Mixtape

Sista natten med gänget! Nej, vi pratar inte om George Lucas film American Graffiti från 1973 vars svenska titel lyder så. Det är dock precis det som ligger framför huvudrollerna i Mixtape. En sista natt tillsammans som tonåringar, innan deras gäng splittras för att de nästa dag ska ge sig ut på resan att bli vuxna. Till tonerna av vad vi får reda på är det perfekta soundtracket, får vi ta del av goda minnen och en ångest inför vad som ligger framför dem.

Vad Mixtape är för slags spel är inte det lättaste att beskriva. Vi kan kalla det för en vandringssimulator i tredjepersonsvy, med ett litet inslag av äventyrsspel. Vi tar i vilket fall på oss rollen som Stacey Rockford. När vi träffar henne är det någon gång under 1990-talet och  hon är i full färd med att åka Skateboard tillsammans med sina bästa vänner Cassandra och Van. Efter att vi först fått lotsa gänget nerför bilvägen de åker på, får vi reda på berättelsen vi ska få ta del av.

Stacey gör på samma sätt som Kevin Spaceys karaktär i TV-serien House of Cards. Det vill säga bryter fjärde väggen och talar direkt in i kameran, istället för att bara agera vanlig berättarröst. Vi får i vilket fall reda på att detta är vännernas sista dag tillsammans. De har precis gått ut High School och vad som väntar dem nu är college, eller arbetsliv. Stacey har ett tydligt mål i sikte: Åka till New York och skaffa sig en karriär som music supervisor (eller musikansvarig om ni så vill) inom film och TV. Det vill säga, den som bestämmer vilken musik som ska förekomma i soundtracket och i vilka scener de ska förekomma. Hon är väldigt peppad på detta, då det är en dröm hon haft sedan barnsben, sakta men säkert kommer insikten att det kommer innebära att lämna sina vänner. Personer som är de viktigaste hon haft i sin närhet.

Vad ska man göra under sista dagen då? Delta i årets fest såklart! De snappar upp att en cool tjej ska samla ihop ett gäng på en strand och partaja som om det inte finns en morgondag. Målet är då med ens klart för de tre vännerna: Fixa sprit och dra till festen! Eftersom Stacey verkar gå runt med sin CD-Freestyle med hörlurarna konstant på huvudet och musik lika konstant spelandes i dem, har hon skapat en bland-CD. Jag vet att titeln egentligen översätts till “blandband”, men eftersom att det är CD-skivor hon lyssnar på, är det inte fel att kalla det för bland-CD. På denna skiva finns enligt henne “det perfekta soundtracket”, låtar som perfekt kommer ackompanjera situationerna de stöter på. De flesta låtar presenteras även av Stacey där vi ibland får veta lite kuriosa om artisten, bandet eller albumet den kommer ifrån. Det kommer även dyka upp en gul text som berättar vilken låt och vilken artist eller band som framför den, så att du kan komma ihåg även de låtar som inte får en presentation. Som en musikälskande individ själv, är detta trevligt då jag inte behöver vänta till eftertexterna för att få reda på vad det är för musik jag lyssnat på.

Van, Stacey och Cassandra. Berättelsens huvudkaraktärer.

Musiken består av en ganska blandad kompott av genrer. Det är ganska mycket post-punk med akter som Siouxsie and the Banshees, Joy Division och The Jesus and Mary Chain. För att sedan gå över till Rainbow, Roxy Music, Lush och The Smashing Pumpkins. Gemensamt för spåren är att även om den ena låten inte låter som den andra och att stilarna skiljer sig, har allihopa en dos melankoli. Även de som är mer upprymda och glada har i alla fall ett kryddmått melankoli, vilket symboliserar den stundande separationen vännerna emellan väldigt väl. Jag är lite av en tråkmåns och vill inte slänga mig med uttryck som “perfekt” när det kommer till konstformer, men det jag kan säga är att det är ett riktigt välgjort soundtrack. Det märks att låtarna är valda av en individ som verkligen älskar den musiken som förekommer och har med största omsorg valt ut vilka spår som ska vara med.

Nu sitter kanske någon och frågar om hur upplevelsen spelas? För det mesta kommer vi att gå runt med Stacey i ett litet område. Antingen i ett sovrum, eller i ett begränsat område utomhus. Det finns undantag där vi får utforska en nedlagd nöjespark eller knata igenom en skog för att hitta en stuga där vi kan kröka ifred. Vid tillfällena då området är begränsat kan vi titta på objekt i rummet för att få upp minnen från vännernas bravader, varav vi ibland får se dessa spelas upp för oss. Vi kan även prata med Cassandra och Van. Röstskådespelarna gör ett genuint bra jobb och dialogen är välskriven, men rent interaktionsmässigt är detta ganska tomt och någon med dåligt tålamod kommer antagligen få panik av det långsamma tempot.

Det finns partier som bjuder på lite mer fart och fläkt också. Som jag tidigare nämnt åker kamraterna skateboards på bilvägar och vi får då styra Stacey. Dels ska vi undvika bilar som dundrar förbi och vi kan även göra lite tricks om vi känner för det. Det finns även ett parti där vi ska fly från polisen medelst kundvagn. Dessa partier är underhållande och välgjorda, men jag hade velat ha mer av den varan. Anledningen till det är att detta ändå är ett spel och då vill jag faktiskt SPELA.  Att ha så pass få partier med interaktioner gör att jag ibland funderar på om jag inte kunde ha sett en film istället?

Viktigt att ha i åtanke är att det är just berättelsen med sitt soundtrack som är huvudfokus hos utvecklaren. Där lyckas de faktiskt riktigt bra. Berättelsen är för all del inte unik, eftersom att det är en ganska klassisk sådan om tonåringar som inser att de måste lägga sin bekymmerslösa livsstil bakom sig och faktiskt börja bli vuxna oavsett om de vill eller inte. Karaktärerna är dock välskrivna och jag kommer på mig själv att faktiskt få ett emotionellt band till dem under den korta tiden jag får lära känna dem. 

Mixtape är nämligen väldigt kort. Du kan klara av det på två till tre timmar. Det behöver förvisso inte vara en nackdel, då detta blir en upplevelse som du kan ta dig igenom i en sittning. En del av mig hade gärna velat att det skulle vara längre för att på så sätt få mer interaktiva partier och på så sätt få känslan av att faktiskt spela ett spel. Å andra sidan, är det uppenbarligen berättelsen och musiken som är huvudfokuset och då är den kortare speltiden plötsligt ganska rimlig. Priset landar på runt 200 kronor, vilket är lite av ett gränsfall till om det är för dyrt eller inte.

Tre vänner blickar mot horisonten och det stundande vuxenlivet.

Grafiken är färgglad och stilistisk, jag tycker mig känna av lite av en seritidningsaura som jag tycker passar riktigt väl. Det ser nämligen väldigt varmt och trevligt ut. Ljudbilden består som sagt främst av det omsorgsfullt valda soundtracket. Vi har även en ensemble med röstskådespelare som alla gör ett riktigt bra jobb och passar väldigt bra till de karaktärer de portätterar. Ambienta ljud som skrapet från skateboardens hjul mot asfalt, dunkandet av skor mot trägolv och så vidare gör att även miljöerna kommer till liv.

På det stora hela är Mixtape i slutändan en trevlig upplevelse. Det kommer inte komma in på en personlig topplista över spel, då jag gärna vill ha mer interaktion. Om jag däremot ser till vad utvecklaren vill åstadkomma, är det en förvisso klassisk berättelsen om att bli vuxen. Karaktärerna är dock välskrivna, med röstskådespelare som får dem att komma till liv. Sedan har vi såklart soundtracket som verkligen passar berättelsen som hand i handsken. Ser du Mixtape på en rea, tycker jag du kan överväga att testa. Ibland behövs en kort, men trevlig berättelse för att bryta av de mer intensiva upplevelserna.