Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Denna gång gömmer sig en nutida klassiker – en actionfilm i trånga miljöer som gör många rätt är vad vi hittar under lucka sexton!
Marvel har de senaste tio åren levererat rätt så solida superhjältefilmer med start i Iron Man (2008) (fortfarande en av deras starkaste enligt mig). De har gett oss underhållande pastellfärgade popcornfilmer för hela familjen varje år sedan dess om jag inte missminner mig. Jag föll dock ur och tappade intresset ett par år tillbaka och har sedan dess inte brytt mig om att hoppa in igen med alla filmer jag behöver se för att kunna greppa vad som händer nån av de senare filmerna fullt ut. För mig blev de förutsägbara och ett effekt-onanerande utan dess like – snygga men relativt innehållslösa. Inget emot er som gillar Marvel, men de gör nog inte min typ av film längre.
Personligen är jag inte heller förtjust i Zack Snyders nattsvarta och gravallvarliga DC-filmer heller (dock är Sucker Punch (2011) på gränsen till brilliant). För Gud skull, det är en man i spandex som tar av ett par glasögon och ingen vet vem han är plötsligt. Det håller bara vatten så länge.
Christopher Nolans The Dark knight (2008) är en favorit för den balanserar hela hjältegrejen på en tunn tråd men gör det snyggt och mer grundat. Men jag blev ganska less på den här typen av film just för att den släpptes hela tiden. Marvel och Disney verkar dessutom försökt göra samma grej med Star Wars nu men upptäckte att det kanske inte riktigt funkar. Varför det funkar med superhjältar men inte med Star Wars vet jag inte, men jag blev bara trött helt enkelt. I och med det missade jag en av de bästa filmer som baserats på en serietidning någonsin – enligt mig.
Jag syftar såklart på Dredd (2012). Den senaste filmatiseringen om karaktären Judge Dredd (här spelad av Karl Urban) av två (den förra kom 1995 med Sylvester Stallone i titelrollen) och utan tvekan den bättre av dem. Allting är bättre med versionen från 2012. Allt från skådespel till manus och smådetaljer som ingen tänker på kanske, men lägger man märke till dem så uppskattar man den lilla extra ansträngningen direkt. Det enda “felet” jag egentligen kan komma på är att mycket av blodet och goret är digitalt, men fortfarande hanterat tillräckligt snyggt för att inte störa mig för mycket och det hade bara varit barnsligt av mig annars. Med den relativt låga budget de hade (30 – 45 miljoner dollar) så hade det nästan varit omöjligt att leverera en så tight film om alla effekter hade varit praktiska och de praktiska effekter som finns levererar absolut. Det här är nämligen en otroligt våldsam film på bästa tänkbara sätt. Flera gånger satt vi och jublade eller applåderade när Dredd sköt håll i halsen på folk eller krossade struphuvuden.
Kort och gott är handlingen att Dredd ska typ hämta en bov, hamnar mitt i kärnan av en knarkfabrik som tillverkar drogen SLO-MO och plötsligt skjuts folk i bitar då hjärnan bakom drogen – Ma-Ma (Lena Headey) – sätter ett pris på Dredds huvud och stänger in honom med kollega Anderson (Olivia Thirlby) i ett enormt bostadskomplex i vilken fabriken ligger.
