STAR WARS FILMERNA – RANKADE FRÅN SÄMST TILL BÄST!
Denna lista och dess motiveringar kommer helt och hållet från mig, och reflekterar inte Nördliv i sin helhet. Dessutom kommer jag enbart hålla mig till filmerna, och ej ta med tv-serier som Star Wars Rebels eller Clone Wars. Nu sätter vi igång med den absolut sämsta i denna lista på nio filmer, d.v.s. plats 9….
Plats 9
Star Wars: Episode I – The Phantom Menace
Jag kommer fortfarande ihåg den enorma hypen, och det rus som for genom min kropp när jag skulle gå och se Star Wars återkomst, från att varit borta i 16 år ( nej, jag räknar inte med Ewok filmerna). Redan på väg ut ur salongen, så kunde jag bara inte acceptera att filmen var så dålig som den var. För inte kunde väl en Star Wars film vara rentav dålig? Nja, så var fallet dock, då inte bara karaktärer som Anakin, Darth Maul och Padme, alla var så livlösa och intetsägande. Själva historien om hur handelsförbund gick ner, och de två Jedis Qui-Gonn Jinn och Obi Wan var mer eller mindre tvungna att besöka Tatooine, var helt enkelt bedövande tråkigt, med ett sub-par skådespeleri gjorde det inte värt mycket i min bok. Självklart finns några få ljusglimtar; Ewan McGregor som Obi-wan är relativt stabilt och poddracing biten var underhållande. Men…sen har vi Gungans och Jar Jar….men den döda hästen har alla andra redan sparkat på, så dit går jag inte. Men i grund och botten är denna film tyvärr bara tråkig och hafsig…
Plats 8
Star Wars: Episode II – Attack of the Clones
Att filmen har endel sköna actionscener, hjälper inte I det stora hela, när Anakin (Hayden Christensen) är lika stel som en planka. När han enbart agerar genom mimik eller ansiktsskådespeleri så går det an, men varenda replik känns stel och får en att tappa fokus på filmen. Filmen känns verkligen som en mittenfilm på det värsta sättet då saker och ting är utan någon riktig risk. Att sedan klonkriget påbörjats kan både hjälpa och stjälpa, men då filmen inte åldrats bra i sina effekter, så blir det alltmer svårt att se på den. Några intressanta scener är referenser till dödsstjärnan, än en gång Ewan McGregor som Obi-wan, samt Yodas pajiga men ändå roliga fightscen. Att vi även fick se den gamle Dracula skådisen Christopher Lee som Count Dooku, var en rolig liten ”treat” – om än en axelryckning.
Plats 7
Rogue One: A Star Wars Story
En film som på pappret borde vara intressant, föll egentligen på två saker. Det första är att ingen av karaktärerna egentligen ges utrymme att växa, men framförallt att hela berättelsen är rentav onödig. Många kan nog skrika sig hesa på att scenen med Darth Vader i slutet väger upp mycket, men den är snarare undantaget som bekräftar regeln. För om inte karaktärerna och storyn kan övertyga, vad finns det då kvar. Vi visste egentligen allt som skulle hända, bara inte hur, och förutom att referenser till senare karaktärer eller händelser är kul, så tappar filmen för varje gång jag försöker titta på den. På det stora hela så är det värsta egentligen att folk hyllar den av fel anledning; för referenser och Darth Vaders scen, men kollar inte på hur osympatiska och ointressanta karaktärerna är, eller det poänglösa i dess story överlag. En film som egentligen borde ha skippats….även om den är snyggt gjord.
Plats 6
Star Wars: Episode III: Revenge of the Sith
I den sista av prequel trilogin så hamnar George Lucas på spåret igen. För trots ett ärkenötigt stelt skådespeleri från Hayden Christensen, så är det Ian McDiarmid som stjäl de flesta scener han är med i (kanske inte ljussabelscenen dock). Kejsarens manipulering av Anakin och dennes kamp med att rädda Padme, ger filmen en emotionell push som behövdes. Att det slutar med en episk fightscen på en vulcanplanet gör att Darth Vaders start som superskurk känns både förståerlig som nödvändig. Filmens takt går dock upp och ner, och kan få många att tappa intresse, men kampen mellan ont och gott blir extra tydlig – för att inte tala om hur Order 66 ger resonans och knyter bra ihop med original trilogin. En bra film, knappast perfekt, men bra för Anakins ark, och hade inte Lucas valt att sätta ”Episode 4” på A New Hope, så kunde denna film egentligen enbart kunnats gjorts som prequel innan fyran.
Plats 5
Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi
Vi börjar äntligen ta oss upp till de mer sevärda filmerna, och har med den åttonde filmen en väldigt splittrad film. Många bra storybeats möts upp av märkliga val och ännu tråkigare filmsekvenser och karaktärer. Men först och främst så är detta Mark Hamills stora återkomst. Hans buttre Luke Skywalker visas upp på ett fenomenalt sätt, och även om karaktären ibland känns lite motsägelsefull mot hur den tidigare porträtteras, så är det ändå med vördnad man ser på Luke. Dessvärre så spretar filmen åt alla håll, och logiken är kanske inte med hela tiden. Om detta är cresendot av Skywalker sagan – innebär detta att den sista (om vi bortser från Leia) levande Skywalkern är Kylo Ren? Han är upp till denna film en oåterkallelig ”bad guy”. Han är rakt av oförbätterlig, och betyder väl i mångt och mån att allt som Anakin och Luke gick igenom i samtliga filmer innan, mer eller mindre blir annulerat. Visst visar filmen på att kraften åter har hittats i karaktärer runt om i universum, men vad säger det då om denna film som enligt Disney ska vara en Skywalker saga? Hur som helst, med casinoplaneten, intryckandet av moralkakor i en egentligen hjältesaga, och Snoke märkliga förmåga att ….tja…vara verkningslös, gör att filmen tappar mycket. Förutom en tydlig tidsenlig prank humor i början (som kommer åldras dåligt), med tvivelaktiga val av karaktärer. Tack och lov så skiner Mark Hamill och Carrie Fischer så starkt att de får en att överse detta.
Plats 4
Star Wars: Episode VII – The Force Awakens
Ja, filmen följer formeln för “A New Hope”, men den gör det på ett underhållande sätt, och den vet också om det. När det kommer till många av scenerna i filmen, så är de överlag väldigt välpresenterade och ger oss en bra start på en ny trilogi. Rey och Finn känns omaka med relaterbara, och hennes önskan om att finna sina föräldrar ger oss ett djup till hennes karaktär. Att vi samtidigt får ta del av Kylo Rens pubertala raseri och Han Solos ålderstigna mumlande, gör att det funkar bra. Ingen är perfekt, varken karaktärerna eller filmen, men det går inte att undgå det faktum att den är ren och skär underhållning som vågar ta ut svängarna (om än på ett tydligt sätt).
Plats 3
Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi
Avslutningen av originaltrilogin ger oss upplösningen av sagan på ett sjukt tillfredsställande sätt. Till skillnad från Jar Jar, så var Ewokerna åtminstone söta, och kom aldrig att störa mig så mycket. Men det stora i filmen är Lukes resas slut, där han möter upp Darth Vader och Kejsaren i en episk strid. En strid som slutar i att han vägrar slåss, och som i sig är ett sätt att försöka bryta den onda cirkel som han upplever är problemet med Sith och att Darth Vader ändå har något gott i sig. Trots Star Wars annars svart-vita/goda vs onda vy, så visade det att alla kan hitta sin väg tillbaka, och att inget är satt i sten. Att filmen har några av de mest episka striderna som setts på film väger också upp, samt den kavalkad av sköna repliker som cementerar sagan som…ja just en härlig saga för vuxna som barn.
Plats 2
Star Wars: Episode IV – A New Hope
Jag var sjukt kluven till om denna eller “Empire Strikes Back” är den bästa av olika skäl. ”A New Hope” är mer eller mindre en fristående berättelse som funkar bra i sig själv. Mystiken, äventyrsandan och den klassiska hjältesagan är svår att värja sig emot, och funkar alltid att starta upp och se, oavsett hur många gånger du sett den. Bara Lukes resa från bondpojke till rymdess, gör filmen till en klassiker, men det är än en gång äventyrsandan i scifi-fantasyformat som genom Lukes ögon visas upp, även om han är naiv och ung på så många plan.
Plats 1
Star Wars: Episode V – Empires Strikes Back
När en hjältesaga övergår till en rymdopera är extra tydlig med denna underbara film. Den tar mig som åskådare genom många olika känslolägen. Om det så är Han och Leias kemi, Lukes försök att lära sig kraften men även hans förståelse i att Darth Vader är hans far, är bara några av de situationer som visas upp, och resonerar på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare. Trots att filmen är en mittenfilm – en ressträcka mellan start och slut, så går det inte att värja sig. Man omsluts i händelserna som omskakar dig som tittare och får dig att vilja se mer/om det mesta. En magisk film som trots sina år, ändå håller väldigt bra både tekniskt som berättarmässigt.
Givetvis är detta min personliga topplista – hur ser din ut? Hör av er på Twitter eller via mail vetja; info@nordlivpodcast.se
May the force be with you!
