Hem ArtiklarKrönika ”När sågen tystnat” | En kort tillbakablick på Hoopers största arv till filmhistorien

”När sågen tystnat” | En kort tillbakablick på Hoopers största arv till filmhistorien

av Emil Johansson

1974 kom en film som förändrade skräckgenren för all framtid. En film som skulle inspirera framtida filmare, inte bara i sin genre, utan överhuvudtaget.

Filmen var delvis baserad på mördaren och gravskändaren Ed Gein som gjorde lampskärmar av människors hud bland annat, något som vi inte behöver gå in på här. Resten av idén kom regissören Tobe Hooper (1943 – 2017) på när han stod i en fullsmockad järnhandel och funderade på hur man enklast skulle ta sig ut, när han såg de nya motorsågarna på väggen. Filmen var såklart Texas Chain Saw Massacre (en felstavning jag inte vet någonting om).

En extremt lågbudget produktion filmad på plats i Texas med relativt oerfarna skådespelare och endast några få kunniga i själva filmteamet. Denna brist på erfarenhet kan mycket väl varit den viktigaste kryddan i den extremt obekväma atmosfär som förgyller filmen och som skrämmer folk än idag. Chainsaw är inte otäck på grund av sitt våld (det är definitivt en brist på massaker i filmen trots dess väldigt talande titel) och inte på grund av sitt ”gore” som lyser med sin frånvaro i en film som man förväntar sig ska ha sågar som tär kött från ben.
Nej – skräcken ligger i den dokumentära känsla som filmen förmedlar. Bilderna är fotade på ett sätt som får det att kännas mer verkligt än en faktisk film. Musiken gjorde Hooper i sitt vardagsrum och är inte vad vi kan kalla klassisk musik, utan ett soundtrack bestående av nervkittlande förvridna ljud och slaginstrument.  Inte heller ligger skräcken i vad vi ser för det mesta, snarare tvärtom. Det filmen föreslår sker för oss är långt mycket otäckare i våra egna huvuden än vad det hade varit om de faktiskt visat oss. Den kända middagsscenen får fortfarande håren att resa sig i nacken på mig och sågdansen är en av de mest ikoniska bilder inom skräck och lär så för alltid vara.

Texas Chainsaw Massacre var och är en av de mest inflytelserika filmerna någonsin – oavsett vad man tycker om den.

En av de mest intressanta sakerna med den är att filmen innehåller en mycket mörk humor och social kommentar om Amerika som gick nästan helt förlorad på grund av att skräcken lyckades alldeles för bra. Humorn lyftes fram mycket mer i uppföljaren från 1986 (som även den regisserades av Hooper) vilket splittrade publiken i tre väldigt olika läger. De som avskydde den och ansåg att uppföljaren förstörde arvet från den första redan klassiska filmen. De som tyckte den första var en seg och tråkig ’wannabe’ slasher innan slasher ens var ett  begrepp och som gillade övervåldet och over-the-top prestationerna från Bill Moseley (Devil’s Rejects (2005), Caroline Williams (Hatchet III (2013) och Blood Feast (2016) och Dennis Hopper (Easy Rider (1969), Apocalypse Now (1979) och Land of the Dead (2005) i uppföljaren. Sedan den minsta lilla grupperingen som förstod vad det var Hooper ville föra fram med uppföljaren som den första filmen kanske misslyckades med.

The Texas Chainsaw Massacre 2 är en väldigt annorlunda film. Än idag är den ganska unik trots att det är 31 år sedan den hade premiär och många har kunnat efterapa den – men få har. Ärligt talat kan jag inte komma på en enda film som känns som denna. Kanske är det för dess arv. Att första filmen fortfarande har en effekt på den. Man förväntar sig nåt helt annat efter att ha sett originalet; så när man startar upp uppföljaren så man blir förvånad när den är helt annorlunda.
Från något väldigt realistiskt som kryper innanför ens skinn och sätter osuddbara spår till något där en fantastisk skådespelare som Dennis Hopper skriker ut ”I’m the lord of the harvest!” och ”Bring it down! Bring it all down!” medan han sågar ner enorma balkar.

Men när jag ser på den som en film på egna ben så kan jag fortfarande inte komma på en film som liknar den.  Jag rekommenderar verkligen att man ser den. Soundtracket är denna gång bestående av faktiska låtar och gedigen musik den här gången; filmad på ett väldigt ’cinematiskt’ sätt trots sin magra budget och goret är fantastiskt. Allt är mer vad man förväntar sig av en film med namnet Motorsågsmassakern (trots att det inte sker en massaker i den här filmen heller, men spåren efter tidigare mord är mycket tydligare här än innan och små referenser till första filmen visar att det absolut utspelar sig i samma universum som originalet).

Jag tänker endast behandla Hoopers bidrag till det som sedan blev en franchise den här gången. Det finns flertalet filmer att snacka och skriva om egentligen. En till kommer i år som ska agera prequel till originalet som jag förstått det; med det väldigt talande namnet Leatherface. Men jag har en väldigt intressant relation till den här filmserien och väldigt varierande nivåer av acceptans och kärlek för de olika delarna i den. Vem vet – kanske får jag lust att recensera uppföljarna en dag och jag vet med mig att jag definitivt kommer behöva redigt med sprit för den makabra missbildning till ”film” man gett namnet Texas Chainsaw 3D (2013) åt (får fan PTSD av att ens tänka på den. Den är mitt Vietnam).

Men det, mina vänner, är en annan historia.

Låt oss dansa med sågen i soluppgången och må du vila i frid Tobe…

Du kanske också gillar