Förhandstitt: Back 4 Blood

Det är över ett decennium sedan Left 4 Dead 2 kom och många fans har ylat mot månen efter en uppföljare, men icke… Valve fortsätter att ha svårt att sätta en trea efter sina speltitlar. Däremot dyker istället en uppstickare vid namn Back 4 Blood upp och kan potentiellt stjäla kronan från den hyllade co-op shootern! Här är våra första intryck av pojkvaskern som är Back 4 Blood!

Det första som slår mig är hur Left 4 Dead det känns från start — men ändå inte. Den kooperativa kampanjen ligger i grunden som vanligt, med bara första akten bestående av en oansenlig mängd banor är kännbart kortare. Som dess spirituella föregångare är det precis lika enkelt att spela med vänner, särskilt över Steam som tidigare, bara att bjuda in och spela. Klart som korvspad! Världen som denna gång tagits över av Ridden (läs: Zombie) som behövs rensas upp av dig som är en Cleaner, och med dina vänners hjälp är det ditt jobb att göra se till att det blir ordning på torpet. Skjut dig igenom mängder av ”Ridden” attacker, där ibland även specialmonster dyker upp – allt från elakingar som sprutar ner dig med gegga som paralyserar, eller monster vars ena arm är enorm, och lätt tar tag i dig för ett stilla race mot marken… om och om igen! Ouch!

Beståndsdelarna finns där sett till gameplay; ett förstapersonsupplägg som inte bara känns väldigt bekant, men som samtidigt är härligt uppdaterat rent utseendemässigt och med en och annan ny fräsch detalj. Allt från glassigt högupplösta texturer och dimmiga kyrkogårdar alltid med fokus på en optimerad och snabb spelomgång till roguelite-kortsystem innan varje spelomgång som förser dig med ett gäng olika parametrar/förutsättningar. Redan i betaform är Back 4 Blood oväntat slipat sett till ’framerate’ – och det hjälper givetvis till att det även är utrustat med Nvidias DLSS (för de med nyare Nvidia grafikkort) för ännu högre fps. De banor som kan testas känns varierade och tar oss från träskliknande marker, förorter och redan nämnda kyrkogårdar — alla med hög detaljrikedom och automatiskt utforskarglädje, trots det konstanta drivet framåt ( Du vill väl inte bli uppäten ändå!).

Kontrollmässigt känns mycket igen från Left 4 Dead och med mus och tangentbord är det oerhört slipat med responsiva kontroller och goda inställningsmöjligheter som direkt får dig att komma in i spelet. Just den här följsamma styrningen, parat med en redan nu optimerad spel upplevelse, gör att det står ut, även om man kan ifrågasätta dess saknad av innovation egentligen.

Tar vi däremot en liten avstickare in på ljudsidan så blir det snabbt uppenbart att utvecklarna gett mycket kärlek till den. Den något sombra bakgrundsmusiken mixas väl med en väldigt tajt ljudbild och atmosfär under samtliga banor. Bara att positionering uppenbarligen är en stor del av spelet märks och du kommer snabbt in i spelvärlden genom den mustigt, tjocka ljudbild som möter dig. Med allt från skrikande Riddens på håll (eller för den delen när de attackerar dig) eller från någon av de specialmonster som gömmer sig på banorna. Den totala ljudbilden är i alla fall något de gett mer än en tanke och ska bli även den än mer intressant att se i sina fulla drag, sen när spelet släpps i skarp version.

De redan nämnda spelkort som dyker upp mellan kapitlen förser dig inte bara med möjlighet att klara av varje bana på ett specifikt sätt (Corruption Cards) som utmaningar utan ger dig även kopparmynt i spelet som kan användas under svårare banor för att skaffa hälsa, ammo, vapen och annat. Dessutom får man ett kort per omgång (i alla fall på lägre svårighetsgrader vilket det finns flera av), som hjälper dig likt ett ’perk-system’. Alla med egna färdigheter och fördelar. Utöver detta fanns även ett ’Versus’-läge som är precis som det låter: ett PvP läge där du antingen är Cleaner eller special-Ridden. Kul för de som gillar att ge varandra på nöten, även om jag föredrar kampanjen med ett par vänner.

Våra intryck av den blodiga resan hittills…

Att spela i goda vänners lag gav utan tvekan mersmak, särskilt när det märktes att roguelite-korten förändrades ännu mer på högre svårighetsgrader. Där spelet i nuläget tappar en del är i sitt uppenbara arv från dess spirituella föregångare, i det att det är väldigt likt spelmässigt. Nu behöver detta givetvis inte vara ett problem, särskilt inte om man ser till alla de spelare som hungrat efter ett nytt Left 4 Dead. Men trots utveckling av dessa spelkort, är alltså mycket sig likt — även om det givetvis bör sägas att betan säkerligen inte var den totala upplevelsen som kommer ses sen i oktober. För min del var det i alla fall ett kärt återseende av en speltyp där samarbete och härlig nerv sammanfogas i ett hav av zombieslafs… precis som jag längtat efter så länge. Vi får bara hoppas att de evolverar spelet mer inför sin lansering.