Inkshade

Rummet är mörkt och den dissonanta musiken spelar på, det kalla skallrandet av ben hörs distinkt. Där i mörkret på andra sidan bordet stirrar två självlysande vita ögon mot dig. Vagt runt dem syns de svaga siluetterna av ett monstruöst ansikte. Tillräckligt svaga för att du ska ifrågasätta vad du egentligen ser. ”What are you going to do captain?”, frågan drar tillbaks dig till spelet, men när du tittar ner ser du bara dina pjäser som ligger och blöder svart bläck – vinsten är inte din den här gången heller.

Inkshade är skapat och publicerat av Studio Vezelle. Det är starten på deras spelkatalog då de inte släppt några spel tidigare och jag måste säga att det är en riktigt bra start. Men även spel från mer vana utvecklare har förbättringsområden och så är fallet även här, trots en trevlig upplevelse. Rougelite och taktik funkar oförskämt bra tillsammans.

Inkshade startar i ett mörkt rum där bara du och vad som snart kommer vara din spelledare sitter – du är helt klart där mot din vilja och är för svag för att göra något. Har varelsen som du sitter mitt emot kidnappat dig? Oklart än så länge, men alla som någon har hållit i en rollspelsgrupp kan nog sympatisera med vad som behöver göras för att samla alla inblandade – gränserna töjs för varje gång någon ställer in…

Du uppmanas gå till ett litet skåp med några oansenliga pjäser i trä, dessa är dina första soldater i kampen att vinna den kampanj som varelsen lagt ut för dig. Den huvudsakliga spelloopen består av att välja på världskartan vart du ska ta vägen, alltmedan scenariona läggs fram får du saker och ting beskrivet av varelsen. På ett sätt som är snarlikt den du stöter på i rollspel av olika slag beskriver varelsen miljöer och händelser likt en sann dungeonmaster. Scenariona kan variera mellan lite olika händelser, den främsta och mest prominenta är strid.

Vem hade kunnat tro att jag skulle vakna upp i ett mörkt rum i ett mörkt hus med ett monster som tvingar mig spela rollspel?

Striderna går ut på att möta fiender på en karta där ni flyttar era pjäser och försöker ta kål på varandra, eller att du ska ta dig till en punkt på kartan som innebär automatisk vinst. Tro dock inte att det är lätt att ta sig dit, det är ofta många fiender som kan stoppa dig på vägen. Klarar du striden inom ett förbestämt antal rundor får du en bonus i form av en valuta som kallas scrip, du får det också för varje fiendepjäs som dödas. Scrip används till en mängd olika saker, vilket vi kommer in på senare i texten.

Själva striden är tämligen enkel, du flyttar runt dina pjäser till den plats de kan attackera fienderna. Detta skiljer sig mellan olika pjäser, vissa har avståndsattacker och kan skjuta på längre håll medan andra har närstridsattacker som i regel når en ruta runt dem med vissa undantag. Taktikerna som används är inte avancerade, men har en viss charm till sin enkelhet. Det centrerar runt vilka pjäser du väljer, om du ska ta dig en längre sträcka kanske Rider är pjäsen du tar med dig då den har överlägset mest rörelse tillgänglig. Den har dock knappt något skydd som ger den möjlighet att överleva, samtidigt som den har okej attackstyrka. För att kompensera kan det vara smart att ta med sig Squire som har försvar och Hunter som har räckvid och hög skada om du uppgraderar den. Pjäserna har också skillnader i vad de kan uppgraderas i, vissa kan till exempel uppgradera sin attack högt men andra kan uppgraderas till högt försvar, vissa är okej på flera saker och vissa är väldigt bra på någon enstaka. Det mest taktiska är att hantera de pjäser du har.

Efter stridens slut får du ofta en ask presenterad för dig som innehåller nya pjäser, dessa är din enda chans att fylla på ditt lag – då pjäser som dör är permanent tills du förlorar och allt börjar om igen. Med börjar om menar jag som tur är att du blir skickad tillbaks till start, dina uppgraderingar är kvar och de pjäser du har kommer tillbaks då de bara dör under det försöket. Kartorna som används för striden är samma varje gång, det vill säga att första striden på din resa ser alltid likadan ut likväl andra striden och så vidare, beroende på vilken väg du väljer såklart. Kartorna är väldesignade och har en jäkla atmosfär för något som hade kunnat avskrivas estetiskt som ett obehagligt barns lekrum.

Spoilers: Jo det skulle de.

Trots sin avsaknad av mer verklighetstrogna element i själva spelet du spelar är känslan närvarande genom din resa. Musiken understryker stämningen med sina obehagliga toner vilket ytterligare stärker känslan av att något är galet fel. Det är mörkt och farligt vilket även reflekteras när du lämnar spelbordet för att upptäcka det hus du befinner dig i. I rummet bredvid finns ett litet bräde där du kan bestämma vilka pjäser du ska ha med dig. Här är det dock dåligt förklarat vilka pjäser som används först beroende på var de står och i skrivandets stund har jag fortfarande inte riktigt listat ut det.

Bredvid står nyckeln till din framgång och den plats du kommer spendera det mesta av din scrip. Uppgraderingsstationen ger dig möjlighet att uppgradera dina pjäser på varierande sätt, alla pjäser har olika maxvärden, vissa har möjlighet till enorm skada medan andra kan bli riktig svårdödade eller springa längre. Uppgraderingarna blir aktiva omedelbart vilket känns smidigt då du mellan strider kan gå och uppgradera fritt, förutsatt att du har en massa scrip.

Väl tillbaks vid spelbordet står du inför ett vägskäl, dessa kan leda till en till strid eller andra intressanta händelser. Kartan tar form av symboler med streck mellan sig som symboliserar vägen du tar. Symbolerna Innebär olika händelser inom berättelsen du skapar med varelsen. De olika symbolerna varierar i sin betydelse, frågetecknet kan vara lite vad som helst och är en chansning varje gång, likväl är de andra symbolerna lite oförutsägbara i sina utfall men till exempel lägerelden innebär alltid någon slags möte med andra människor och kan ge fler pjäser, eller leda till en blodig kamp. De andra kan röra sig om att offra sina gubbar för pengar eller annat, ibland kan du köpa buffar eller förbannelser som arbetar för din sak och enstaka gånger händer inget av större vikt.

En symbol presterar alltid lika vilket är symbolen med en bok. Landar du på den berättar varelsen med glädje om den värld han tvingar dig att spela igenom, dess historia, viktiga karaktärer och hjältar från världens historia. Jag önskar att det fanns någonstans som det gick att läsa igenom historian utan att behöva spela om det. Jag känner mer och mer hur jag relaterar till ivern att dela med sig av en egenskapad värld. Stockholmssyndromet börjar infinna sig.

Du kommer misslyckas mer än du lyckas, men om du uppgraderar dina pjäser kommer du lite längre varje gång. Till slut kan du infinna dig vid en bosskarta, dessa möten med fienden är betydligt mer brutala än tidigare möten men om du lyckas väntar en speciell belöning – en oansenlig nyckel.

Nycklarna du får leder till olika dörrar i huset där du kan hitta rum med pussel, scrip och fler pjäser vilket i sin tur hjälper dig när du återvänder till brädet. Pusslen är snillrika och bygger på att leta, påverka miljön runt dig samt läsa av rummen för att hitta lösningar och ledtrådar. Dessa segment har lika obehagliga undertoner om varelsen som bor här, allting känns lite utomvärldsligt oavsett hur vardagliga objekten du hittar egentligen är. Det finns pussel i varje rum du låser upp vilket ger dig ytterligare pjäser om du kan lösa dem. Tyvärr tycker jag att dessa delar av spelet tappade sin charm ganska fort, speciellt att leta runt i mörkret efter objekt eller liknande är inte särskilt kul länge. Med det sagt är pusslen du stöter på runtom i huset fyndiga och inte helt enkla.

Alltmedan du avancerar i berättelsen blir dina fiender starkare, detta är förväntat men det jag inte väntade mig vara att de tidiga striderna som jag redan hade besegrat fick starkare och uppgraderade fiender, detta ledde till att det blev lättare att förlora pjäser tidigt, även på ställen där jag inte hade några problem tidigare. Detta ledde till en känsla av att mitt slit ansträngningar att uppgradera och skapa bättre förutsättningar kändes lite förgäves. Här kan nog åsikter variera men jag tycker det finns ett stort värde i att verkligen känna att framstegen spelar roll och att känna sig lite extra duktig.

I helhet är spelet en njutbar upplevelse även om det kan kännas en aning nötande och repetitivt ibland. Enkelheten kräver inte av dig att du ska ha kunskap om varken brädspel eller rollspel från tidigare utan är tämligen nybörjarvänligt. Strategielementen är dugliga och kul, enkelheten och avsaknaden av krångel är till fördel då det öppnar upp för en mer avslappnande och ledig upplevelse samtidigt som det kusliga finns kvar. Pusslen är som sagt välutänkta och imponerade på mig samtidigt som även de bidrog till spelets största bragd – atmosfären. För det är just atmosfären de på Studio Vezelle har skapat som är det som verkligen gör spelet speciellt.

Testdator: (Processor) Amd Ryzen 7 7800X3D 8-core, (Ram) 32GB DDR5, (Grafikkort) RTX 4070 Super