skojigaste någonsin, allt levererat med fruktansvärd timing. Allt där känns bara krystat.
Det mest förvånande är att amerikanarna gjorde detta rätt och mycket subtilare än svenskarna denna gången. Ett päron till farsa: Nästa generation har bajshumor, men jäklar i mig den är faktiskt småkul och jag skrattade gott åt den för den forcerades inte fram som det roligaste någonsin.
Självklart finns det krystad humor här också (liten spoiler för ett skämt) som till exempel när Ross och hans fru Debbie (Christina Applegate) ger sig ut mitt i natten för att vara lite våghalsiga och ha sex på en punkt där ett par delstaters gränser möts och tokerier sker förstås.  Humorn måste ju spegla lite vad dagens publik vill ha och just det skämtet känns otroligt modernt, men jag är också en gammal man som skriker på molnen.
När man pratar modern humor kan vi lika gärna ta upp att svordomar i sig tydligen är en skrattfest. I första Vacation när det brister för Clark och han skriker ut en lång harang i bilen till sin familj om hur lugn och fin han är och hur deras semester ska bli helt fantastisk och han släpper ifrån sig ett enda laddat “fuck” så funkar det perfekt. Man förväntar sig inte det från den annars så optimistiska familjefadern.

I den rebooten spottar inte bara Russ ur sig ett par “fuck” utan även andra karaktärer och ordets effekt minskar markant. Det blir helt enkelt inte lika kul som en psykotisk härdsmälta med ett stort leende på läpparna.
Jag får dock ge filmskaparna beröm för ett par riktigt mörka skämt som kommer i samband med ett “running joke” gällande en långtradarchaufför som spelas av…äsch, ni får se det – bara rollsättningen där är kul och brilliant. Jag vill inte gå in på vad skämten rör, för det är fruktansvärt – men de fick mig nåt otroligt och jag skrattade så jag nästan grät.


På tal om kul rollsättning så får vi ett par, av i all fall mig, mycket uppskattade gästspel från självaste Chase och D’Angelo i deras klassiska roller som Clark och Ellen, detta ackompanjerat till en version av temalåten, Holiday Road av Lindsay Buckinham från originalet. Scener som dessa får mig att le stort och länge, särskilt när de faktiskt bryr sig om att skriva ett par ordentliga scener för karaktärerna och har med ett väldigt ikoniskt soundtrack.
Även Russ syster, Audrey (Leslie Mann), dyker upp tillsammans med sin man, Stone (Chris Hemsworth). Barnskådespelarna för originalserien skiftade ständigt (förutom en gång tror jag då dottern/systern spelades av samma skådis i två filmer) och tyvärr är det ingen av orginalskådisarna som spelar systern här. Personligen hade jag älskat om Juliette Lewis som spelade Audrey i den tidigare nämnda Christmas Vacation hade dykt upp här, det hade fått mig att fnittra som den lilla filmnörd jag är. Men jag nöjer mig med ett par finfina referenser till originalen och att Chase och D’Angelo faktiskt är med här för på sätt och vis känns det som att filmskaparna lika lätt kunde ha skitit i det och bara hovat in pengar på franchisens namn.



0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar