Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under den nittonde luckan hittar vi en gammal actionstjärna och hans försök till återkomst….
Mel Gibson har sedan tidigt 2000-tal varit ett ganska så kontroversiellt namn på allas läppar när det kommer till skådespelare som fuckat upp på ett eller annat vis, han med råge med antisemitiska uttalanden och hot mot exfruar, inga jätteroliga saker alls. Men lite som med Roman Polanski har han trots dessa akter sina fans eller i alla fall sin publik.
Gibson föll hårt från sin tron efter att ha suttit i registolen för filmer som The Passion of the Christ (2004) och Apocalypto (2006). Han var sedan borta några år innan han kom tillbaka som skådespelare i Edge of Darkness (2010), då hade inte spelat i något sedan 2005. Sedan dess har han gjort några av mina favoritroller i hans karriär i filmer som Machete Kills (2013) där han äntligen fick axla en skurkroll och dessutom göra den ganska brilliant, och dagens film, Get the Gringo (2012).
Get the Gringo påminner mig verkligen om Gibsons tidigare filmer och roller, särskilt Payback (1999) vars stil och Gibsons karaktärs inre monologer onekligen känns som ett stort inflytande på “Gringo”. På sätt och vis känns det som en inofficiell uppföljare, något jag inte är ensam om att spekulera om då Harry Knowles (känd för sidan Ain’t It Cool News) även gjorde det när premiären begav sig. Absolut inget fel i det då Payback är en fruktansvärt underhållande och välgjord film; i alla fall bioversionen som Gibsons bolag, Icon Productions, står bakom. Director’s Cut-versionen är, enligt mig, undermålig och inte i närheten lika tillfredsställande som Gibsons. Det som är så intressant är att det är två helt olika filmer, med helt andra scener och till och med helt olika antagonister vilket gör det till en fascinerande studie som är nära inpå unik, om man inte räknar med klassiker såsom Ridley Scotts Blade Runner Final Director’s Cut (1982).
Get the Gringo har dock inte haft den typen av problem vad jag är medveten om. Ärligt talat har jag väldigt lite cool på någonting alls om skapandeprocessen bakom Gringo. Jag har inte läst eller sett särskilt mycket alls faktiskt nu när jag tänker efter. Hm. Lite lustigt kan tyckas.
Hur som haver får vi följa Driver (Gibson) när han grips och fängslas av Mexikanska myndigheter. Väl inlåst på ett fängelse som ser mer ut som en kåkstad med en egen ekonomi och samhällsstruktur lär han sig hur man överlever där med hjälp av en pojke som är född på insidan av fängelsets väggar. Snart visar det sig att pojken har ett större syfte än vad Driver kunde tänkt sig och snart måste han hålla ögonen öppna för både sin och pojkens överlevnad, särskilt om de någon gång ska kunna ta sig ut levande.
Ärligt talat är jag glad att Gibson har tagit en del jobb på lite mindre filmer än vad han kanske skulle gjort under sin storhetstid. Visst regisserade han den kritikerrosade krigsfilmen Hacksaw Ridge (2016), men han har en av huvudrollerna i kommande “kalender-darlingen” Craig S. Zahlers Dragged Across Concrete (2018) tillsammans med Vince Vaughn och Jennifer Carpenter och det är inte en gigantisk film.
