En vän till mig läste min tidigare krönika om Tobe Hooper och hans två motorsågsfilmer. Min vän påpekade då att en av de saker han saknade i texten var min personliga relation till dessa filmer – nåt han själv hört mig kåsera om många gånger. Då slog det mig att jag tidigare skrivit en krönika om just min personliga relation till dessa filmer. Därför passar den perfekt som en ”companion piece” till min förra krönika om Hooper.
Så, här får ni en inblick i vad filmerna betydde för mig som skräckfantast och filmskapare.
När jag var ung tonåring hade jag en vän som får förbli namnlös. Hens syster hade mängder av skräckfilmer. Allt tänkbart, men mest ’slashers’ och liknande från 70- och 80-talet. I mitt hem var liknande filmer bannade. Jag hade fått se ett par skräckfilmer och thrillers som barn innan jag direkt kunde uppfatta vad de var. Men senare blev det bannlyst med den typen av skräck – blodskräck (?) – i mitt hem.
I alla fall så brukade jag och min kompis smyga åt oss vissa av systerns filmer för vi var såklart nyfikna på det lite mer förbjudna. Hens föräldrar var mer liberala när det kom till spel och film och några av mina bästa film och spelminnen kommer från min kompis hem.
En av dessa filmer var en sliten vhs av Motorsågsmassakern från 1974. Det var en brittisk utgåva utan undertexter och med ett fruktansvärt otäckt omslag (idag letar jag efter den utgåvan för hur snyggt omslaget är). Hen och en annan kompis hade redan sett den och nu var det min tur att bli en del av klubben.
Jag var så rädd för den att vi faktiskt spolade igenom den första gången så jag såg vad som skedde, men det gick fort över. Sen såg vi den utan att spola. Fy fan så rädd jag blev, en rädsla jag bar med mig i flera år efter det. Effekten av en sann skräckfilm. Inget blod, inget gore – bara total psykologisk terror. Ett missledande namn för ett otroligt psykologisk film.
Två år senare fick vi tag på uppföljaren via DC++ (ni som minns och var pirater). En pixlig och ofullständig videofil som ändå avslöjade något väldigt annorlunda. När vi skulle kika på vårat fynd första gången så var rädslan tillbaka. Den utbyttes snabbt till förvirring. Del 2 var en väldigt annorlunda film. De hade tagit den mörka humorn som knappt märktes i första tack vare sin otäcka briljans och höjt den till max. Oingo Boingo på soundtracket, en snubbe med en plåt i skallen som han alltid kliade på med en upphettad stålhängare och Dennis Hopper med två motorsågar i nävarna samtidigt medan han duellerar med Leaterface.
Va fan vad det vi fått tag på..?
Uppföljarna som följde var besvikelser som jag hoppar över nu. Remaken var intresserat och dess prequel extremt onödig men skoj. Men det var problemet – de var skoj, inte otäcka eller satiriska som originalen.
Sen kom det stora sveket som (under min sjukskrivning) gjorde mig så arg att jag under eftertexterna började skriva en egen Chainsaw och sedan fick jag en blackout.
Texas Chainsaw 3D (2013) hade irriterat mig från första början. Till och med dess typsnitt gjorde mig upprörd. Min dåvarande flickvän skällde nästan ut mig för att haka upp mig på petitesser som det (jag oroade mig mer och mer för världen de kommande åren och detta skickade mig in i en djup depression. Bättre än film? Mer verklig ilska kanske).
3D var ett enormt förräderi som skulle ta plats efter orginalet. Detta var alltså en officiell uppföljare. Men alla grundläggande fel i tidslinje och lore är oförlåtliga när man ska göra en faktiskt film i samma universum som originalet. Utöver felaktiga årtal (VÄLDIGT felaktiga) som rör till filmens egen story till imponerande längder och ett manus som är så urbotat dumt och illa skrivet att jag fick säkert sjukskrivas ett extra år endast på grund av det.
Den är verkligen oförlåtlig och en skam. Att någon fick betalt för vad de gjorde med den är för mig ofattbart, för ingen kan vetat vad de höll på med med tanke på de väldigt uppenbara felen som inte försöker döljas utöver ett utsuddat årtal på ett dokument halvvägs in i filmen.
Det är respektlöst och ett hån mot en av världens mest effektiva skräckfilmer.
Vad tänker jag om den prequel som nu är på g – Leaterface (2017)?
Inte mycket. Stilla hoppas jag de i alla fall de har koll på karaktärer, lore och tid. Jag är försiktigt optimistisk. Men första röda flaggan är att den ser digital ut. Personligen har jag nog gett upp hoppet om en ny Chainsaw filmad på film. Men ändå. 16mm i första gav karaktär. Den digitala looken är för städad för denna typ av film.
Jag kan ’nitpicka’, men jag är trots allt glad att serien någorlunda lever vidare och jag lär se”Leatherface” när den dyker upp här. Men jag hoppas inte längre på ett mirakel.
Det hoppet är lika ruttnande som köttslamsorna som sitter kvar i den bensinstinkade och fortfarande varma sågen från 1974…
