Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka tjugo så tar vi oss an en blodig liten uppföljare…
Nu när julen står vid dörren med sina stora middag passar väl inget bättre än att ta en titt på en film som handlar just om en stor buffé – av människor!
Herregud… Som jag älskar den här filmen.
Om man bestämmer sig för att göra en uppföljare till en film man gjorde för nästan 40 år sedan som ens comeback krävs det en speciell typ av dåre. En smart en. Denna dåre var Herschell Gordon Lewis (1929 – 2016), mannen som i princip skapade det vi idag känner till som splattergenren där blod och tarmar flyger (något mina två senaste filmer varit relativt fyllda av), en man vi stött på under en tidigare lucka i år redan – The Beyond (1981), då vi pratade om “The Godfathers of Gore”. Just Lewis är den jag personligen verkligen skulle kalla det. 1963 släppte han Blood Feast lös på världen till folks chock och förvåning. Plötsligt bevittnade publiken blodtäckta damer i badkaret och hur en psykopat förberedde dem för en stor brakfest som för-, huvud- och efterrätt! Ingen hade någonsin skådat någonting liknande, detta var ett helt nytt fenomen och publiken har inte tittat tillbaka sedan dess. Många regissörer har influerats av Lewis, Sam Raimi (Evil Dead, Spider-Man) och Peter Jackson (Bad Taste, Sagan om ringen-trilogin) är bara två av en lång rad jag inte ska besvära er med. Men ni måste förstå vikten av en liten gorefilm från sexiotalets glada dagar. Hur och vad den påverkade, det är mer än vad man nog kan greppa.
Men efter ett par liknande filmer tröttnade Lewis då alltfler tog efter formulan och andra blodstänkta filmrullar skeppades runt på biograferna. Anledningen till att de hade gjort Blood Feast från början var att deras “nudie cuties” inte längre sålde lika bra på grund av övermättnad från flera håll och nu skedde samma sak igen fast med “deras” egna genre. Lewis skiftade karriär och han började jobba inom marknadsföring där han också blev otroligt framgångsrik. Men jag antar att suget kom åter och att han såg en öppning i splattermarknaden runt år 2000 för plötsligt dök Blood Feast 2: All You Can Eat (2002) upp till alla skräck- och gorefans stora glädje (dessutom med ett sanslöst kul gästspel av regissören John Waters). Blood Feast 2 är en av mina absoluta favorituppföljare någonsin inom alla kategorier, helt ärligt. Tittar man på originalet från 1963 kan man idag tycka att den är lite väl b, väldigt långsam och goret håller inte riktigt längre. Allt det fixade Lewis med uppföljaren och det första vi möts av är två män som under gudinnan Ishtars inflytande hugger ihjäl varandra under skratt och blodsprut.
Är inte det den absolut bästa öppningen på en film från en regissör som varit borta i nästan ett halvt sekel så säg.
Ah, nu kanske ni undrar vem Ishtar är. Det är den babyloniska krigsgudinnan (i originalet säger de fel och säger Egypten, även det något de fixar med en liten enkel replik i uppföljaren) och i “Blood Feast universumet” förtrollar hon patriarkerna i familjen Ramses (som båda äger cateringfirmor, typ), Fuad Ramses (i originalet) och Fuad Ramses III (i uppföljaren, av någon anledning hoppar vi över Fuad Ramses II helt och hållet), till att förbereda en stor festmåltid åt henne i form av människokött, allt utan att vi egentligen får träffa gudinnan i sig. Det hela med stelt skådespel, ett knappt dugligt manus och statiska bilder, dock med charmen vriden till elva och goret likaså. Med all respekt så är inte storyn är inte det viktiga i filmer som dessa och de vet precis vad de ska lägga krutet på istället.
Det är larvigt, det är blodigt och det är charmigt. Blood Feast 2 levererar på allt man förväntar sig från en H.G. Lewis film och lite till. 2016 gjorde Marcel Walz en remake på Blood Feast som möttes av blandade känslor från både fans och kritiker, dock har kritiker aldrig varit splattergenrens stora stöttepelare. Tyvärr verkar det som att vi inte kommer få se den helt oklippta versionen på hemvideo, varför vet jag inte. Dock fick just den versionen en kort tur på ett begränsat antal biodukar i USA.
Men ni kanske ska höra efter om den som lagar julmiddag i år har konverterat till någon ny religion, babylonisk eller egyptisk, innan ni sätter er till bords. Man kan ju aldrig riktigt veta vad som faktiskt finns i den där patén…
