Hem RecensionerSpelrecensioner Black Mirror

Black Mirror

av Alexis Winoy

Återupplivningen av en gammal ”peka och klicka”-spelserie är äntligen här! Black Mirror (inte associerad med TV-serien med samma titel) är utvecklat av KING Art Games och utgiven av THQ Nordic. Tanken var att skapa ett spel med en fängslande story, spännande atmosfär och ett gameplay som inte skiljer sig helt från de äldre spelen. Visst är det en bra tanke, men har de lyckats?

Först och främst, även om detta är en reboot av spelserien så är det nya Black Mirror inte en remake av första spelet som släpptes 2004. Spelserien har blivit återupplivad, helt enkelt. Jag är ett fan av peka & klicka spel, speciellt de som har läskiga element. Det första Black Mirror är ett spel som jag minns gott om än idag. Jag älskar äventyrsspel som har lite skräck-element i sig, där man får utforska och undersöka mystiska hörn och kanter för att komma till bottnen med sanningen.

Black Mirror har en story som är fristående från den föregående trilogin. Dock finns det några element som liknar det första spelet. Vi bekantar oss med David Gordon, våran protagonist, som efter hans pappas död åker till herrgården Black Mirror Mansion eftersom han är dess arvinge. Låter detta bekant? I det första spelet fick vi nämligen träffa protagonisten vid namn Samuel Gordon som åkte till Black Mirror Mansion efter hans farfar gått bort. Tyvärr har David inte anammat Samuels page-liknande frisyr vilket är en besvikelse för min del. Istället ser han ut lite som Alan Wake, eller rättare sagt, den typiskt generiska korthåriga snubben med en tråkig personlighet.

Vår protagonist David anländer till Black Mirror Mansion tillsammans med dess butler. Vi introduceras väldigt snabbt till två andra karaktärer, en advokat och herrgårdens lady. Efter en kort dialog så visas David till sitt rum. Butlern önskar honom en god natts sömn och ber honom att inte vandra runt i det gigantiska huset under natten, utan föreslår att detta borde göras under dagsljuset dagen därpå. Men som vi alla vet, protagonister lyssnar aldrig på rationella människor. David börjar alltså därefter utforska Black Mirror Mansion med ett tänt ljus i handen. Kanske inte riktigt den bästa idén någonsin, men är man nyfiken så är man. Det är ju något skumt på gång, trots allt. Vilket man får veta redan från början i spelets introduktion; där teasas det med både ritualer och annan mystik. Davids pappa dog inte av normala omständigheter. Men vad för mystiska omständigheter ligger bakom och varför var de så kritiska att Davids far behövde dö för dem? Med dessa frågor i baktanke leds vi in i ett äventyr med ett av spelets bättre sidor; dess narrativ. Berättelsen i spelet är väldigt bra och genomtänkt, vilket gjorde det värt att spela genom trots att den tekniska biten ibland inte var helt nöjesbringande.

Spelets gameplay skiljer sig från den gamla Black Mirror-trilogin. Det kan till en viss del fortfarande klassa sig som ett ”peka och klicka”-spel, men det har anammat ett gameplay som liknar mer spel som TellTales The Walking Dead. Det är tydligt att Black Mirror har utvecklats för att fungera på konsoler och inte bara PC. Därför kan det kännas klumpigt och ibland lite frustrerande att navigera David på PC då man styr honom med tangenterna och måste komma nära föremål för att se om de går att interagera med. Ibland kan man stöta på så-kallade ”invisible walls” då David plötsligt inte kan gå någonstans, trots att det är en yta som inte är blockerad. Jag saknar ”peka och klicka”-kontrollerna men jag kan tänka mig att om jag hade suttit med en handkontroll så hade jag nog uppskattat spelets gameplay bättre. På PC med enbart tangentbord och mus känns det tyvärr trögt och bråkigt vilket är lite frustrerande.

Om vi förbiser den tekniska biten när det gäller gameplay så är Black Mirror ett typiskt äventyrsspel med peka och klicka element. Du träffar på olika karaktärer under spelets gång som du kan konversera med, det finns pussel att lösa samt saker att hitta och kombinera för att avancera vidare i spelet. Det är linjärt som sig bör vara. Pusslen känns logiska och inte jättefrustrerande. Något som alltid uppskattas; utvecklarna av Anna borde ta lektioner av utvecklare som KING Art Games..

Black Mirror har fått ett ansiktslyft med denna första installation av dess reboot. Visst, om man jämför med den första trilogin som har ett par år på nacken, då är det en stor skillnad visuellt. Jag tycker ändå att grafiken känns lite utdaterad och inte helt ”up to par”. Det är inget spel som ser hemskt ut, men samtidigt står det tyvärr inte ut. Själva Black Mirror Mansion är snyggt och detaljera. Dock dras spelet ned av bland annat tydliga frame-rate drops, filmsekvenser som kunde ha finslipats lite mer och ibland lite långa laddningstider. Bortsett från detta lyckas Black Mirror hålla en kuslig och spännande atmosfär genom spelets gång, i samklang med dess berättelse som har inspirerande inslag av bland annat HP Lovecraft. Ljudbilden, både musik och ljudeffekter, hjälper till att lyfta upp spelet och dess narrativ. Dessutom tycker jag att röstspelarna har gjort ett gediget jobb.


Specifikation

Denna recension baseras på PC-versionen.

Black Mirror Lägsta pris 228 kronor (PC) enligt Prisjakt.nu 2017-12-08

Recensionskod tillhandahållen av THQ Nordic.

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar