Crash Bandicoot 4: It’s About Time

Crash Bandicoot 4: It’s About Time är det senaste spelet i Crash-serien. Denna gång har man klämt in så många olika saker att spelet är fullspäckat, men är det en bra sak och är det kul att spela? Låt oss snurra iväg och se vad Crash och Coco har för sig.

Crash och Coco har det inte lätt, nu när Neo Cortex, N. Tropy och Uka Uka tagit sig fria och med hjälp av revor i verkligheten siktar på att ta över världen och olika dimensioner. Crash måste, återigen med hjälp av lillasyster Coco, ta sig an alla dessa elakingar och samla på sig så många äpplen (eller Wumpa Fruit som de egentligen heter) de bara kan.

Denna gång får de hjälp av fyra masker som ger dem olika fördelar som kan hjälpa dem i kampen mot N. Tropy och Neo Cortex. Utöver detta finns det en massa extra utstyrslar som man kan låsa upp om man klarar av vissa kriterium per bana. Vi har Time Trials, inverterade banor för att få mer speltid i spelet, samt att vi har sidouppdragen Timelines där vi kan spela igenom utvalda delar av historien med karaktärerna Tawna, Dingodile och Neo Cortex. Det finns mycket man kan ta sig an.

Tillbaka för att ställa till det för Crash igen!

Men om vi istället ska över hur man spelar spelet – om du är helt ny för serien.

Crash Bandicoot är och har alltid varit ett plattformsspel försatt i en 3D miljö där du kan röra dig relativt fritt. Du ska göra ditt bästa för att ta dig förbi de hinder som kommer i din väg och samtidigt hitta alla äpplen du kan. Spelet är som gjort för extrema spelare som bara måste få 100%, och om du är en sådan spelare har du en tufft jobb framför dig. Spelet kan vara svårt på det sättet att man inte så lätt kan urskilja var man landar när man kommer i full fart. För att motverka detta har man lagt till en funktion som förtydligar ringen/skuggan under Crash. Allt för att man lättare ska se vart man kommer att landa. Bara för att man har den funktionen aktiverad blir inte spelet så värst mycket lättare, men det kan åtminstone vara en extra hjälp som kan får många spelare att klara av svåra hopp.

Eftersom spelet är försatt i en 3D miljö så är det synd att man inte har utnyttjar kameran mycket bättre, speciellt då den är helt statisk bakom Crash och du som spelare kan inte vrida på den. Om vi bara kunde ha fått vrida lite på kameran själva så hade det underlättat hoppandet betydligt mer, speciellt då man lättare borde kunde se vart plattformen är i förhållande till en själv.

För att låsa upp extra skinn till karaktärerna finns det ett par kriterium man måste uppfylla per bana. Varje bana har x antal äpplen man måste samla på sig, hittar man alla kommer man att få tre ädelstenar. Kan man klarar av banan utan att dö mer än tre gånger får man en ädelsten. Slutligen finns det en dold ädelsten gömd på banan som man måste hitta.

Vi har de fyra maskerna som är nya för spelet och ger det lite variation från att bara hoppa, skutta och samla på sig äpplen. Maskerna ger karaktärerna krafter som gör att man kan ta sig an banorna på ett nytt intressanta sätt. De två första vi får möta på är Lani-Loli och ’Akano. Lani-Loni ger oss förmågan att påverka miljön; objekt som annars är genomskinliga kan med en knapptryckning bli solida. Detta är något som kan vara utmanande när man måste hoppa igenom ett föremål för att sedan snabbt trycka till knappen, för att plattformen under Crash ska bli solid – så att han kan landa på den och inte trilla mot sin död. ’Akano ger dig förmågan att bli som en virvelvind som kan krossa förstärkta lådor utan problem och man kan göra enorma hopp som annars vore omöjliga att klara av. När man kommer till de sektioner under banorna där maskerna finns, får man anpassa sig och komma ihåg vad de gjorde för något – så att man inte gör bort sig (gjort det några gånger).

Banorna kan man springa igenom relativt snabbt, d.v.s. om man inte fastnar på ett mödosamt hoppsegment eller en svår sektion som, gång på gång, resulterar i ens återkommande död. Har man inget tålamod går det verkligen inte att rekommendera spelet. Jag har fastnat på så många ställen eller dött gång på gång, bara för att jag trodde att jag skulle landa rätt på en plattform men till min förvåning tydligen inte var 100% rätt placerad, och vips så trillade jag till min gruvliga och högst irriterande död återigen – på grund av en inexakthet. Spelet har checkpoints utspridda på banan så man inte behöver börja om från början av banan – det är likväl irriterande. En bana där jag inte kunde klura ut hur jag skulle klara av ett segment, gick det så långt att jag ragequitade, följt av en lång ramsa av väldigt ovårdat språk som jag hoppas mina stackars grannar inte hörde allt för väl.

Problemet är alltså att man inte alltid kan avgöra var man kommer att landa, oberoende om man rör sig vertikalt eller horisontellt över skärmen. Detta leder till stor frustration när man inte förstår varför man trillade ner eller varför hitboxen på Crash eller fiender agerar som den gör – även de inexakta eller rentav överkänsliga! Jag har dött så många gånger när jag borde ha slagit till en fiende, att jag satt där undrandes vad som gick fel, till den grad att jag rakt av började undvika fiender  allt som allt – då det var mindre frustrerande.

Nu sitter ni där och tycker ”men det är så spelen ska vara!”. Ja, det ska vara tufft plattformande och svårt, men inte till den punkten att jag sitter och funderar hur mycket jag tycker om min handkontroll och tv. Det finns en ”sweetspot” i spel där den utmanade biten och nöjet i spelet är i balans, men här fann jag det mer på frustrerande och tråkigt.

Kollar vi däremot på spelets utseende är det färggrant och ser riktigt bra ut; spelet ser ut som att det skulle kunna vara en animerad film och ljudbilden är lika målande den, och ger det vi ser ett bättre djup. Musiken är nynnvänlig och man kan sitta och tralla med medan man spelar, rösterna är även de välgjorda och passande för karaktärerna (även om Crash mest bara gör en massa ljud när han skadar sig hela tiden). Spelets banor har en sådan variation att ingen bana är den andra lik. Vi har allt från prunkande djungler till isande vinterlandskap som kan spelas igenom. Variationen är ett stort plus, problemet är att det är samma frustrerande gameplay fast med andra bakgrunder…

Ett problem som jag har är att spelet har skumma laddningstider, där det kan stanna upp (eller mer hacka) till flera gånger. Spelet känns inte riktigt optimerat för min original Playstation 4. Min Playstation får verkligen arbeta när jag spelar spelet och det låter som jag har en attackhelikopter i mitt vardagsrum. Sett till tiden man får vänta och ljudet man får ”avnjuta” under tiden, är tvivelaktiga minst sagt.

Kan du få 100% ?

Crash Bandicoot 4: It’s About Time är ett plattformsspel som kan pröva ens tålamod till bristningsgränsen, visst det har en mängd olika saker att låsa upp, extra uppdrag, Time Trials etc. Trots allt detta extra inbakat måste spelet vara kul att spela, och för mig var det kul kanske de första tio banorna. Efter dessa började man märka av frustrationen och även om vi har stor variation på banor är det fortfarande bara att man ska hopp, ducka, plocka upp allt man kan. Jag tröttnade snabbt på detta och ville egentligen bara ta mig igenom spelet snabbast möjligast. Detta är helt enkelt ett spel jag inte kommer hoppa tillbaka till för att få 100% på allt och hitta alla saker som finns att hitta, då jag finner det varken roligt eller underhållande i längden. Visst, även om jag inte hade kul under min genomspelning kan jag se att spelet har mycket att erbjuda för de spelare som älskar denna typ av spel – i just ert fall kan jag rekommendera det. Men om du vill ha kul hela spelet igenom och kunna njuta av spelandet är inte det här spelet något för dig.