Legacy of Kain-serien från Crystal Dynamics är en kultklassiker bland action-äventyrsfantaster. Det senaste inslaget i serien kom 2003, med Legacy of Kain Defiance (om du inte räknar med multplayer-spelet Nosgoth och Remasters). Nu kommer Legacy of Kain: Ascendance, en actionplattformare som utspelar sig innan Soul Reaver-spelen, men skiljer sig en aning i händelseföljd. Det hela resulterar i en milt sagt intetsägande upplevelse.
Tillbaka till Nosgoth
Legacy of Kain: Ascendance utspelar sig både före, men även under händelserna i Legacy of Kain: Soul Reaver och följer den nya karaktären Elaleth, som är syster till protagonisten i Soul Reaver-spelen, Raziel. Elaleth har fått en besvärjelse av Moebius, tidsväktaren. Hennes lott är att vandra mellan världar som en vampyr och i spelet ska hon ge sig ut för att hämnas en död vän. Spelet utspelar sig i kapitelform, där du får styra bland annat Raziel och Elaleth, som under resans gång blir rivaler. Jag måste erkänna att spelets narrativ är relativt svårt att hänga med i för någon som är ny till serien. Jag själv har bara testat lite av början av första Soul Reaver, samt sett lite videor om Blood Omen-spelen och jag kan inte påstå mig vara en expert på något sätt.
Trots att detta spel utspelar sig tidigare i serien känns det som att du måste ha goda förkunskaper för att kunna hänga med här. Dessutom tycker jag att berättelsen berättas på ett relativt skevt sätt. Många mellansekvenser är onödigt långa och dialogrutorna är på tok för stora, på ett närmast komiskt vis. Om detta hade varit ett rollspel med en djup och engagerande berättelse hade jag varit mer okej med det, men i ett plattformsspel där spelmekanik är A och O känns det lite onödigt. Det är värt att nämna att spelet är riktigt kort. Jag spelade igenom hela handlingen på mindre än fyra timmar, och då inräknat ett antal dödsfall. Jag tror spelet hade mått bättre av en längre speltid där narrativet hade kunnat disponerats bättre. Sedan stör jag mig på att det inte finns ett sätt att skippa dialoger. Vid ett tillfälle var jag tvungen att bryta mitt i ett kapitel, för att sedan behöva se om hela dialogsekvensen på fem minuter och sedan spela om hela banan. Att du inte kan gå tillbaka till sparpunkter på banorna tycker jag är helt oacceptabelt.
Det undermåliga berättandet hade gått att förbise om spelmekaniken hade suttit som ett smäck, men tyvärr fallerar spelet även här. Här har vi ett sidskrollande plattformsspel med action-element. Karaktärerna spelar annorlunda från varandra; Elaleth kan suga blod ur döda fiender för att få tillbaka liv, samt flyger en kort distans med sina vingar. När hon är i luften kan hon angripa en fiende när du ser en röd markering runt den. Detta är speciellt användbart under bosstrider, då du kan vinna mot flertalet bossar genom att enbart använda denna förmåga. Sedan har vi Raziel, som inte har någon flygförmåga utan istället kan bränna upp fiender om han har tillräckligt med mana. Han kan även parera fiendeattacker.
Senare i spelet låser du upp flera karaktärer med andra förmågor, men för att undvika spoilers tänker jag lämna det upp till dig som är intresserad att upptäcka det själv. Jag gillar att de har gjort karaktärerna distinkta från varandra i spelstil. Dock har jag lite problem med den förmåga karaktärerna har gemensamt, nämligen att attackera med sitt svärd. Du kan antingen attackera framåt eller huka dig och attackera nedåt. Dessa attacker känns oerhört stela och icke-intuitiva. Jag hade uppskattat om attackerna var mer dynamiska, men i nuläget känns det typ som att det enda du kan göra är att peta på fienderna tills att de dör.
En ojämn upplevelse
Det är något jag känner är ett problem överlag i detta spel, nämligen att kontrollerna känns klumpiga, i den bemärkelse att gravitationen i dina rörelser känns icke-intuitivt, lite som att du befinner dig på månen samtidigt som fienderna befinner sig på jorden. Under spelets gång finns det ett par sektioner där du ska flyga med en karaktär samtidigt som du undviker eldfladdermöss och kanonskott. Det känns oftare att det är spelets fel att jag blir träffad av dessa än mitt eget. Dessutom har jag lite problem med hur banorna är strukturerade. Det är oftast bara att du dödar fiender, tar dig förbi ett plattformssegment och ibland besegrar någon boss.
Under banornas gång finns det ett antal checkpoints i form av stenar du kan röra vid. Mitt problem är hur dessa är utplacerade. Oftast sitter de alldeles för nära varandra eller alldeles för långt ifrån. Bossarna är också oftast alldeles för enkla jämfört med resten av banorna, vilket skapar en obalans i spelloopen. Spelet har tre svårghetsgrader, lätt, normal och svårt. Jag uppskattar att utvecklarna lägger till alternativ för att nå ut till en bredare publik med varierande spelkunskap.
Spelet tar sig an en pixelgrafik som ändå har en viss charm. Det är tydligt att det är en liten studio som utvecklat denna titel. Menyerna är dock inte särskilt fagra i min mening. Det känns som att de hade kunnat utveckla dessa något mer. Musiken är nog det mest positiva med spelet. Soundtracket är riktigt härligt, med en blandning av klassisk musik och rock med inslag av körsång.
Sammanfattningsvis är Legacy of Kain: Ascendance ett spel jag enbart kan rekommendera till inbitna entusiaster av serien. Dess bristande spelmekanik och röriga berättelse gör det svårt för mig att rekommendera det till någon annan.
Testdator:Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060
Denna recension baseras på PC-versionen. Spelet finns till samtliga format
Legacy of Kain: Ascendance. Lägsta pris är nuvarande okänt. Priset kommer uppdateras vid release.
Kod tillhandahållen av Crystal Dynamics.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
