Yerba Buena

Portal 2 har länge varit en av de högst ansedda pusselspelen i tv-spelsbranschen. Nu, femton år senare har ett nytt, innovativt pusselspel dykt upp på spelhorisonten. Det har den något udda titeln Yerba Buena och frågan är om det kan axla manteln som Portal 2 hjälpt till att skapa. Ja, läs vidare kära läsare så får ni se.

Yerba Buena är det rykande färska spelet från den Berlin-baserade indie-studion Mad About Pandas. Den 12–15 timmar långa kampanjen är sannerligen den mest flummiga intrig jag upplevt på länge. Du antar rollen som den rödhåriga kvinnan Barb (kort för Barbara). Utan att veta om det är hon en NPC (Non Playable Character) som lever sitt liv i en övergiven spelvärld. Det är inte vilken värld som helst hon lever och verkar i och den antar formen av ett 1970-tals osande San Fransisco komplett med den kitschiga stilen som gjorde det decennier så utmärkande. Det är dock någonting med staden som är väldigt, väldigt fel. Grafiska fel sprakar konstant till och programmeringsbuggar genomsyrar stadsbilden med sitt brokiga utseende. Detta verkar dock inte bekymra Barb speciellt mycket som lever ett till synes bekymmerslöst liv.

Detta stillsamma liv ändras drastiskt när Barb är ute och cyklar och plötsligt får punktering. Hon stöter på sin vän, taxi-chauffören Russel (som är väldigt lik Frank Zappa) och han hjälper Barb och kör henne till cykel-reparatören. De hinner dock inte komma speciellt långt när Russel utan förvarning blir rånad av en galen motorcykel-knutte som rövar bort honom. Barb tar genast upp flykten och får kort därefter tillgång till en mycket underlig manick som kallas för oscillatorn. Med denna kan hon manipulera de grafiska buggarna som genomsyrar hela San Francisco. Det visar sig nämligen att en ondskefull plan precis har satts i rörelse. Den berömda parken Yerba Buena (som finns i verklighetens San Francisco) skall skövlas för att göra plats för ett gigantiskt radiotorn. Dessutom verkar den galna motorcykel-knutten och hans gäng vara kopplat till allt det här på något mystiskt sätt. Inget av detta får naturligtvis hända och det är nu upp till Barb och hennes trogna oscillator att rädda San Francisco och den berömda parken från undergång. It’s Barb to the rescue!

Inte visste jag att Frank Zappa var med i spelet.

Handlingen får pluspoäng för fantasi men är ingen kandidat för Oscars-juryn direkt och känslan av en nödvändig sammanhang i spelupplevelsen saknas. Ingen av spelets karaktärer verkar lägga märke till de mystiska fenomenen som pågår runt omkring i staden och ingenting får dem att höja ett misstänksamt ögonbryn över detta. Dessutom, när det väl börjar uppdagas att hela deras värld kanske är en söndrig datorsimulering verkar ingen bry sig nämnvärt över det.

Dessvärre är presentationen i sin helhet något svag och närmar sig budget-kategorin. Grafiken i spelet får godkänt och har en tecknad stil som påminner en hel del om spelet Sea of Thieves men animeringarna eller rättare sagt avsaknaden av dem visar upp sitt fula tryne alldeles för ofta i kampanjen. Animeringarna i spelet ser ut att härstamma från ett halvdant Playstation 1 spel där karaktärsrörelserna på sin höjd är väldigt rudimentära. Detta skänker spelet ett hafsigt och halvdant utseende och det känns att utvecklarna har lagt ett lite för stort fokus på pusseldelarna än resten av spelet.

När det kommer till just pusselsektionen i Yerba Buena är det en blandad kompott spelaren möts av. Barb kan skanna av sin omgivning med L2-knappen och då kan hon se vilka objekt som rör på sig och var det finns grafiska buggar någonstans. Alla rörelser, till exempel en snurrande karusell, omges av gula, glödande linjer medan de grafiska buggarna gestaltas av blåa linjer. Spelet går ut på att ladda oscillatorn med rörelser från omgivningen och applicera dem på blå markerade objekt. På så sätt löser du spelets många pussel med varierande svårighetsgrad. Det skall tilläggas att du aldrig kan dö i spelet. När du väl ’dör’ glitchar spelet bara till och du respawnar precis innan du gjorde ditt fatala misstag.

Flera gånger i spelet kommer du även till ett surrealistiskt och vertikalt nöjesfält där allting beter sig drömlikt. Här får du möjligheten att uppgradera din oscillator med nya krafter. Det kan till exempel vara att kunna studsa på saker du hoppar på eller se till att du kan fastna på ting likt ett superklister. Dessa krafter får spelaren av två hippies och de antar formen av analoga kassettband som Barb sätter in i oscillatorn på samma sätt som en kassettbandspelare. För att komplettera dessa banor och komma vidare i kampanjen måste en hel drös med pussel klaras av innan spelaren når slutet av nöjesfältet. Dessa segment är precis som resten av spelet fast är mer drömlika och har en mycket underlig ban-design.

Flera av pusslen i spelet har en bra konstruktion och är roliga att klura ut, men tyvärr är alldeles för många av dem av en mer experimentell natur. Ofta känns det att jag löser pusslen av ren slump snarare än genom logiskt tänkande. Vid ett tillfälle skulle jag ta mig över en liten avgrund som var för lång att kunna hoppa över. Det fanns säkert ett korrekt sätt att lösa det på men jag försökte ändå och hoppade och lyckades hamna på en liten utstickande del av grafiken som inte var designad att kunna gå på. Jag höll mig dock envist kvar och kom plötsligt över på andra sidan. Alldeles för ofta i spelet drabbades jag av tanken att ’Huh? Klarade jag precis av det där? Ja, tydligen gjorde jag det. Vad konstigt.’. Vad jag vill känna är att det huvudsakligen är min hjärna som löste problemet, inget annat.

Så har galet kan det se ut i spelvärlden. Vad är upp och ner och vem är jag i allt det här?

Jag måste även tillägga att vissa av pusslen är så pass långsökta i sin lösning att det är lätt att fastna i spelet. Personligen tok-fastnade jag på ett pussel och kunde inte ta mig vidare i kampanjen. Det orsakade en stor irritation hos mig men jag fick faktiskt oväntad hjälp att komma vidare (en stor eloge till utvecklarna för det). Vad jag däremot inte kan förstå är varför det inte finns något inbyggt hint-system i spelet för de spelare som fastnat (vilket jag själv gjorde) eller för de som behöver lite extra hjälp på traven. Avsaknaden av detta är en stor miss i speldesignen.

I världen finns det pulserande, svarta bollar att hitta (de fungerar som spelets samlarobjekt). De är ljud-loggfiler från de fiktiva utvecklarna som ligger bakom skapandet av den övergivna spelvärlden, de berättar om olika händelser och problem som ger spelaren lite nödvändig bakgrundsinformation till handlingen. De flesta av dem är placerade på oåtkomliga platser och att få tag på dem är en del av spelets många pussel.

Användargränssnittet får också godkänt och pausmenyn har en ren och tydlig design som inte tyngs ner av alldeles för mycket information. När nya händelser däremot loggas i menyn kan det ibland vara svårt att hitta dem bland de olika menykategorierna. En lite ökad tydlighet här hade önskats.

Ett stort minustecken i spelupplevelsen är just ljudbilden. Musiken består av anonym bakgrundsmusik med ett obligatoriskt 70-tals sound. Ingenting sticker ut överhuvudtaget och ibland hände det till och med att musiken gick i otakt med det oönskade resultatet att tonerna mer påminde om ett störande oväsen än någonting annat. Däremot är ljudeffekterna riktigt bra i Yerba Buena. Speciellt de små, anonyma robotarna som dyker upp senare i kampanjen. Designen på dem påminner en hel del om Claptrap från Borderlands-spelen. De ger ifrån sig små, gulliga datorläten som ger dem en alldeles underbar personlighet. Det största minustecknet i protokollet är röstskådespelarnas insatser. De är verkligen inte bra och samtliga röstinsatser är direkt undermåliga.

När det kommer till kontrollen är den responsiv och bra. Barb kan hoppa eller studsa på saker och skjuta med sin oscillator. När hon rör sig i spelvärlden känns allting bra och vid de tillfällen då allting fungerar som det ska är Yerba Buena riktigt roligt att spela och jag får en positiv känsla inombords. Designen på banorna hade dock kunnat vara lite bättre. Ibland är det inte tydligt var jag skall ta mig härnäst och måste då konstant skanna omgivningen efter ledtrådar. Det blir lätt enformigt och lite tråkigt efter en stund att tvingas göra samma handling om och om igen bara för att ta sig vidare i spelet.

Prestandan får endast godkänt. Att ladda en spar-fil går supersnabbt men spelet kraschade ett par gånger vilket tvingade mig att starta om spelet och göra om en lång och utdragen pusselsekvens flera gånger. Även problem där 3D-modellerna går in i varandra har inträffat.

För att summera är Yerba Buena ett innovativt pusselspel som tyngs ner av en bisarr handling utan någon vidare sammanhang, undermålig presentation samt svagt röstskådespeleri. Det är synd för när allting fungerar är Yerba Buena riktigt roligt att spela. Gillar du dessutom kluriga pusselspel med en bisarr och surrealistisk tvist finns det mycket att bita i här. Mitt tips, vänta på en rea innan du slår till.