Dispatch

Vem är Batman utan alla prylar? Vem är Iron Man utan sin rustning? Svaret är societetslejon med den ultimata superkraften – pengar. Mecha Man utan sin dräkt är bara en snubbe, inga pengar och knappast något superintellekt. Men alla hjältar bär inte mantel.

Dispatch tar superhjältegenren och sätter den i en semimodern miljö, med inslag av alldagliga interaktioner mellan synnerligen märkvärdiga människor – och nästan människor. Det tillhör den något sällsamma genren interaktivt narrativ. Många spel har val som påverkar vad som händer, men inte på samma nivå som de legendariska The Walking Dead, The Wolf Among Us och andra titlar som släpptes av den lika legendariska studion Telltale Games – som även definierade genren.

AdHoc Studio startades av bland annat veteraner från Telltale Games vilket säkerligen inte skadade, de har även en hel del namn knutna till sig och sin nya skapelse som många nördar på nätet känner igen. Förutom Youtube-stjärnor som Jacksepticeye och MoistCr1TiKaL är nog två av de största stjärnorna Aaron Paul, mest känd från Breaking Bad och – Matt Mercer. Matt är mest känd från den största DND (Dungeons and Dragons) podcasten någonsin, men är även en skicklig röstskådespelare samt verkställande producent. Med såpass anmärkningsvärda människor kan detta projekt vara en självklar succé – eller?

Alla val du gör påverkar dina relationer.

Att likna det vid en tv-serie är inte orimligt, det är uppbyggt på ett liknande sätt. Dispatch består av åtta episoder, där varje avsnitt är cirka 45 minuter långa och enbart de första två var tillgängliga vid släppet. De andra avsnitten släpptes därefter två i taget med cirka en veckas mellanrum. Detta är något jag alltid gillade med Telltale Games, de gjorde nämligen liknande och släppte ett avsnitt varannan månad. Jag måste säga att jag är ett större fan av släpp varje vecka då det fångar lite nostalgi för mig. Det var en särskild känsla att följa en serie medans den släpptes på tv, cliffhangern från avsnittet innan som gjorde att du kunde gå och längta – tänka på det under hela veckan. Tillsammans med den spänning när familjen satte sig ner för att ta reda på vad som händer varje avsnitt var en speciell händelse, detta har de sannerligen fångat.

Du spelar som en superhjälte vid namn Mecha Man, han är den tredje i ledet som håller titeln. Det började med din farfar och sedan din far – men Robert Robertsson den tredje vilket är hans rätta namn, lyckades med något de aldrig gjorde. De dog i tjänsten som hjälte, men er gemensamma berättelse börjar med robotdräkten din familj förvaltat förstörs. Alla uppdrag kan ju inte gå som väntat. Efter en tid får Mecha Man ett erbjudande att guida sitt eget team med superhjältar. Superhero Dispatch Network, mer kända som SDN söker dig och dina kunskaper. Men teamet består av de värsta före detta skurkarna som sökt sig dit för en ny chans, och med värsta så menar jag att de suger.

Vi har bland annat en person som kan bli osynlig när hon håller andan, men hon har astma. Eller varför inte en kokainmissbrukande fladdermusman. Förutom att de är allmänt skräp kommer de inte särskilt bra överens, det är ständigt bråk och sabotage för varandra i denna grupp. Gruppen börjar kalla sig för Z-Team och din uppgift att sända ut dem i fält tar sin början.

Spelet är starkt narrativt drivet där stora delar av spelet är dialog, interaktioner mellan karaktärer och reaktioner på dina val. Det kan faktiskt gå ganska lång tid mellan val, det känns ibland känns som en väldigt lång mellanscen. Detta kompenseras dock av kvaliten på dialogen och det faktum att det är ett cinematiskt spel.  Du kan välja mellan Interaktivt   eller Cinematiskt läge, Cinematiskt innebär att det är mer som en film, Interaktivt däremot slänger in QTE:s (Quick Time Events). De är dugliga, jag tror att det var något som krånglade för mig då jag behövde avaktivera och aktivera igen för att de skulle funka när kapitlen byttes. Jag råkade spela två kapitel utan och insåg att jag inte saknade dem något nämnvärt, men anser ändå att de mest intensiva bitarna i spelet kräver det för den lilla extra känslan av kontroll.

Smash.

Trots att det ibland kan ta tid mellan när du får möjlighet att välja dialog och tillvägagångsätt känns det ändå okej. Manuset är tämligen välskrivet, det håller för de stunder när du mest lär känna världen. Humorn har en alldaglig och ibland lite torr ton vilket bryter väldigt väl mot den fantastiska värld full med hjältar du faktiskt befinner dig i. Den är alltid där och lurar på ett sätt som sätter realism till hur folk pratar med varandra. De val du får göra känns som att de faktiskt ändrar utgången till de situationer du finner dig i. Jag kände aldrig att ett val lurades eller inte spelade någon roll. Du kan välja att vara det största rövhålet möjligt eller den stoiska hjälten som står för rättvisa.

Förutom själva berättandet har vi din roll som larmoperatör, hjältar måste skickas ut på spännande uppdrag såsom att hämta kaffe, hjälpa katter ur träd, besegra en massiv monster som hotar att förgöra staden och allt däremellan. Det innebär att det är din uppgift att matcha dina fältagenter till de uppdrag du tror de är bäst lämpade. Alla i ditt team har olika förmågor, vissa är snabbare och effektivare när de är själva, andra kan läka dina lagmedlemmar när de är skadade eller kanske inte kan bli skadade alls. Men framförallt har de olika attribut. Combat, vigor, mobility, charisma och intellect och hur mycket dina hjältar i vissa av dem påverkar hur väl de kan utföra vissa uppdrag. Du får ledtrådar i beskrivningen av uppdraget som ger dig en chans att skicka rätt hjälte, eller flera för all del.

Olika uppdrag har olika många luckor där du kan sätta hjältar, vissa har en men de flesta har fler, om du skickar rätt hjältar kan de ha synergi med varandra och ökar därmed chansen att lyckas. Allt medan du skickar ut dem får de erfarenhet av lyckade uppdrag, när de levlar upp kan du placera ut poäng till attributen och blir starkare. Under tiden för de dialog med varandra samt dig vilket ger en känsla av att vara kollegor mer än något annat, och det funkar så jäkla bra. Detta är absolut det bästa med spelet för mig. Den påminner om 911 Operator då premissen är liknande och det funkar otroligt väl. Humorn samt de antingen banala eller allvarliga uppdrag du ställs inför skapar en unik känsla som jag behöver ett självstående spel med – NU!

Ibland förekommer problem som dina agenter inte kan lösa, då är det upp till dig att visa din hackarförmåga. Hackningsminispelen är ganska rättframa, hitta info och slutpunkten. Du rullar med en sfär längsmed olika banor, tänk typ stegprickarna i Fia med knuff. Under tiden behöver du låsa upp vägar genom input via pilkommandon, tänk dance dance revolution. Ibland behöver du hitta kombinationerna eller lista ut dem på något sätt, senare i spelet kommer du även möta antivirus som vill åt dig. Hackningen är nog den svagaste biten i spelet, men med tanke på att spelet mer eller mindre bara har tre olika element säger det inte mycket. Jag tyckte inte det var det roligaste, men var inte heller utråkad.

Detta är en av de bästa skurkarna på länge, från röstskådespel till närvaro.

Det finns gott om inställningar som kan ändra din upplevelse av Dispatch, förutom Interaktivt och Cinematiska lägen som jag nämnde tidigare finns det filter för bland annat nakenhet och svärande. Detta spel är inte för barn. Sex, svärande och blod är vanligt förekommande och bidrar till spelets realistiska känsla.

Tonen i spelet tillsammans med välskriven dialog och stundvis otroliga skådespelarinsatser skapar ett spel som jag ser fram emot att spela om för att ta de vägar och alternativ jag valde bort. Med information i slutet av varje avsnitt om hur många andra som gjorde samma val kan det vara ganska spännande att se om du tillhör majoriteten eller inte. Tyvärr är en av tjusningarna att jag fick vänta in berättelsen, nu när alla avsnitt är ute blir upplevelsen lite annorlunda. Det tar dock inte bort den fantastiska miljön, de tydliga och välskapade karaktärerna du möter samt känslan av att verkligen bestämma ditt eget öde. Det märks att de som varit inblandade vet vad de vill och vad de gör. Jag har egentligen bara en fråga till AdHoc Studio. Dispatch 2 när?

Testdator: Amd Ryzen 7 7800X3D 8-core, 32GB DDR5, RTX 4070 Super