Då var vi framme. Lucka 24. Julafton.
Jag hoppas innerligt att ni har en trevlig jul, vare sig ni spenderar den själva, med vänner eller familj. Det är ändå vad det ska gå ut på. Ha det trevligt, äta gott, slappna av lite extra, svepa en äggtoddy eller fem (okej, det där sista kanske bara är jag), mysa´med folk man älskar. Ibland behöver man älska sig själv också och då kanske julen är den perfekta tiden för just det. Oavsett så får ni definitivt se till att det är njutbart.
Förhoppningsvis läser du, kära läsare, denna text sent när alla andra lagt sig och du får sitta uppe i skenet av tända stearinljus eller kanske en öppen eld med en kopp glögg eller just äggtoddy, äta lite rester av julmaten eller lite söt knäck, och läsa igenom vad “den där dåren på Nördliv skrivit om denna gången” medan du verkligen kopplar av, kanske till och med spelas det lite klassisk julmusik i bakgrunden eller så har du äntligen fått stänga av struntet. Vem vet!
Men det viktiga är just att du ska må och ha det riktigt bra, kära läsare.
Tack för att du tar dig tiden att läsa vad jag har att skriva. Särskilt om du tagit dig igenom hela kalendern i år, och ännu mer om du var med även förra året och den kalendern med.
Nu till dagens lucka och film.
Bra detektivhistorier i en cool noirmiljö växer inte på träd. Man kan tro det men oftast är det något segt eller uppenbart med dem. Du vet vem som är mördaren redan långt innan upplösningen och man får endast sitta med och sucka medan karaktärerna försöker lösa något du redan löst i din fåtölj med handen i chipsskålen för längesedan.
Sen finns det just de historierna som verkligen omfamnar en, snärjer in en i sitt nät och tar med en på en resa bland mörka gränder, rykande revolvrar och mystiska femme fatales klädda i rött. En genre fylld av bitter romans och atmosfär tät som en överbakad fruktkaka.
Extra bonus blir det när den typen av film utspelar sig på julen och Shane Blacks regidebut, Kiss Kiss Bang Bang (2005), gör just det. Det är någonting särskilt när en mörk detektivhistoria utspelar sig runt en högtid, krocken blir total på något sätt och det smälter ihop så bra. Kontrasterna fungerar ypperligt tillsammans i detta läge, på samma sätt som i t.ex Die Hard (1988) eller Dödligt Vapen (1987) (även den skriven av Black) – julmys kombineras med pang pang och död, det kan inte bli annat än succé. En noir på steroider.
Kiss Kiss Bang Bang har en lite rörig historia men kompenserar för det med fruktansvärt mycket charm och ett manus som får mig att fnittra bara några få repliker in. Mycket av det tror jag beror på att Black både skrev manuset (baserat på en novell, Bodies Are Where You Find Them (1941), av Davis Dresser (1904 – 1977) under namnet Brett Halliday) och regisserade, i de fallen där manusförfattaren själv regisserar så vet denne ofta vad denne tänkt sig när den skrev och kan då göra sitt bästa för att göra en film så nära originalvisionen det bara går. Känslan av att Black visste vad han ville berätta med varje scen, varje bild, varje replik, varje detalj, är ständigt närvarande och tillsammans med en tight skådespelarensemble med namn som Robert Downey Jr., Val Kilmer och Michelle Monaghan skapar det en trovärdig men härligt over-the-top värld med (ibland lite väl) otroliga sammanträffanden och kvick dialog fylld med snygga referenser och packad med personlighet.
När vi ändå är inne på dialog så kan vi väl kika lite på karaktärerna.
Detektivhistorier brukar ofta ha en berättare, helt enkelt protagonisten som vi följer genom historien. I vissa fall möts vi till och med av en berättarröst, något som kan bära eller brista en hel film. Som exempel kan vi titta på Ridley Scotts Blade Runner (1982) som genomgått fler klippningar än vad man kan anse vara normalt. En av de versioner av filmen som kom ur det hade en berättarröst från protagonisten Rick Deckard (Harrison Ford) där han förklarade mycket av sina tankar, idéeer och slutsatser för att leda publiken (som enligt studion annars kunde bli förvirrad) genom handlingen och vad som skedde. Visst är Blade Runner en klassisk detektiv- och noirhistoria där en berättarröst kan passa fint men enligt mig användes det helt fel och fördummade istället sin publik och avväpnade situationer där man lätt kunde utläsa karaktärers känslor och tankar bara genom att titta på dem. Slutscenen mellan Deckard och Roy Batty (Rutger Hauer) är primexemplet på det. Jag ska inte spoila något för de som inte sett den ännu, men dialogen mellan de båda karaktärerna och Battys lilla men ack så betydelsefulla (tillräckligt betydelsefull för åtskilliga analyser och tolkningar genom åren) tal säger allt som behöver sägas mellan de två, resten lämnas till publiken. I versionen med berättarröst vill jag minnas att de slänger in en inre monolog från Deckard mitt under en av de vackraste scener i filmhistorien och det rubbar verkligen känslan. Den sköra, fina balansen som byggts upp försvinner under fötterna på tittaren och man lämnas åt att höra vad Deckard tänker istället för att bara se vad han känner något som är långt mycket effektivare. För att citera manusgurun Robert McKee i filmen Adaption (2002) (då spelad av Brian Cox):
… and God help you if you use voice-over in your work, my friends. God help you! It’s flaccid, sloppy writing. Any idiot can write voice-over narration to explain the thoughts of a character. You must present the internal conflicts of your character in action.
Nu håller jag inte med McKee helt i vad han säger; men det passar ypperligt in på just Blade Runner; ett perfekt användande av den klassiska “show – don’t tell”.
Däremot är det ett perfekt berättarsätt för en film som just Kiss Kiss Bang Bang vars fötter vadar genom tvättäkta sunkig “pulp fiction” (nej, jag menar inte Quentin Tarantino-filmen) och som definitivt påminner om och respekterar sina rötter, dock med en liten extra guldkant och självmedvetenhet som jag attribuerar till Blacks koll på sitt hantverk, något som vissa skulle kalla pretentiöst om än ambitiöst.
Det var en lång utläggning om varför jag gillar en karaktär och dennes berättarsätt och vi har inte ens kommit till dennes namn ännu…
Filmens huvud-protagonist heter Harry Lockheart (Downey Jr.) och det är just han som ständigt för oss framåt genom historien via sina inre monologer. Han är ingen särskild egentligen. Ganska patetisk faktiskt; dock med gentlemannamanér som är grunden för några av filmens bästa och viktigaste scener (som många unga killar skulle behöva ta del av). Han är en småtjuv från New York som genom ren tur under ett misslyckat inbrott kommer undan (på ett mycket kreativt vis) och snart hamnar i Los Angeles för att provfilma för huvudrollen som detektiv i en kommande storfilm. Han skickas till snart till en privatdetektiv för att följa med och studera yrket inför den kommande rollen då de plötsligt snubblar över något mycket större.
Privatdetektiven går under namnet Gay Perry (Kilmer) och var en av de första proaktiva homosexuella huvudkaraktärerna i en mainstream Hollywood-film; väldigt lite av fokuset ligger dessutom på själva sexualiteten i sig vilket känns mil längre fram än många liknande karaktärer idag gör som mer känns som en schablon på homosexuella och att de kan lösa grejer nästan just för att de är gay. Så svårt är det inte att skriva homosexuella karaktärer faktiskt; skriv dem bara som vilka karaktärer som helst – enkelt! Oftast är en karaktärs sexualitet irrelevant till och med så varför lyfta fram nåt som inte för storyn framåt om det inte kretsar kring just det.
Harry och Perry har den där typiska “omaka par”-relationen Black blev känd för med filmer som Dödligt Vapen och nu senast med The Nice Guys (2016). Ni vet – två motsatser måste jobba ihop för att överkomma ett större hinder. Det är nästan alltid ett kul koncept som andra filmer lyckat tagit efter, t.ex Rush Hour-filmerna med Jackie Chan och Chris Tucker (även om de filmerna blev sämre och sämre).
Men en bra noirhistoria behöver såklart en femme fatale, gärna en bad ass sådan. Där levererar Monaghan, med råge, i rollen som Harmony Faith Lane. Hon är aktiv, tar egna beslut och blir aldrig en “damsel in distress”. När jag ser henne så förstår jag inte varför det inte finns fler karaktärer som henne! Bara att utgå ifrån det jag skrev innan – skriv karaktären som vilken karaktär som helst, fokusera inte på vad hon har eller inte har för könsdelar. Det är så jävla trist och förlegat rent ut sagt! Kan vi bara fokusera på att skapa fler grymma karaktärer med en agenda så vore jag tacksam.
Harmony är en småstadstjej som kom till Hollywood för att söka lyckan och som det brukar gå för de flesta så lyser lyckan och framgången med sin ständiga frånvaro. Hon tar sig framåt och lever sitt liv tills hon stöter på sin barndomsvän – Harry (dun dun duuuu) som under ett samtal med en av hennes vänner “råkar” säga att han är en privatdetektiv, något Harmony snart får reda på och får användning av när en av hennes väninnor hittas död.
Att försöka förklara handlingen mer ingående nu skulle vara en otjänst för både er som inte sett den och filmen i sig. Storyn är nämligen ett välspunnet nät (med ett par hål ska tilläggas) vars trådar tidigt i filmens skede börjar dras i så det är bättre att utelämna fler detaljer för upplevelsens skull.
Det är verkligen en stor befrielse att se en film utan en enda “Mary Sue” så långt ögat kan nå. Vi möts av relaterbara karaktärer som hamnat i udda situationer som deras liv lett dem till. Vissa scener skvallrar om deras bagage (som när Harmony anklagar Harry för att ha tafsat på henne, vilket han inte har, varpå hon suckar och rycker på axlarna åt det och säger “That’s life”. Något som gör Harry väldigt upprörd, av god anledning, och han ifrågasätter vad för hemska situationer och människor hon egentligen stött på genom livet för att drabbas av det synsättet – en mycket välskriven scen med hjärta).
Det som är lite synd är att vi aldrig får lära filmens antagonist, Harlan Dexter (Corbin Bernsen) ordentligt. Vi får lite hintar om vem han är här och där, varför han gör vad han gör och i slutet en sammanfattning som nästan är i nivå med summeringen i slutet av ett gammalt Scoody-Doo (1969)-avsnitt när de avslöjar vem som var bakom monstermasken hela tiden. Visst är det en detektivhistoria och vi får lära känna skurken i takt med vad huvudkaraktärerna får veta, men det känns ändå som att storyn hamnar lite i kläm mellan cool dialog, snygga distinkta färgsättningar och älskvärda karaktärer, snudd på “style over substance”. Saker som Harrys skådespelarkarriär släpps fort och hela den delen känns lite underarbetad faktiskt, kanske hade Kiss Kiss Bang Bang funkat bättre som en miniserie där karaktärer får en chans till större utveckling tack vare en generösare speltid.
I det stora hela funkar dock filmen utmärkt och är en av mina absoluta underskattade favoriter – som dessutom utspelar sig i juletid, hur fint är inte det.
Black kan skriva charmiga relaterbara karaktärer som ingen annan och en dialog som får mig att fnittra högt i väntan på en skön dryg kommentar så fort någon öppnar truten, oftast följt av att samma trut möts av en knytnäve eller två.
Favoritscen ur Black-skriven film där sånt sker: The Last Boy Scout (1991) regisserad av Tony Scott (1944 – 2012) då Bruce Willis slår Kim Coates på ett sätt så näsbenet åker upp i skallen och dödar honom på momangen. Har ni inte sett den ska jag inte avslöja hur allt går till för hela charmen ligger just i hur scenen utspelar sig.
Här får jag stoppa mig själv känner jag. Det börjar redan bli för långt. Men har ni suttit igenom hela den här texten ska ni ha en eloge och ett stort tack, en bättre julklapp kunde jag inte önskat mig. Hoppas årets kalender påmint er om någon film ni kanske glömt bort eller kanske ni till och med hittat något nytt.
Men året är inte riktigt slut än. Håll ögonen öppna för en årskrönika skriven av undertecknad om hur mitt år som indiefilmare har varit – tro mig, det har varit hysteriskt – och med det kanske jag bjuder på en lite extra (dock tidsbegränsad) nyårskaramell om ni så önskar.
Det enda som nu finns kvar att säga är god jul (eller valfri högtid).
Tack för denna gång, kära läsare.
