Dreams of Another

Hur förklarar du självömkan? Har dörrar verkligen tankar och drömmar? Hur kan du vara säker på att världen du lever i är sanningen? Kan du bevisa det? Är svaret lika viktigt om du skulle råka ramla ned från en klippvägg mot din död? Frågor som dessa ställer Dreams of Another genom sin vackra, drömlika och filosofiska värld. Där allt handlar om Fågel Fenix som reser sig ur askan, och varför.

Tycker du om att hamna i djupa diskussioner där det mest finns frågor och bara gissningar till svar? Då kanske jag har spelet för dig. Dreams of Another är spelet där du iklär dig rollen som The Man in Pajamas som wallraffar fram med en kulspruta i högsta hugg genom drömlika scenarion. Det hela bygger på en idé inom fysiken att materia aldrig kan förstöras, bara omvandlas. Det är en av anledningarna till att du ser en miljon fyrkantiga eller runda partiklar i olika färger utsmycka din skärm varje gång du kommer till ett nytt scenario. Då är det bara att plocka upp automatvapnet och börja skjuta. Det som händer är att världen omkring dig materialiseras till en faktiskt plats.

På Steam är Dreams of Another kategoriserat som en walking simulator. Jag trodde något var galet när jag såg trailers och bilder, men detta stämmer till hundra procent. Basupplägget är att du använder ditt lilla arsenal vapen till att skjuta fram världen som du sedan utforskar. Detta ter sig oftast som en mindre plats med ett fåtal byggnader och några enstaka interaktioner. Det kan vara att tala med en eller flera personer, krypa ned i en gatubrunn eller klara av något enkelt pussel. Under tiden du utforskar miljön stöter du så gott som alltid på ett bord, en läskautomat, ett träd, en gatlykta eller någon annan arbiträr grej som talar till dig. Eller för sig själv. Det är oklart. Dessa kommer oftast med en tanke eller förklaring kring hur det kan kännas att vara just ett bord, som får ta emot allt regn i sitt stora ansikte. Eller ett träd som förtvivlat anstränger sig för att inte växa ut sina grenar där människor går. Eller för högt. För att ett träd kan ju behöva trimmas. Det vill inte ett träd vara med om.

Dags att karva fram en bana med bössan!

Pussel som vi får möta är sällan svåra eller komplexa. Ibland kan det handla det om ett pariserhjul som är upprörd. Då kan det hända att det rullar ut i en själsliknande form och ditt uppdrag blir att skjuta sönder dess hytter. Ibland handlar det om att följa fotsteg som leder upp till någon döende varelse som kanske har haft ett viktigt uppdrag.

Ibland kan du också hitta prylar som du kan plocka upp. Dessa kan du lämna in till en man i militärkläder för att fylla på ammunition till något av dina vapen. MP5’an som du kan kalla ditt huvudvapen har dock oändliga kulor. Vapen som kan låsas upp är en handgranat och en rocket launcher. Enda riktiga syftet med olika typer av vapen är att på olika sätt – eller snabbare – karva fram miljön, eftersom fiender är närmast obefintliga. Ibland verkar vissa prylar spela större roll för militär-mannen då de kan förbättra dina förmågor eller låsa upp nya vapen. Ibland kan det finnas någon liten historia eller filosofisk tankegång som mannen gärna delar med sig av. Sakerna hålls i en lista som du kan titta igenom, dels när du lämnar något, dels i menyn efter varje klarat scenario. I den senare menyn kan du också få höra dessa objekt prata om olika världsliga saker.

Grafiken är bland det mest annorlunda jag har skådat. Allt är som sagt uppbyggt av olika stora fyrkanter och cirklar i olika färger. Precis allt. Jag marker att utvecklaren har full kontroll på vad de vill att dessa partiklar ska göra. En flod ser otroligt vacker ut där en miljon blå små bollar löper ned längs strandkanten och formar vitt lödder runt stenar. Eller när jag kastar en handgranat som trycker ut en våg av gula partiklar längs märken som omvandlar allt runt omkring till sin riktiga skepnad. Lite som en annorlunda sorts pixelgrafik, fast betydligt mer levande and dansande. Det finns också något tillfredsställande med att stå och skjuta, nästan mejsla fram en vacker miljö.

Kan du utveckla? Eller förresten, gör inte det.

Handlingen är verkligen av det spretigare slaget. Filmer som Inception eller Tenet kommer i åtanke i mån om komplexitet, inga andra liknelser i övrigt. Det är knepigt att hänga med. Jag tror att det är åtminstone tre eller fyra berättelser som pågår ungefär samtidigt. De verkar hänga ihop, men det finns nog smartare människor än jag där ute som kan lista ut det.

Det finns ett designval som för mig känns märkligt. När jag klarat av ett scenario kastas jag tillbaka till menyn. Där trycker du på Play igen, som jag gjorde första gången jag startade. När det väl startar igen så fortsätter spelet som vanligt men på ett nytt scenario. Detta händer om och om igen. Kanske är det ett sätt för utvecklaren att spara spelet på ett smidigt sätt. Men för mig känns det som att handlingen stannar upp varje gång utan en bra anledning.

Ibland känns spelet helt enkelt ganska krystat och överväldigande. Jag märker hur jag slutar lyssna på alla prylar som ännu en gång vill delge någon tanke om hur livet är som godisautomat. Och det som i början kändes fräscht med att karva fram miljön med olika vapen tappar till slut sin charm. Eftersom detta till största del är ett spel som drivs av sin berättelse. Vissa kanske älskar detta, jag gör det till viss del.

Något som förvånade är att det faktiskt finns röstskådespeleri för allt och alla. Även om större delen tyvärr känns ganska fattigt. Ibland passar den monotona tonen och rösternas eko, ibland faller det helt enkelt platt på inlevelsen. Musiken bidrar väldigt mycket till stämningen. Den är skum och hyfsat unik, tillräckligt för att ge spelet en unik själ och känsla. Det är allt från trip-hop, jazz och electro. Allt i långsam takt, precis som spelet självt då det mesta sker i slow-motion, även dialogen.

Partikelsystemet är väldigt vackert även under ytan.

Är detta ett svårt spel kanske någon funderar på? Svaret är nej. Enda sättet att dö på är om du råkar gå för djupt in i partiklar som inte än materialiserats. Du börjar långsamt tyna bort, vilket är ett tecken på något du inte ska ägna för mycket tid åt. Det finns några typer av bossar och lömska ljusbollar som gärna använder knepet att delar av världen förstörs och förvandlas till brus igen.

Dreams of Another känns som ett riktigt indiespel. Själv älskar jag dessa som vågar ta risker och komma med något nytt till mediet. Jag har inte märkt av några som helst buggar och partikelsystemet imponerar verkligen. Röstskådespeleriet är ett plus även om det är av ojämn kvalité. 385kr för ett spel på runt 4 – 6 timmar är att ta i tycker jag, även om det finns många väldigt fina kvalitéer här. Du kan eventuellt styrka priset med att New Game+ blir upplåst efter att du klarat det.

Testdator: AMD Ryzen 9 7950X, 64GB DDR5, Geforce RTX 4090