Constance

Det är få metroidvania-plattformsspel som kan hålla mig engagerad, det ska kräva en hel del. Ori and the Blind Forest, Ori and the Will of the Wisps och Hollow Knight har cementerat sig hos mig som “måste spelas” inom de genrerna. Både Ori-spelen och Hollow Knight har en unik visuell stil och berättar två olika historier med sina världar, men mekaniskt finns det en del likheter. Constance är ytterligare ett spel som kommer att hamna på den listan framöver.

Det enda jag visste om det när jag fick koden var, och jag citerar: “[Constance] ska vara ett 2D handritat Metroidvania spel.” Jag visste inte alls hur spelet skulle komma att få mig att känna. Och ja, jag grät när Constances sista ord dök upp på skärmen i slutet.

Spelet är svårt, inte brutalt svårt, men jag trodde jag gav mig in i ett mysspel när jag startade det första gången. Alla vackra färger, världen, musiken, det var bara mysfaktor rakt igenom. Första fienderna och första bossen, superenkla. Sen kom andra bossen och jag fick fruktansvärt mycket stryk – där vände det. Jag insåg där och då att det inte bara var mysigt och gulligull. Det fanns en riktig utmaning i striderna. Vissa bossar är såklart enklare än andra. Men de är inte Dark Souls svåra, det är bara att hålla sig på tårna och hålla ett öga på de attacker som inkommer.

Spelet marknadsför sig som ”handritat” – vilket märks. Fiendernas design och färger passar perfekt in i de omgivningarna de befinner sig i. I det mer ”mekaniska” området är fienderna robotar som har sina olika egenskaper. Allt från att kasta verktyg till att skicka ut elstötar med jämna mellanrum, medan fienderna i akademin är designade utefter det som återfinns i en akademi från tidigt 1800-tal. Varje område är distinkt och nyttjar egna färgpaletter för att utmärka sig från varandra. Om du spelat Hollow Knight kan den visuella likheten vara slående – och gillade du hur Hollow Knight ser ut kommer du känna dig rätt så hemma. Notera dock att Constance är lite mer färgglatt kontra Hollow Knights kalla värld.

Musiken är också passande för varje område och varje bosstrid. Här är allt från melankoliska låtar till mer episka variationer – om det är det som passar. Det är också bra feedback i striderna – dels när Constance blir skadad till att hon åsamkar skada på fienderna. Det var tillfällen, specifikt i akademin, som jag njöt av omgivningen och höjde volymen bara för att lyssna på musiken.

Kontrollerna känns väldigt bra, enkla att sätta sig in i men svåra att bemästra – som det ska vara. Jag, och även spelet, rekommenderar handkontroll. Jag testade spela med tangentbordet och det kändes väldigt onaturligt. WASD fungerar som handkontrollens motsvarighet till XYAB-knapparna, medan piltangenterna används för att gå. Det var många år sedan jag spelade ett spel som använde sig av piltangenterna för att röra sig, det var underligt att lära sig använda dem på nytt – jag bytte tillbaka till handkontroll istället. Det var det bästa sättet att spela det på.

Constance följer då karaktären Constance, en tjej med lila hår vars vapen är en massiv pensel. Spelet är inte särskilt långt och världen är inte särskilt stor, men allt är tajt. Det finns väldigt lite dötid i spelet, och de välkända staplarna inom genren finns. Hittar du en plats som är utom räckhåll? Då vet du att du kommer att återvända med en lämplig uppgradering för att ta dig dit senare. Det är helt klart ett metroidvania, och det gör det oerhört bra.

Lite lätt plattformande.

På det viset gör spelet inget nytt, många uppgraderingar som dyker upp är bekanta och finns i andra spel. Första uppgraderingen är möjligheten att hoppa från väggar, en förmåga som fyller två funktioner: att undvika attacker från fienderna genom att Constance blir en lila färgklick som glider längs marken under fienden. Samt att hon, igen, blir en färgklick som sakta glider längs väggen – men som låter henne hoppa till en annan vägg för att komma högre upp. Dessa förmågor använder sig av färg som fylls på gradvis, och med vissa uppgraderingar kan standardattacken även fylla på den snabbare.

Alla uppgraderingar (finns totalt fem), har en funktion som gäller för plattformandet men som också fyller en funktion i strid. Fem uppgraderingar känns klent, men likt resten av spelet känns allt genomtänkt. Varje område har sina unika fiender, samt en tydlig visuell design.

Handlingen i spelet är också enkel, men har en stark känslomässig grund. Nu kommer en del som måste lyftas och det kan bli jobbigt för vissa. När spelet startar upp dyker det upp en text som varnar om att spelet kommer att beröra depression och utmattning, vilket kan vara ett känsligt ämne.

Att indiespel handlar om just depression är inget nytt. Gris, till exempel, är ett välkänt spel som berör det. Däremot bemöter Constance det på ett annat sätt.

Constances primära mål är att ta sig ur världen hon befinner sig i, till och från bryts det upp med kortare segment ur hennes verkliga liv. Det är i dessa stunder som spelet lyckas lyfta de utmaningar som kan uppstå för någon som levt med depression eller varit utmattad. Det första segmentet utspelar sig framför hennes dator när hon jobbar, hennes chef skickar ett meddelande om att han är i behov av en specifik fil. Hon börjar fixa till filen, strax därpå skriver en annan kollega att han behöver något annat, hon pausar chefens uppgift och börjar med kollegans uppgift. Det dröjer inte länge innan en tredje person behöver hjälp, Constance pausar därför föregående uppgifter och börjar med den nya. Sen börjar kaoset, alla börjar hetsa efter henne och att de behöver saker från henne NU. Till slut håller det inte längre, och Constance kollapsar.

Nu är detta väldigt mycket ”corporate” så att säga; Constance verkar vara personen alla vänder sig till för att få sina problem lösta, vilket detta korta segment gör ett bra jobb med att förstärka. Dessvärre är detta inte något som är unikt för henne, utan jag tror många har hamnat i den situationen. Jag råkade vara personen som löste ett problem, då blev jag personen som löste alla andras problem – men glömde bort mig själv i det.

Senare i spelet sitter Constance och sorterar sitt fotoalbum, hennes pappa SMS:ar henne om och om igen. Det enda du kan göra som spelare är att placera fotona på rätt ställe, och svepa bort de SMS som inkommer. För en utomstående kan det kännas kallt och hårt – för någon som genomlevt det är det kännbart. Det finns bara ingen ork för någon annan – oavsett hur mycket de vill finnas där för en.

Dessa segment uppstår när Constance har besegrat de olika bossarna som finns i spelet. Målet är att ta sig ur världen, enda vägen ut är ett tåg som hålls fast av gyllene trådar. För att kapa dem behövs fyra tårar som hålls av varje boss och genom spelets gång stöter du på olika karaktärer som stött på problem, eller bara vill ha hjälp. De är charmiga och intressanta, en karaktär söker efter spöken – vilket uppmuntrar kamerafunktionen som finns i spelet. Däremot hittade jag inga andra incitament för att fortsätta använda spelets kamera. Några andra karaktärer som finns undangömda är ekorrar(?) som sprungit vilse och behöver skickas hem igen. Det finns en handfull av mindre karaktärer, men alla har sin egen charm och uppmuntrar spelaren till att utforska världen ytterligare.

Det finns även uppgraderingar att finna; inspiration som erbjuder passiva uppgraderingar, såsom förmågan att fylla på färg genom standardattacker som jag nämnde tidigare. Delar av ett hjärta – tre delar ger dig extra liv på mätaren. Färgflaskor som utökar hur mycket färg du har att använda för dina förmågor – fyra flaskor ger dig extra färg att använda. De sidokaraktärer som finns är utspridda men enkla att finna, spelaren kommer stöta på de flesta rent naturligt. Däremot är det uppgraderingarna som kräver en del plattformande och utforskande för att hitta. De plattformssegmenten är de bästa – de kräver en hel del behärskning av kontrollerna och förmågorna, men det är så värt det när du hittar uppgraderingen.

Men alltså… hur vacker är inte detta?

Constance är ett spel som helt gått under min radar, men jag är glad över att få ha spelat det. Spelets längd känns passande, jag klarade ut det på 9,1 timmar enligt Steam, då har jag klarat ut huvudstoryn och även gjort lite utforskande. Jag hade säkert kunnat få ut några timmar till om jag valde att få 100% i spelet – för närvarande ligger jag på 71%, jag har alltså några hemligheter kvar att finna.

Avslutningsvis; Constance är ett bra spel, det är en bra längd på det med tanke på vad den vill berätta och den gör det på ett bra sätt. Att tackla depression eller utmattning är alltid en risk, då det kan vara svårt att visualisera det utan att det känns fejk eller påtvingat. Plattformandet och kontrollerna gör precis vad de ska, det är tillfredsställande, enkelt men det finns ytterligare utmaningar för de som vill utforska spelets värld till fullo. Musiken och den visuella designen är oerhört bra och jag rekommenderar helt klart Constance för den som vill ha ett kortare äventyr men med ett tajt fokus.

Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB