Minns du när spel faktiskt tog slut? När eftertexterna rullade och du kände dig nöjd för dagen – inte skyldig att logga in imorgon igen? Den tiden känns avlägsen till stor del. I dag säljs “frihet” på prenumeration och “spelglädje” mäts i hur många säsongspass du hunnit köpa. Magic the Gathering har blivit en finansstrategi, och “gratis”-spel som Fortnite har fler köpskärmar än spelscener. Singelspelen däremot – de står kvar, orörda, som den sista utposten mot girigheten.
Det finns något rent med singelspel. Något oförstört, nästan nostalgiskt. Det är du, spelet och upplevelsen. Inga konstiga avbrott, inga blinkande butiker i hörnet av skärmen som vill sälja dig ett “limited edition skin” eller ett “battle pass” som lovar att du den här gången ska få känna dig unik.
Singelspel har en början, ett slut – och en själ. Du startar, spelar, upplever och avslutar. Du kanske till och med sitter kvar efter eftertexterna och tänker “det där var riktigt bra”. Sedan är du klar. Spelet har gett dig sin berättelse, sina mekaniker, sin värld – och kräver inte mer. Det är färdigt. Komplett.
Det finns något rent med singelspel. Något oförstört, nästan nostalgiskt.
Jämför det en betydligt mer modernare modell. Spel som inte vill släppa taget om sin konsument. Spel som måste hålla dig kvar, som om du vore en abonnent, inte en spelare. Du loggar in i ett gratis onlinespel – låt oss säga Fortnite, Call of Duty: Warzone eller något av de otaliga mobilspel som gömmer sina fula ansikten på Android eller iOS – och direkt möts du av ett hav av menyer. En snurra här, ett “event” där, och förstås en butik som blinkar likt ett dekadent Las Vegas-kasino. Det handlar inte längre om att spela. Det handlar om att stanna kvar.
Samma sak har letat sig in i bräd- och kortspelen.
Titta bara på Magic the Gathering – ett briljant spel i grunden, ett fenomen med strategi, slump och passion. Men också ett monster av kommers. Det räcker inte längre med att ha ett bra däck; du måste köpa fler kort, fler boosters, fler specialutgåvor med holografiskt tryck och “unik konst”. Och Gud nåde dig om du inte har det senaste setet – då är du hopplöst efter. Det som en gång var tämligen oskyldigt, kan idag vara mer eller mindre spel i heroinform. Redo att hålla dig på halster innan nästa ”hit” av kort!
Många försvarar det med att det är en hobby. Och visst, hobbies kostar. Men när hobbyn är designad för att göra dig beroende av köpandet i sig, snarare än spelandet – då har vi tappat något. När människor köper dubbla kortlekar, en att spela med och en att låta ligga orörd i plast för att eventuellt öka i värde, då är det inte längre passion. Det är spekulation. Och det var väl ändå inte det spel skulle handla om?
Från deras sida, handlar det om kontroll. Om att låsa fast dig.
Få dig att känna att du måste logga in varje dag. Att du måste köpa nästa expansion. Att du måste fortsätta. För tänk om du missar något! Men allt du egentligen missar är lugnet. Friheten. Den där känslan av att ett spel faktiskt tar slut – och att det är okej.
Det är därför singelspel känns så rena. De kräver inget av dig förutom din tid och din nyfikenhet. De vill berätta något. Ge dig något. Och när du är klar, får du gå. Inga prenumerationer, inga lootlådor, inga “tidsbegränsade” objekt. Bara en upplevelse. Visst kan det finnas en engångsavgift – men den avgör du efter förhoppningsvis ’research’ online. Läsandes recensioner eller genom att prata med vänner ni litar på sett till spelsmak. Men där tar oftast det betalningsmässiga slut…
Ett bra singelspel kan vara lika minnesvärt som en bra bok eller film. Du bär med dig berättelsen, musiken, känslan av att du faktiskt upplevde något. Du kanske återvänder flera år senare, inte för att du måste, utan för att du vill. Och kanske är det där skillnaden ligger. Ett singelspel ber dig spela för att du älskar det. Ett onlinespel ber dig spela för att du inte ska sluta betala.
Så nästa gång du avslutar ett spel och känner den där märkliga tomheten – gläd dig åt den. Det betyder att spelet gav dig något som inte kan säljas vidare. En upplevelse, inte ett abonnemang. Låt oss därför istället hylla det rena i det ”färdiga” upplevelserna. De där spelen som inte jagar dig med kampanjer, poäng och poängaffärer.
För i en värld där allt vill hålla dig fast – finns det något djupt befriande i att bara spela, bli klar, och le.
