Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka sju hittar vi en hårdkokt och dramatisk berättelse!
Craig Zahler är ett namn som snabbt växt sig stort i genrehemmens tysta vrår. Zahler har nämligen gjort några av de senaste årens mest intressanta filmer med slående namn såsom Bone Tomahawk (2015) med Kurt Russell (kommande lucka), Dragged Across Concrete (2018) med Mel Gibson och sist men inte minst, dagens lucka – Brawl in Cell Block 99 (2017) med Vince Vaughn i kanske sin bästa roll någonsin.
Vad handlar detta våldsamma (för det är det!) spektakel om då?
Jo! Bradley Thomas (Vaughn) är en ex-boxare som efter en misslyckad knarkaffär hamnar bakom lås och bom. Väl bakom galler på en lågsäkerhetsanstalt får han reda på att han fått skulden för hela den misslyckade affären (vilket i sig inte är helt konstigt när man ser filmen även om man kanske inte håller med till fullo) och att hans gravida fru och framtida barn är i fara. Detta på ett otroligt obehagligt sätt jag inte ens tänker beskriva här, ni får se filmen själva. Men det fick mig att reagera till och med; och som några av er nog vet vid det här laget krävs det en del för det…
Men vad är det som får mig att påstå att detta kanske är Vaughns bästa film någonsin?
Han är mest känd för sina komiska roller och det är väl egentligen de jag faktiskt gillar honom minst i. Han känns bara malplacerad oftast och synd är väl det när han tillsut, efter så många år, antagligen hittat sin plats bland obehagliga thrillers. Psyho-remaken (1998) (Gus Van Sant) kanske några ropar ut där Vaughn fick axla rollen som 90-talets Norman Bates som porträtterades av den fantastiske Anthony Perkins (1932 – 1992) i originalet (med uppföljare), men ofta tystas de rösterna när man påpekar den bristande kvaliteten av Sants remake. Men här tror jag på honom som en man som verkligen håller på att förlora det enda som någonsin har betytt någonting för honom och som gör vad som än krävs för att rädda det – ni lär sällan skåda så många brutna lemmar i en enda film, det är sanslöst obehagligt mysigt och får en att rycka till när själva knäckandet av leden ifråga kommer.
Regin är “on point”, skådespelet bättre än väntat, manuset riktigt bra.
Men jag kan inte skaka av mig känslan att manuset i sig var större och betydligt mer krävande egentligen, för det känns och märks både här och där att det är en relativt låg-budget produktion. Vissa saker känns som om de borde tagit plats på större platser i textform för att sedan krympas ner till hanterbar proportion på grund av bristande budget. Detta är något jag hört om Zahlers andra manus som blivit filmer och något som tydligt märks i regidebuten Bone Tomahawk. Men det är blott ett mindre problem när slutresultaten är så lyckade och underhållande som de är.
Jag kan inte göra annat än att rekommendera Brawl in Cell Block 99, men jag vill även be er hålla ett öga efter den Zahler-skrivna och svensk-regisserade (Sonny Laguna och Tommy Wiklund (Vittra (2012))) Puppet Master: The Littlest Reich (2018), en reboot av den “klassiska” kultserien från Charles Bands Full Moon – Puppet Master (1989), som släpps i januari, 2019.
