Onimusha: Way of the Sword

Hälften demon, hälften människa. Det är förbannelsen Miyamoto Musashi drabbats av efter han mördat sin lärare. Det här är Onimusha: Way of the Sword, en ny del i en klassiska spelserien, där action möter japansk mytologi. 

Är svärdets väg den rätta?

Det senaste Onimusha-spelet, Onimusha: Dawn of Dreams, kom ut 2006 (om du ej räknar med Onimusha VR: Shadow Team, Onimusha: Soul eller remasters). Nu 20 år senare kommer Onimusha: Way of the Sword, som är lite av en “return to form” för serien. Vi tar oss an rollen som Miyamoto Musashi, en legendarisk samuraj, som bestämmer sig för att följa svärdets väg och mördar sin lärare och hans lärjungar. Efter denna hänsynslösa akt blir han attackerad av monster, så kallade Genmas. Mot monstren har han ingen chans och mister livet. I en dimension mellan liv och död dyker en man i vit rob upp och ger Musashi en andra chans genom att göra honom till Onimusha: en blandning mellan människa och Oni (mytologiskt monster). På armen får han en handske där anden av onin Shizuka återfinns. Hon fungerar lite som en kompanjon under spelets gång, likt Navi i Zelda, men mindre irriterande. Efter konfrontation med vår rival, Sasaki Ganryu, hamnar vi i östra Kyoto, där  vi stöter på och hjälper en annan Onimusha vid namn Takamura att rädda staden från Genma och från att smälta samman med undervärlden. Jag måste medge att jag tyckte berättelsen var mer engagerande än jag trodde den skulle vara. Skurkarna var intressanta och jag gillade hur de adapterade gamla japanska legender till något eget. Det är inget banbrytande, men jag kände mig åtminstone investerad i handlingen och ville veta vad som skulle hända härnäst. 

Spelmässigt är Onimusha: Way of the Sword ett actionäventyr som blandar linjära banor med en öppen värld i form av östra Kyoto. Där kan vi ta oss an sidouppdrag och hitta hemligheter, som små gulliga lejonhundar. Jag gillar att utvecklarna skrivit en liten berättelse om varje lejonhund du hittar, vilket bidrar till att vi som spelare får en starkare koppling till hundarna. Sidouppdragen kan vara allt från “gå och döda fiender” till röstskådespelade mysterier som ger mer djup åt spelets skurkar. Utforskandet i Kyoto påminde mig en del om Yakuza-spelen, där vi utforskar en avgränsad öppen värld i en stad med humoristiska sidouppdrag (minus att Onimusha: Way of the Sword inte har några minispel). Till en början är området du kan utforska i staden begränsat, men allt eftersom du rensar staden från Rifts genom huvudberättelsen (det är typ portaler till undervärlden som korrumperar områden) får du mer yta att utforska. För mig kändes antalet sidouppdrag och hemligheter alldeles lagom för att jag skulle vilja hitta alla. Jag rullade eftertexter efter 30 timmar med de flesta hemligheter hittade och alla sidouppdrag gjorda, vilket jag tycker är en lagom längd för detta spel. Du belönas även med material för uppgraderingar genom att utforska, vilket kan vara avgörande i många av spelet bossar. 

Utöver det öppna Kyoto har vi som tidigare nämnt även linjära banor. Här tar vi oss från punkt A till B medan vi slaktar fiender. Under banorna behöver vi ibland hitta rötterna till blommor som blockerar vägen . Vägen till rötterna fungerar som ett slags pussel. På slutet av banorna möter vi oftast en boss innan vi kommer tillbaka till staden. Jag uppskattade de linjära banorna och tyckte att det utgjorde en bra kontrast till den öppna staden. 

Slåss med stil!

Som jag nämnde tidigare är spelet ett actionäventyr med stort fokus på strider och sin stridmekanik. Som undertiteln “Way of the Sword” antyder ligger tyngdpunkten på svärdsteknik. Till skillnad från många andra spel i genren där du får tillgång till olika vapen under spelets gång är det bara svärdet som gäller här.  Som Miyamoto Musashi har vi tillgång till svag och stark attack, parering och Issen, som är en unik mekanik för spelserien, där vi tajmar vår attack samtidigt som fiendens för att få övertaget. Det gäller att vara uppmärksam på fienderna för att veta när du skall parera eller ducka en attack. Vissa attacker kräver att vi parerar med perfekt tajming, medan andra är mer generösa. Om du duckar vissa attacker vid rätt tidpunkt saktas tiden ner och du får övertaget.  

Under spelets gång får vi även tillgång till oni-förmågor, som till exempel gör mer skada än vanliga attacker eller tar ner fiendens stamina. Både vi och fienden har två mätare att hålla koll på, liv och stamina. När vår stamina är dränerad kan vi inte röra oss och är helt öppna. Detsamma gäller för fienden, där kan vi göra en superstark attack när deras stamina är nere. Detta är speciellt viktigt att tänka på med bossar, då det kan ta hårt på deras hälsomätare om vi lyckas få in en sådan attack. Dock regenereras denna mätare konstant för både fienden och oss själva, så det gäller att vara aggressiv. Ytterligare en unik mekanik för serien är att fiender droppar essens som vi kan absorbera. Essensen kan fylla våra olika mätare, som hälsa och stamina. När du absorberar stamina är du dock öppen för att bli attackerad. 

Jag gillade stridsmekaniken. Den kändes unik och lagom utmanande. Vanliga fiender är oftast lätta att ta ner, medan bossar kan vara ganska tuffa innan du lärt dig deras mönster och attacker. Dock upplevde jag ett litet problem med repetition. Spelet fullkomligt älskar att återanvända bossar. Det finns flertalet bossar du möter, två-tre gånger, vissa till och med fyra eller fem. Jag hade uppskattat om de antingen skapat mer unika bossar, eller om de tagit bort ett antal strider för att kompensera. Bossarna i sig tyckte jag oftast var bra designade, men jag kände mig lite trött mot slutet för att möta en av bossarna för femte gången.

Under spelets gång kan vi använda material som vi hittat till att uppgradera vårt svärd, liv och handske vid små tempel. Här kan vi även låsa upp nya förmågor via ett erfarenhetsträd, till exempel nya svärdstekniker, som till exempel tillåter dig att täcka ett större område, både brett och vertikalt. Templen fungerar även som fast travel-platser, och du kan enbart teleportera dig till andra tempel vid dessa. Jag hade uppskattat om du kunde teleportera dig till dem från var som helst, då detta upplägg ledde till en del backtracking i många sidouppdrag. 

Kontrollerna tyckte jag dessutom kändes riktigt smidiga. Det var tillfredsställande när man lyckades få till en parering eller en perfekt dodge. Dock kändes kameran lite svårnavigerad när jag mötte fler fiender samtidigt. Det var inget stort irritationsmoment, men det var ändå något som kunde gjorts bättre. Som bäst är spelet när vi möter bossar en mot en. Då finns det inga störmoment runt omkring som kan påverka dina möjligheter att ducka och parera bossens attacker.

Jag spelade spelet med handkontroll. Spelet har även två svårighetsgrader, Story och Action, vilket gör spelet mer tillgängligt för nya spelare av genren.

Som en skräckinjagande historielektion!

Presentationmässigt har de lyckats väl med att få till ett historiskt Japan blandat med mytologins hjälp. De har valt att gå för en realistisk look och många av fienderna är genuint skräckinjagande. Detsamma gäller för musiken, med ett soundtrack som använder sig av klassiska japanska instrument som ökar immersionen. Ljudbilden är också riktigt bra. Särskilt reagerade jag på ljudet när jag fick in en perfekt parering. Jag kunde riktigt höra stöten mot svärdet. Spelet är röstat på både japanska och engelska och jag tyckte båda fungerade bra, även om jag spelade majoriteten på japanska för att öka inlevelsen.

Sammanfattningsvis är Onimusha: Way of the Sword ett riktigt kul actionrollspel som jag skulle rekommendera för fans av genren, oavsett om du spelat spelet tidigare eller ej. Detta är Capcoms år!

Testdator: Intel Core i7-12650H), 16GB DDR5, RTX 3060