Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under den tjugoförsta luckan hittar vi en film som vi alla känner igen oss lite i….
Ibland dyker det upp en film som lite kärleksfullt driver med nörderier (t.ex Grandma’s Boy (2006)). Vissa av dessa filmer påminner en om varför man blev förtjust i vad man än nu är passionerad över. Fanboys är en sån film. Eller…ja den försöker i alla fall och lyckas här och där. På sina ställen börjar de driva med gaykulturen på ett sätt som inte hade varit okej att göra idag, tio år efter release. Lite lustiga våldtäktsskämt som inte riktigt landar (ska man driva om sånt måste man verkligen göra det så otroligt rätt och de flesta kan inte det). Och såklart alla uppenbara skämt inom nördkultur man kan tänka sig – särskilt om Star Wars, det är nämligen just det Fanboys (2009) handlar om.
Året är 1999. En grupp vänner väntar spänt på att den nya Star Wars-filmen, Det mörka hotet (1999), ska ha premiär. Det är århundradets filmsläpp, en film som folk väntat på i åratal. De diskuterar sina spekulationer om vad som ska ske, precis som vilken nördgrupp som helst inför något stort som anbelangar deras passion. Mitt under denna spänning kläcks den dåliga nyheten att en av vännerna är sjuk i cancer och antagligen inte kommer överleva för att få se den. Det kan de såklart inte tillåta och de ger sig ut på sina livs största uppdrag – de ska ta sig in på Skywalker Ranch och sno, eller i alla fall se, filmen innan det är försent.
Det är inget vi inte sett innan. Allt är väldigt bekant.
På sätt och vis påminner det mig om “comfort food” såsom potatismos och köttbullar eller falukorv och makaroner: det är väldigt enkelt, du vet exakt vad du får, inget nytt överhuvudtaget men kan ibland ändå vara något du verkligen vill ha. Det är bekvämt.
Personligen är ju jag sån att jag helt enkelt gillar “något mer”. Istället för vanliga köttbullar kanske jag kryddar till dem, har i lite muskot i potatismoset jag gjort med en speciell typ av potatis och gör egna rårörda lingon (jag är diabetiker så vill jag ha nåt sött till maten får jag göra det själv om jag inte ska dö av köpesylt). Inget fancy, bara det lilla extra som förhöjer det bekanta och, i det långa loppet, trista till något riktigt gott.
Salt och peppar gör bara så mycket. Samma med filmer om nördkultur.
Det är alltid samma typ av skämt och storys. Fanboys gör verkligen inget speciellt, men den är lite småskoj. Självklart har den en hel del sköna referenser (min favoritreferens gäller George Lucas tidiga film THX 1138 (1971)) och många härliga gästspel från skådisar som Danny Trejo, Billy Dee Williams, William Shatner, Carrie Fisher (1956 – 2016), Kevin Smith, Jason Mewes, Seth Rogen (i dubbelroller varav den ena insåg jag inte förrän jag skrev denna text), Ethan Soplee och Danny McBride.
Som “nörd” stör jag mig på vissa småsaker såsom en av de där typiska scenerna när karaktärer spelar tv-spel och man kan på en gång se att de inte spelar någonting på riktigt utan bara skådespelar medan ljudeffekter går i bakgrunden och som filmskapare stör jag mig på de tillfällen av uppenbar ADR (när man spelat in dialog i efterhand, något som kan bero på flera olika anledningar). Störande och hade varit relativt lätt att ordna, i all fall spelgrejen.
Filmen led av många förseningar, reshoots och omklippningar.
Själva kärnan i historien, alltså cancern, klipptes först bort av The Weinstein Company (2005 – 2018, tacka fan för den konkursen) innan regissören, Kyle Newman, lyckades sätta ihop det mesta igen inom loppet av 36 timmar. Newmans director’s cut har endast visats en gång offentligt, om det är den han lyckades sätta ihop igen vet jag inte. Den version vi har nu är en kompromiss och den känns så också utan en tydlig röd tråd och lite fragmenterad ton.
Som sagt är Fanboys inget särskilt alls egentligen. Det är en liten kul film för Star Wars-fans och nördar i allmänhet (Star Trek-fans lär också ha rätt kul här). Det finns definitivt scener jag skrattade åt men jag vet inte om jag kommer se den igen. Dock är den absolut passande för en publik som vill ha något lättsamt och skojfriskt, något lite i samma ton som Eurotrip (2004) men sämre (väldigt subjektivt får jag väl erkänna), men i stort påminner de om varandra.
Utan att spoila för mycket vill jag avsluta med sista repliken i filmen som fick mig att skratta gott och även fundera lite över hela grejen med fandom och hur mycket vikt man lägger vid något som någon annan har skapat:
“What if the movie sucks?”
Ja om filmen suger – gå vidare och kom ihåg att det fanns något där du älskade innan, och oftast finns det kvar om du inte fastnar på det negativa.
Jag tittar på dig The Last Jedi (2017) – din röriga, tondöva lilla rulle, du ska inte få förstöra det lilla jag älskade med Star Wars från början.
