Hell Clock

Många spel gillar att ge en lång tutorial där spelets alla mekanismer och specialiteter utförligt förklaras, nästan till den grad att det snabbt blir tråkigt och uttjatat. Hell Clock gör snarare motsatsen; här slängs du direkt in i spelplanen utan någon som helst uppvärmning alls. Redo? Kör!

En roguelike i sann ära

Låt mig inte överkomplicera vad Hell Clock är. Detta är i allra högsta grad en roguelike som följer de regler och principer som genren medför. I varje omgång (som spelet kallar Descent) kastas du in i en linjär bana där målet är att ta dig till andra sidan så snabbt som möjligt – och gärna med så många dödade fiender på vägen som du bara kan. På andra sidan finns nämligen en portal som skickar dig ett steg närmare helvetet. När din omgång är över får du möjlighet att uppgradera din karaktär så att du blir starkare och kan ta dig närmare helvetet i nästa omgång. Ja – precis som i Binding of Isaac eller vilken annan roguelike som helst. Konceptet i sig är enkelt, roligt och sjukt engagerande.

Nu förstår ni vad ”Hell” handlar om i titeln ”Hell Clock” – men vad har spelet med en klocka att göra egentligen? Jo, när du startar en omgång börjar en sju minuter lång timer. När denna timer når noll – då dör du. Och det finns inget du kan göra för att förlänga den under omgångarna; den finns alltid där. Det leder till att varje omgång har en viss stress, där du hastigt försöker klara av så många banor som möjligt innan timern slår noll. När du väl dör – antingen via timern eller av fienden – skickas du tillbaka till en liten by (eller, rättare sagt ett hus) där du kan uppgradera karaktären inför nästa omgång.

A portal to hell…

Låter konceptet enkelt? Det är det. Men ack så kul ändå! Progressionen går oerhört snabbt, såväl med antal mana och HP som du har, men också med vapnen du låser upp längs vägen. Du börjar med en enkel revolver, men snabbt blir din arsenal utvecklad att ha flygande knivar, kulsprutor och så mycket annat. Under omgångarna tjänar du guld som används för att uppgradera din karaktär genom att köpa saker och ting från statyer. Lyckas du slå svåra fiender, bossar eller klarar av särskilt tuffa banor får du istället souls, som används mellan omgångarna för att permanent uppgradera din karaktär. Vidare har spelet perks, relics, trinkets och mycket mer att nöta sig in i och använda för att skapa den bästa karaktären du bara kan. Kul, och ett väldigt bra genomförande av genren!

Och där har du egentligen Hell Clock förklarat. Hoppa in i portal, döda fiender, timern slår noll – och gör det hela om igen. Jag måste medge att det blir något repetitivt att kötta igenom samma banor med samma fiender efter den 10:e gången, men spelet ger dig samtidigt gott om möjligheter att kunna skippa denna repetition. Mängden unika vapen, perks, relics och vad annat som finns för att förbättra karaktären är enorm, men samtidigt blir den aldrig överväldigande. Du låser långsamt men säkert upp bättre och bättre saker. Detta är sannerligen inte ett spel där du sitter och studerar in de “bästa skillsen” eller nördar om damage-siffror – snarare är fokuset bara på att ha kul. Och det gillar jag verkligen.

Grafiken är inget att beundra, men jag finner inte heller några större brister. Miljöerna utvecklas med spelets gång och är i det stora hela riktigt vackra. Det finns nog med variation för att aldrig riktigt bli repetitivt, samtidigt som fienderna utvecklas och ändras med miljöerna. Ibland dyker mask-liknande ting upp från sanden (Ja, som i Dune), men oftast är det bara demoniska Zombie-liknande fiender som springer efter dig. I vilket fall sprängs de i en blodig Tarantino-liknande explosion varje gång du dödar dem. 

Gott om anpassning

Att Hell Clock är kul är därmed givet, men spelet har också lyckats anpassa sig efter nästan alla. Vill du ta det lugnt finns Relax Mode, där du kan njuta av spelet i din egen takt – utan timer. Är du en ultra-hardcore-mega-gamer finns Hardcore-läget, där du förlorar allt och behöver börja om helt när din karaktär dör. Lägg till att spelet har ett välutformat perk-system där du kan bygga din karaktär lite hur du vill, och vi har här ett ARPG som levererar bra mycket mer än man kan förvänta sig.

Vidare får vi valet att spela med kontroll eller mus & tangentbord, varav jag spelade nästan exklusivt med det sistnämnda. Vill du röra dig med muspekaren – likt League of Legends – kan du välja att göra det, men jag fann det betydligt mer naturligt att använda WASD-tangenterna för att röra min karaktär. Hursomhaver är valet ditt, och jag är enormt glad att möjligheten att anpassa spelet efter sina behov finns!

Men det finns lite problem…

I mitt fall fann jag timern något irriterande, då den tvingade mig att spela snabbare än vad jag egentligen ville. Jag vill ju kunna stanna till, leta guld och döda fiender i min takt! Men nej – inte här, för här ska det gå snabbt. Efter bara några omgångar blev min karaktär så stark att jag helt enkelt gick igenom de första banorna utan att ens stanna och skjuta på fiender – bara i syfte att spara tid. Som tur är går det att stänga av timern, vilket givetvis gör spelet lättare och mindre stressigt. Men samtidigt förlorar då Hell Clock det som gör spelet unikt!

Berättelsen är sannerligen inget att gråta, hylla eller fundera över. Faktum är att jag knappt vet vad som händer i den. Man slängs in i en värld där huvudkaraktären Pajeú inledningvis är förvirrad och förstår knappt själv vad som pågår, men snart klargörs det att målsättningen är att rädda själen av prästen Conselheiro. Längs vägen möter du människor att rädda och föra samtal med, men oftast virrar de om något som helt enkelt inte känns särskilt intresseväckande. Att det hela utspelas i Brasilien är ett trevlig inslag som bidrar till en enorm variation i miljöerna och dialogen, men för dem som mig med mager koppling till Brasilien är det intet mycket man förstår sig på.

Jag vill också väcka oro över mängden fiender som dyker upp på banorna – eller snarare prestandasmällen som alla dessa monster medför. Mängden i sig är faktiskt okej – det är fantastiskt roligt och tillfredsställande att se ett blodbad bakom sig efter att man dödat dussintals fiender. Men även på min relativt starka dator (4060, i7 14700F) fick jag smärre drops i FPS under omgångarna – ner till 30-40 i värsta fall. Jag blir därmed något orolig över hur prestandan skulle vara på en segare maskin, som laptops eller Steam Decks.

Nåväl… är det värt ett köp?

Så, vem är Hell Clock för? Det är för dig som älskar snabb, kaotisk action och snabb progression. Spelet är ett bevis på att enkelhet kan vara genialt, och det lyckas med konststycket att vara både utmanande och tillgängligt. Även om prestandaproblem och en svag berättelse kan irritera, väger spelglädjen upp det mesta. För ja – det finns verkligen gott om glädje som kan urvinnas här. 

Den konstanta jakten på bättre vapen och perks, kombinerat med den ständiga tickande klockan, skapar ett beroendeframkallande spel som levererar på sitt löfte om att vara en ren och skär adrenalinkick. Hell Clock är inte perfekt, men det är en riktigt rolig roguelike som påminde mig att jag verkligen borde utforska denna genre mer!

Hell Clock får ett rungande “Bra köp!” från mig. Det är blodigt, det är kaotiskt och det är något stressigt, men det är också ett fantastiskt roligt spel som man kan avnjuta i många, många timmar.

Testdator: i7-14700F, 16GB DDR4, RTX 4060