Don’t Forget Me

Om man hade haft möjligheten att kunna säkerställa att minnen av upplevda händelser verkligen skulle sparas, skulle man ta den chansen då? Skulle man nappa på erbjudandet om en tjänst där man kan radera minnen av obehagliga saker? Det här är en av flera frågor som spelet Don’t Forget Me ställer.

I det här äventyrsspelet styr vi Fran. En kväll stövlar hon in på en klinik som ägs av en herre vid namn Bernard. Frans minne är inget vidare. Hon kommer nämligen först inte ihåg vart hon kommer från eller vad hon heter. Bernard installerar således ett slags chip i hennes hjärna när hon somnat på hans soffa. När Fran vaknar kommer hon ihåg vad hon heter, men inte mycket mer. Bernard berättar för Fran att han driver en olaglig minnesklinik. Tjänsten han erbjuder är att man sätter sig i en stol och så söker han genom patientens hjärna efter det minne de sagt att de vill spara. Efter att ha låtit Fran testa maskineriet genom att använda den för att hitta Bernards katt Frankleins favoritleksak, blir hon erbjuden att stanna kvar som någon slags assistent hos honom, vilket hon tackar ja till.

Efter ett tag kommer Fran och Bernard i kontakt med en slags frihetsrörelse, som vill stoppa regeringens arbete att framställa någonting som kallas för ’the Hivemind’, vilket kommer användas för att kontrollera befolkningen. Med hjälp av en hemlig teknologi framställd av frihetsrörelsen, börjar de läsa av minnen på individer som sitter på diverse regeringshemligheter. Detta blandas också med att Fran och Bernard ska tillgodose sitt vanliga klientel med sina tjänster.

Don’t Forget Me är en blandning av ett peka-klicka och Her Story. Det finns sekvenser där man ska undersöka rum efter ledtrådar, blandat med att man ser en dataskärm där man ska skriva in nyckelord i ett program, i hopp om att man ska hitta mer information. 

Dataprogrammet är Bernards uppfinning. När patienten kopplat in sig till maskinen ser vi några bubblor på skärmen. Vi ska nu skriva in ord som kopplas till vad vi har pratat med patienten om. Skriver vi in rätt ord kopplas två bubblor ihop med en grön linje och det korrekta nyckelordet blir synligt under den aktuella bubblan. När vi har lyckats komma till bubblan belägen längst till höger på skärmen är jobbet slutfört. Man kan givetvis försöka klara av alla sökvägar som är möjliga att hitta. Det här rekommenderas bara till de mest hängivna då det inte är nödvändiga för spelets historia.

När vi senare har frihetsrörelsens teknologi till vårt förfogande, har vi möjligheten att synkronisera Frans sinne med patientens minne. Hon dyker då upp på en plats som är kopplad till det aktuella minnet. Jag bör nämna att när den här tekniken etableras börjar patienter efterfråga radering av minnen istället för kopiering. Hursomhelst… Vi får nu möjligheten att styra Fran i det här rummet för att hitta ledtrådar kring patientens minne och kanske till och med få reda på hur saker och ting egentligen ligger till. Alla patienter har inte rent mjöl i påsen om man säger så. Vi får bland annat reda på sanningen kring ett maffiamord och vad som egentligen var anledningen till att ung kille valde att ta livet av sig.

Med den här tematiken är det ganska tydligt att utvecklaren vill ställa de svåra frågorna och utsätta spelaren för moraliska dilemman. Ska man hjälpa en mor att glömma bort sin sin son för att underlätta hennes sorgearbete? Ska man låta en mördare glömma bort själva mordet för att bli kvitt sina samvetskval? Tyvärr är det någonting som fattas. Jag kan inte sätta fingret på vad, men jag blir inte så emotionellt engagerad som jag önskat. De moraliska frågeställningarna fungerar bra på så sätt att de får mig att verkligen betänka mitt beslut. Tyvärr håller inte resten av berättelsen lika bra kvalitet. Spelet är kort. Jag är övertygad om att man mycket väl kan spela sig från början till slut på bara två timmar och jag tror den korta spellängden har med berättelsens brister att göra. De har inte tid att bygga upp alla element ordentligt, utan de måste korta av allt istället. Vilket för med sig att det känns väldigt grovkornigt och att saker tenderar till att bara ske utan att man egentligen begriper varför de händer eller hur jag ens bör känna när de sker. Jag sitter bara och med en nick konstaterar att saker har skett och det är dags att gå vidare till nästa grej.

Förutom berättelsen är bristen på interaktivitet en annan bane till spelet. Majoriteten av speltiden spenderas nämligen med att bara trycka sig genom dialogrutor med text. Jag har ingenting emot när spel inte har röster och att man måste läsa dialog istället för att höra den. Tyvärr är den här dialogen fruktansvärt långdragen och tråkig. Jag sitter nästan apatisk och bara trycker fram nästa ruta i hopp om att för en gångs skull få göra någonting. Hade man kortat av många repliker och i överlag gjort dialogen mycket rappare hade det här kunnat varit en behaglig upplevelse, men man kan ju inte få allt här i världen.

Spelets pixliga retrografik var det som gjorde att jag fick upp intresset från början. Det ser ut och för sig som ett gammalt äventyrsspel, vilket får mig att undra varför i hela friden spelet inte har stöd för mus?! Tangentbord går förvisso bra och är dessutom obligatoriskt när det kommer till att skriva ord i Bernards dataprogram. Det fungerade inte alls med handkontroll. Det fungerar att styra Fran med den och att trycka sig genom dialogrutor, men det går inte att skriva med den, då är det som att den inte ens finns. 

Synthwavemusiken är dock ett stort plus i kanten. Den sätter en stämning som passar den Cyberpunkiga estetiken som hand i handske. Det blandas även in en hel del saxofontung jazz i det hela. Nu är det kanske inte den typ av musik jag väljer att lyssna på, men i en kontext där man vill skapa en Film Noir stämning, måste till och med jag kapitulera.

Don’t Forget Me vill sticka ut genom att vara ett spel som blandar två unika spelstilar och genom att ställa de stora frågorna. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram. Det faller absolut inte platt, men det grovkorniga berättandet, som troligtvis beror på den korta speltiden, och den långdragna samt tråkiga dialogen, gör att spelet missar målet och kommer gå till historien som ett bra försök och inte mer.