Det fanns en tid då Star Wars var större än film. Det var en myt, en saga som andades hopp, hjältar och kampen mellan ljus och mörker. Prequels må ha varit spretiga, men de hade ändå en vision. När Disney tog över och lanserade sin nya trilogi, såldes vi gamla fans en dröm som snabbt visade sig vara en illusion.
The Force Awakens lockade oss med nostalgi och gamla ansikten, men under ytan fanns bara en kopia – en fejkad trygghet. Jag anade det redan då, men valde att blunda. Det var med The Last Jedi som det verkliga sveket blev tydligt.
Här skulle sagan ”förnyas”, men istället revs mytologin sönder. Skywalker-berättelsen, som en gång handlade om Anakins fall och återlösning, fick en ny slutpunkt: Kylo Ren – en massmördare, fadermördare och den siste kvarvarande Skywalkern. Är det verkligen den arvslinje vi ska minnas? Att profetian om balans slutar i en blodig parodi?
The Force Awakens lockade oss med nostalgi och gamla ansikten, men under ytan fanns bara en kopia…
Och mitt i detta: Snoke, denna mystiska kraft från föregångaren, försvinner på ett ögonblick utan bakgrund eller syfte. En antagonist byggs upp – och knuffas åt sidan för att filmen ska ”överraska”. Vi får istället en rad utfyllnader: en casino-sekvens som påminner mer om nutida aktivistfilm än tidlös saga, komedi som låter som ett prank-samtal från 2017, och ett manus som hellre skapar memevänliga ögonblick än en mytologi som håller.
Men det mest smärtsamma var att Luke Skywalker – hoppets ansikte – reducerades till en bitter eremit som hellre dricker blå mjölk än står upp för det han en gång trodde på. Visst, Mark Hamill spelade rollen fenomenalt, och vissa scener rörde mig till tårar. Men i grunden kändes det som en medveten dekonstruktion av allt jag en gång älskat. Och när en saga enbart river ner utan att bygga upp, då är det inte längre en saga.
När The Rise of Skywalker sedan kom var det uppenbart att ingen haft en plan. Filmen är en desperat brandövning: kloner av Snoke i burkar, en återupplivad Palpatine utan förklaring, och Rey som först får höra att hon ska ”vara sig själv” – för att i slutet ta ett namn som inte är hennes. Skywalker. Som om namnet i sig, som en logga, var viktigare än att faktiskt berätta en historia.
Och där står vi: gamla hjältar dödade eller reducerade till cameos, nya karaktärer utan riktning, och logik som kastas ut genom rymdfönstret. När till och med döden – det mest slutgiltiga i en saga – blir en svängdörr, finns ingen tyngd kvar.
Det kanske mest tragiska är att inte ens de unga hittar något att hålla fast vid. För oss gamla var smärtan att se vår barndoms saga urholkas. För de nya är problemet att de aldrig fick en tydlig hjältehistoria alls. Bara en serie motsägelsefulla filmer som skiftar ton, stil och budskap från del till del.
Och ändå… jag försöker. Likt den ursprungliga Luke Skywalker, som vägrade släppa hoppet, söker jag efter glimtar av det gamla ljuset. Andor och The Mandalorian har sina stunder, ögonblick där gnistan nästan tänds igen. Men i slutändan är de bara försnacket, mellanakterna, innan det oundvikliga slutet i The Rise of Skywalker. För den stora sagan – kampen mellan gott och ont, en tydlig hjältehistoria – har ersatts av vinstintressen och korkade idéer.
Originaltrilogin var aldrig perfekt, men den fann ett tidlöst språk: de goda mot de onda. Det är en berättelse som fungerar i alla tider. Men likt den moderna Luke Skywalker har jag själv tappat mycket av tron. Idag är jag inte längre den Star Wars-fantast jag en gång var. Någon enstaka tv-serie kan fortfarande glimra till, men de missar essensen. De tappar fokus på det som gjorde originalfilmerna till något mer än underhållning.
Så även jag tappar hoppet. Och det är kanske det största sveket av alla.
