Piskan i Indiana Jones and the Great Circle må få fiender att krypa till korset, men det är egentligen din dator som får mest stryk. Spelet viskar samma sak nu som när det släpptes i slutet av 2024: ”Dags att uppgradera om du vill hänga med i utvecklingen!”
Jag återvänder till spelet först nu, mest för att bekräfta en känsla jag haft länge – att PC-hårdvara allt mer blivit en elitistisk angelägenhet. För tio-femton år sedan kunde du köpa en billig dator och ändå spela majoriteten av alla nya titlar. Idén var enkel som pc-spealre, datorspel för alla. Visst fanns det tungviktare som pressade hårdvaran, men den stora massan gick ändå att spela på äldre burkar. I dag är det nästan omöjligt att ens hitta ett grafikkort som klarar nya ray tracing-spel utan att både uppskalning och frame generation måste vara aktiverat för att ens nå 60 fps i 1080p.
Full HD. 2025. Är inte det en smula bakvänt? Vi borde ha kommit längre!
”Det är inte längre spelen som sätter gränserna – det är prislappen på grafikkorten.”
För att förstå var vi är nu behöver man se tillbaka. Konsolerna blev som mest pådrivande kring 2020, när Playstation 5 och Xbox Series X gjorde snabb NVMe SSD-lagring till standard. Plötsligt var laddskärmar något utvecklarna behövde tänka bort, och även PC fick ett uppsving – ingen ville längre vänta tre minuter för att nå en meny. Det var ett sådant där ögonblick när tekniken faktiskt lyfte hela spelindustrin framåt. Samma sak hände i slutet av 90-talet när 3D-acceleratorkorten slog igenom. Då var det ramaskri över att gamla datorer inte längre dög, men vi vet hur det slutade: 3D-grafik blev normen. Men nu upplevs det som att det inte längre är spelen som sätter gränserna – det är prislappen på grafikkorten. För att inte tala om tekniker som fört tillbaka PC-spelandet till ruta ett igen…
För nu står vi nämligen vid en liknande brytpunkt igen, men den här gången känns det väldigt mycket mer som ett tvång än en naturlig utveckling. Indiana Jones and the Great Circle låter dig inte ens stänga av ray tracing, vilket gör att äldre kort i praktiken är obrukbara. Och även på nyare kort är 8 GB VRAM (mängden minne på grafikkortet) ett minfält.
När minnesbudgeten tar slut kastas data över i RAM-minnet och resultatet blir hack, pauser och krascher – trots en i övrigt stark dator. Själv fick jag se hur spelet blev mer eller mindre ospelbart på allt över ”Low”-inställningar, där prestandan kröp ned till 10–15 fps. Givetvis har jag ynnesten av att kunna testa med olika grafikkort, men resultatet var i regel detsamma. Det var ungefär lika charmigt som att snubbla ner i en ormgrop.
Det värsta för mig är därför känslan av att vi stannat av. I slutet av 2019 klättrade vi uppåt, först mot 1440p och sedan 4K. Det kändes som att vi snart skulle ha hög upplösning och höga bildfrekvenser som standard. I stället har vi fastnat. Fem år senare sitter vi med spel som kräver ray tracing, men där samma spel nöjer sig med att kämpa fram 60 fps i 1080p – med kryckor i form av uppskalning.
Lägg därtill en ’boom’ av priser som grafikkort fick åtnjuta under 2020 och framåt, och vips har vi till och med så kallade budgetgrafikkort för i runda slängar 4 000 – 5 000 kronor. Ska du ha mid-tier till de mest högpresterande grafikkorten idag, är det snarare från 8 000 till 30 000(?!) kronor. Hutlöst höga priser, som parat med tekniker som ray tracing och nya spelmotorer som Unreal Engine 5, ändå gör att grafikkorten går på knäna – till och med i full HD.
Så vart är världen på väg? Spelvärlden alltså. Är vi på väg mot en framtid där hårdvaran gör spelandet exklusivt snarare än tillgängligt? Där de tekniker som skulle ge oss nya höjder i själva verket håller oss kvar på marken? För egen del känns det som att Indiana Jones and the Great Circle inte bara är ett äventyr i ruiner och tempel – det är också en påminnelse om att den största fällan i spelvärlden numera inte är ormar eller nazister, utan grafikkortens prislappar.
