Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka tretton hittar vi verkligen en ovanligt okänd rulle, som verkligen bygger upp stämning och förtjänar mer tid i rampljuset.
Faktiskt atmosfäriska skräckfilmer har stagnerat, i alla fall i mainstream film tyvärr. I år fick vi remaken på Suspiria (2018); den dröp av atmosfär vilket gjorde mig väldigt lycklig i biomörkret. Det som annars regerar på listtoppen är vad jag vill kalla för “jump scare”-fester, ni fattar nog innebörden (se Corin Hardys The Nun (2018) från i år som exempel). Filmer såsom Motorsågsmassakern (1974) som lyckades balansera det hela väl mellan jump scares och stämning är nästan ännu färre. Atmosfären när de först entrar det ökända huset med sin inredning av ben och kvarlevor är så tjock att till och med en motordriven såg skulle ha problem att ta sig igenom den. Samtidigt när Sally (Marilyn Burns (1949 – 2014)) och hennes rullstolsbundne bror Franklin (Paul A. Partain (1946 – 2005)) tar sig fram genom den täta skogen (liten spoiler) och en numera ökänd maskbeklädd dåre dyker upp från ingenstans, för att sedan begå filmens enda faktiska motorsågsmord, så hoppar man till av helt rätt anledning. En fin och underskattad balans.
Nog om den, men vill ni läsa mer om en av de filmerna som förändrade mitt liv så kan läsa det här och här i två av mina första krönikor för Nördliv.
Nu – till dagens lucka.
Det finns två namn inom italiensk skräck man brukar prata om, nämligen Dario Argento (Suspiria (1977), Tenebre (1982)) och Lucio Fulci (1927 – 1996). Ibland har dessa herrar fått “slåss” om den nobla titeln “The Godfather of Gore”, en titel jag personligen vill ge till amerikanen Herschell Gordon Lewis (1926 – 2016); en man vi ska kika lite närmare på i en kommande lucka.
När det kommer till Argento och Fulci brukar jag vilja tänka det att Argento bemästrade atmosfär och stämning bättre än Fulci, men Fulci hade fingret på pulsen när det gällde gore. Det finns så otroligt många minnesvärda scener ur Fulcis filmer som skulle få de flesta att i alla fall rygga tillbaka lite grann, särskilt ögon… den mannen gillade verkligen inte ögon.
Under 70- och 80-talet skapade han några riktigt snygga och bra filmer med scener som var långt mycket grafiskt våldsammare än vad folk kanske var vana vid.
Förstå mig rätt: Fulci var en framgångsrik filmare långt innan han lade större delen av sitt fokus på skräckgenren, men med filmer såsom den italienska uppföljaren till George A. Romeros (1940 – 2017) Dawn of the Dead (1978) – Zombi 2, (1979) och gialloklassikern The New York Ripper (1982) så verkade han verkligen hitta sitt kall. Detta var en genre han briljerade inom.
1981 kom en av de filmer som anses vara ett av hans främsta verk – The Beyond.
En övernaturlig thriller tror jag kanske akademiker skulle kalla den, ni vet, samma människor som skulle klassa När lammen tystnar (1991) som en thriller före skräck då skräckgenren vanligtvis inte passar in i finrummet. Men men….
Liza Merril (Catriona MacColl) har fått ärva ett gammalt nedgånget hotell i Louisiana. Under renoveringen sker ett antal olyckor, folk ser syner och skepnader börjar ta form ur det gamla huset. Under sin efterforskning lär sig Liza att det finns sju portar till helvetet och att hennes hotell kan vara byggt på en av dem.
Oroa er inte, det här är bara premissen till hela historien.
Till skillnad mot Fulicis tidigare City of the Living Dead (1980) så är Beyond en film med bättre tempo och, enligt mig, kanske bättre atmosfär till och med. Fler charmiga våldsscener är det dessutom om jag inte missminner mig. Det enda City of the Living Dead möjligen gör bättre är fotot som verkligen är över vad man förväntar sig.
Den visuella representationen av helvetet är karg, öde och kall; en absolut förfriskande och mer skrämmande, deprimerande, tolkning av det vanligen brinnande infernot jag kallar mitt framtida hem, eller i alla fall smultronställe (så länge de inte visar Texas Chainsaw 3D (2013) är jag nöjd).
