Screamer

Vad får du om du kombinerar nittiotalets arkadracing, cyberpunk-inspirerad anime och en handfull system som känns hämtade från ett fighting-spel? Jo, du får nya Screamer. Ett spel som bär ett namn med anor från mitten av 90-talet (främst från det eminenta Screamer 2), men som i praktiken har väldigt lite gemensamt med de gamla spelen – bortsett från att du kör snabbt och gärna vill komma först över mållinjen.

Det är nästan fascinerande hur serien har återuppstått. Som en larv som försvinner in i sin puppa för att sedan komma ut som något helt annat. Den här gången är det animeestetik, röstskådespeleri och ett överraskande stort narrativt fokus som gäller. Resultatet är ett spel som till en början känns både fräscht och ambitiöst – men som också riskerar att tappa bort spelaren längs vägen. Eller, som i mitt fall: köra rakt in i ett räcke i 250 km/h. Ouch!

En racingturnering med animehjärta

Till skillnad från originalspelen, där fokus låg på rak och enkel arkadracing, satsar nya Screamer stort på berättande. Spelets kampanjläge, The Tournament, fungerar som en introduktion till världen och dess karaktärer. Här möter du en rad olika team – från hämndlystna legosoldater till före detta popstjärnor – som alla deltar i en mystisk racingturnering organiserad av den gåtfulle Mr. A.

Berättelsen presenteras genom animerade mellansekvenser skapade av den japanska studion Polygon Pictures, och det märks att utvecklarna verkligen velat ge spelet en tydlig identitet. Karaktärerna är färgstarka, röstskådespeleriet håller hög nivå och dialogerna försöker ge varje stall en egen personlighet.

En särskilt intressant detalj är hur språken används. Turneringen samlar förare från hela världen, och därför talar karaktärerna sina respektive hemspråk. Oavsett om det handlar om engelska, grekiska, japanska, franska eller tyska levereras replikerna på originalspråket, vilket ger röstbesättningen en ovanligt internationell prägel. Det är kanske en liten detalj i det stora hela, men den bidrar till att förstärka känslan av att vilja sticka ut. Särskilt med tanke på att detta ”bara” är ett bilspel!

Tematiskt kretsar historien kring klassiska cyberpunkidéer – fri vilja, teknologins pris och människans plats i en värld där maskiner och teknologisk girighet gått för långt. Ni vet, mumma för en gammal Cyberpunk-gubbe som mig! Det är ett vågat upplägg för ett arkadracingspel, och presentationen är utan tvekan en av spelets starkaste sidor.

Come at me bro! Utöver mellansekvenser presenteras berättelsen så här mest. Allt är dock röstskådespelat. Och på en sjuhelsickes mängd språk!

Vackra banor – men inte alltid varierade (trots sin spelmekanik?!)

Rent visuellt gör Screamer ett starkt första intryck. Spelet körs i Unreal Engine 5 och bjuder på en rad stilfulla miljöer, från neonupplysta cyberpunkstäder till djungelliknande landskap och futuristiska racingbanor som känns hämtade ur en gammal sci-fi-anime.

Totalt finns 32 banor fördelade över fyra olika miljöer. De är designade enligt klassiska arkaddogmer – snabba svängar, spektakulära bakgrunder och tydliga racinglinjer. Problemet är bara att variationen efter ett tag börjar kännas lite tunn. Nya banor låses upp kontinuerligt, men många av dem känns i slutänden som variationer på samma idé. Det är snyggt, absolut – men efter ett antal race börjar känslan av déjà vu smyga sig på.

Där spelet verkligen skiljer sig från sina föregångare är i själva spelmekaniken. Screamer använder ett så kallat twin-stick-system där du styr bilen med vänster styrspak och driftar med den högra. Till en början känns det faktiskt ganska naturligt. Men det dröjer inte länge innan spelet börjar stapla system ovanpå varandra.

Boost, sköldar, knockouts, Overdrive, semi-automatisk växling, Sync och Entropy – listan fortsätter. Lägg till att varje bil har egna fysikegenskaper och specialförmågor, och plötsligt sitter du där och försöker koordinera en hel symfoni av knapptryckningar samtidigt som dina motståndare försvinner bort i horisonten.

Ett exempel är spelets semi-automatiska växellåda. Genom att växla i exakt rätt ögonblick får du inte bara mer fart, utan genererar också mer resurser för spelets olika specialsystem. På pappret är det en kul idé. I praktiken blir det ännu en sak att hålla reda på mitt i ett redan hektiskt race. Idén bakom detta är alltså beundransvärd. Problemet är att mängden mekaniker gör att spelet stundtals känns mer som ett taktiskt systempussel än ett lättillgängligt arkadracingspel.

Overdrive! Meganitro som får dig att nära nog flyga fram! Se upp för räcken. Du vill väl inte explodera!

Innehåll åt massorna?

Det ska dock sägas: när alla dessa system väl börjar sitta i muskelminnet kan Screamer faktiskt vara riktigt underhållande. Att tajma en perfekt boost, slå på en sköld i exakt rätt ögonblick när en motståndare siktar in sig på dig och samtidigt skicka en rival i luften med en välplacerad knockout kan skapa riktigt intensiva ögonblick. Det finns en tydlig tanke bakom hur alla mekaniker samspelar, och för spelare som verkligen vill bemästra spelet finns det ett ganska djupt system att utforska. Problemet är bara att vägen dit är betydligt brantare än vad du kanske förväntar sig av ett arkadracingspel.

Innehåll saknas det i alla fall inte. Förutom kampanjen finns flera olika spellägen, som Time Attack, Checkpoint, Score Challenge och Overdrive Challenge. Dessutom finns både online-multiplayer för upp till 16 spelare och lokal split-screen för upp till fyra spelare. Det senare är faktiskt en detalj som är värd att lyfta fram. Lokalt flerspelarläge blir allt mer ovanligt i moderna spel, och här känns det nästan som en liten nostalgisk bonus. Särskilt när du kan sitta bredvid tre kompisar i soffan och håna dem när de kör av vägen, medan du rullar över mållinjen. Något som säkerligen kommer kännas än mer naturligt på PlayStation 5 och Xbox Series X|S där spelet också kommer finnas.

Ett överdådigt – men överlastat – racingspel

Även ljudbilden gör sitt för att förstärka spelets identitet. Soundtracket består till stor del av energisk EDM som tydligt flirtar med seriens nittiotalsrötter. Det är pulserande, svängigt och passar racingtempot bra. Något som i alla fall får mig att tänka tillbaka till originalserien. Däremot är mellansekvenserna något som verkligen sticker ut i denna nya iteration. Dessa håller hög kvalitet, och tillsammans med röstskådespelarna gör de att spelets värld känns mer genomarbetad än vad du normalt förväntar sig i genren.

Till syvende och sist är Screamer ett ganska märkligt spel att bedöma. På många sätt är det imponerande. Presentationen är stark, berättelsen tar ut svängarna och mängden innehåll som hittas här är generös. Men samtidigt känns det som att utvecklarna kanske ville göra lite för mycket på en gång. Bara det faktum att berättandet initialt presenteras i vackra mellansekvenser – men ändå aldrig riktigt landar hos mig säger en del. För i slutänden känns det nästan som Mortal Kombat i bilform.

Det må ha de mest påkostade mellansekvenser ett bilspel sett – men jag är här för att tugga tuggummi och köra bil! Efter ett tag tappar detta sin lyster snabbt. Särskilt när mellansekvenser byts ut mot animefigurer som vitsigt konverserar med varandra. Förvisso är allt röstskådespelat hela vägen igenom, men ändå, det blir bra torftigt efter ett tag.

En ny riktning – men till vilket pris?

De gamla Screamer-spelen handlade om snabb, direkt och okomplicerad arkadracing. Den filosofin har här ersatts av ett systemtungt upplägg där spelaren konstant måste jonglera resurser, mekaniker och specialförmågor. För vissa spelare kan det vara exakt vad de letar efter. För andra riskerar det att bli överväldigande.

Screamer (2026) är därför ett spel som främst riktar sig till de mest inbitna av arkadracingentusiasterna – vilket i sig känns lite motsägelsefullt. Arkadracing brukar ju normalt vara genren där man hoppar in, kör snabbt och har kul direkt. Här krävs det snarare att du studerar handkontrollen nästan lika mycket som själva banan.

Men lyckas du bemästra spelets många system finns det absolut underhållning att hämta. Och kanske är detta trots allt bara början på seriens nya liv. Förhoppningsvis kan nästa Screamer hitta en bättre balans mellan ambition och spelbarhet. För potentialen finns där – den behöver bara få lite mer utrymme att andas.

Testdator: AMD Ryzen 9 9950X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB