CloverPit

Tänk dig en klaustrofobisk, demonisk cell där en enarmad bandit leder in dig i vad som är psykologisk skräck, roguelite-spänning och ren desperation – allt medan du försöker betala av en skuld som bara växer över tiden. Vad i helskotta är detta? Utvecklare har visserligen tagit roguelite-genren till nya dimensioner tidigare – men det här tar hem vinsten! Bokstavligen!

CloverPit är en slags mix mellan Balatro och Inscryption där du i evinnerlighet placeras om och om igen i en rostig cell med en ”slot-maskin” (enarmad bandit) och en bankomat. Vid slutet av varje deadline (omgång) krävs det att du betalar av en skuld – misslyckas du öppnas golvet under dig och släpper dig ner i en mörk avgrund. Inte direkt ett himmelskt liv detta!

Redan nu vet jag hur ni tänker, när ni sitter där med era förvirrade miner, tänkandes ”ett roguelite spel där du spelar på en enarmad bandit om och om igen! Vad tusan är detta?”. Och jag håller med er. Vid första anblick är konceptet lika märkligt som det är fascinerande. Utvecklarna Panic Arcade har med CloverPit lyckats med konststycket att få fast mig som spelare på kroken – dels genom destillerad spelglädje, men också tack vare att det finns något mer suggestivt under ytan. För givetvis finns det mer som bubblar under ytan – än ”bara” en enarmad bandit-spel. Ett tillstånd av limbo, en inmurad plats mellan himmel och helvete, där någon gång på gång ställer frågor till dig. Frågor om ”vad är allt detta till för?”. Huruvida det är ditt samvete, eller en djävul får du själv ta reda på, men en sak är säker… det sätter tonen på detta underliga spel.

Märkliga röster till trots är spelets drivkraft att manipulera den enarmade banditen: samla mynt, använd tur-ökande ”charms” (talismaner) och ”power-ups” för att vrida oddsen till din fördel. Dra nytta av combos och synergier, experimentera med olika objekt som du hittar i rummet, och skaffa dig förmågor som hjälper dig klara deadlines.

Just deadlines är något som spelar stor roll och är som sagt i grund och botten namnet för en ”run” (omgång). Du får i regel tre omgångar med den enarmade banditen – under vilka du behöver vinna en viss summa. En summa som dessutom ökar markant efter varje lyckad omgång. Når du inte summan i tid, ja då är det att ramla ner i det mörka avgrundshålet som gäller. Inget ska någonsin vara lätt eller hur!

Du vill få skärmen att visa helst en enda symbol. Sedan kommer du tjäna pengar utav helskotta!

På tal om objekt du låser upp kan du hitta över 150 olika talismaner och synergieffekter i spelet. Talismanerna (charms) som gör att du kan modifiera spelet rätt rejält beroende på vilka bonusar och symboler du satsar på. Knepet är att våga göra sig av med talismaner under spelets gång och fokusera på att öka (åtminstone initialt) en viss typ av förekomst gällande specifika ”slot-maskin”-symboler. Allt med målet om att öka din tur (luck).

Det är här spelet verkligen öppnar sig – i kombinationerna och de mer avancerade synergieffekterna mellan talismanerna. Enskilt kan en talisman ge små effekter, som att öka chansen att få fler mynt eller höja värdet på vissa symboler. Men när du börjar kombinera dem händer något djävulskt vackert. En lyckobringare som ger bonusar på hjärtsymboler kan till exempel kopplas ihop med en annan som triggar multiplikatorer vid varje vinst, vilket skapar kedjereaktioner där en enkel rad hjärtan kan explodera i galna vinster. Andra synergier är mer subtila: vissa charm-effekter förändrar sannolikheter i bakgrunden och kan plötsligt vända en förlorad runda till ett mirakel. Det är i dessa ögonblick – när du lyckas bryta spelets matematik och får systemet att nästan överbelasta sig självt – som CloverPit känns som mest belönande. Experimentlustan blir en del av upplevelsen, och spelet uppmuntrar dig att testa, misslyckas och upptäcka nya galna kombinationer som utvecklarna förmodligen knappt räknat med själva.

Dels kan du öka pengarna du får om en viss symbol poppar upp, men också modifiera mängden ”multipliers” (d.v.s. hur många gånger värdet dubbleras o.s.v.). Allt detta gör att du konstant söker sätt att öka din tur (luck) – och även om det kan tyckas vara lite väl trivialt, är det avsevärt mer roligt än det låter. En sak är i alla fall säker; du får gott om speltid! Bara det faktum att det finns gott om progression, seedade runs (slumpmässiga omgångar vars ’seed’ du kan spara om du vill spela om samma igen), modifierare och upplåsbara lådor i din lilla cell där du kan förvara talismaner du inte använder gör att du har mycket mer än bara den enarmade banditen. Allt finns där för att ge dig sätt att sakta men säkert få bättre odds och överlevnadsförmåga för varje ny omgång. Vilket varieras upp konstant dessutom. Oboy, det må vara ett spel om en ’slot-maskin”, men det är oväntat djupare än så.

Sedan har vi atmosfären och stämningen i spelet – och varför det finns mer filosofisk grund i CloverPit än vad vi först tror. Spelet bär på en kvalmig, klaustrofobisk stämning – du är inspärrad, omgiven av rost och dunkla ljus, med den där ständiga känslan av att nästa drag är livsavgörande. Att något talar till dig, ökar till stämningen. Grafiskt sett lutar det mot lågpolygonstil med mörka färgtoner – det är inte glansigt, utan dystert på ett nästan teatralt sätt. Detta paras med en somber ljudbild, där ljudklipp och UI-design matchar spelets minimala och instängda ton. Utvecklarna har uppenbarligen haft en väldigt specifik vision i åtanke – en de lyckats väl med.

Men vad är det då som hänt? Varför är du där du är? Spelet gömmer på hemligheter som drar åt det mer helvetiska hållet – där små visuella ledtrådar finns gömda i rummet, och ibland måste du upptäcka delar av mekaniken själv (t.ex. genom att studera affischer eller detaljer i rummet) snarare än att bli instruerad direkt.

JACKPOT! Allas vår dröm!

Är detta ett nytt Inscryption?

Den där suggestiva tonen och det berättande som gjorde Inscryption unikt finns dock inte riktigt här – även om det försöker närma sig det till viss del. Spelets fokus på en psykisk press; deadlines, skuld och risk för att falla mot din död – den gör att stressen känns mer påtaglig och gör spelet mer unikt. Berättandet är dessvärre avsevärt mer tafatt här än det eminenta Inscryption, men just betydelsen i spelets meta-progression och att du som enarmad bandit-spelare hamnar i en ändlös cykel av förlorande är svår att inte förstå. Kan detta vara ett straff, förpassat till efterlivet månntro? Till och med misslyckanden kan räknas som framsteg här, utan att säga för mycket. Vilket är där roguelite-aspekterna kommer in i bilden. Ju mer du spelar, desto mer kan du spara olika talismaner längre… på olika sätt.

Kan detta vara ett straff, förpassat till efterlivet månntro?

Samtidigt är fokuset på tur (luck) ett tveeggat svärd. Du kan påverka relativt mycket, men ironiskt nog är det just att varje spelomgång är olik den andra, faktumet till varför spelet tappar tempo. Ibland kommer du bara ingenstans. Inga bra talismaner dyker upp, eller så vinner du bara för lite pengar. Vips så är du död, och all potentiell strategi i att försöka öka vinstchanserna kommer inte ens ur födelsestadiet. Här kommer även spelvariationen in och hyttar med näven åt dig! Efter ett antal spelomgångar kan allt nämligen börja kännas lite väl tunt – och jag kommer på mig själv med att känna ”Jahapp, där kände jag mig nöjd för dagen!”. Istället för den känsla som spelet borde instilla i mig. ”Bara en omgång till!”. Men icke, den aspekten saknas. Kanske har det med att spelets narrativ är lite väl svagt, kanske är det bara att tur-faktorn inte kan påverkas i den mån du behöver. Nåja, nu ska jag kanske inte syna allt detta för mycket i sömmarna, då det hela tiden anspelar på satir, och lyckas skapa en oväntat rolig cynism om sitt eget spelupplägg. Spelet har nämligen en god portion humor, så att beklaga sig över dess slumpmässiga natur, när det är exakt vad utvecklarna siktar på… kan vara lite väl kontraproduktivt.

CloverPit är trots sitt rättframma enarmade-bandit-upplägg en mer långsam (om än intensiv) kamp mot ronderna. Där varje symbol på spelets ”slot-maskin” kan vara ett steg ifrån en chans på miljonen. Samtidigt är det en mörk roguelite med klaustrofobisk atmosfär och stark identitet som hänger kvar i sinnet efter du spelat det. Det är inget spel för den som vill ha taktisk förutsägbarhet eller stora berättelser – här handlar allt om att känna hur spelen trycker ner dig, hur tur och strategi möts (och ibland inte alls), och hur små val faktiskt kan rädda dina omgångar. För dig som gillar experiment, risk, combos och att vända oddsen till din fördel, är detta ett spel som blir svårt att släppa. Det når inte den narrativa ådran av andra spel, men vet ni vad, ibland behöver man testa på något nytt… och banne mig om detta inte osar nyskapande ändå!

PS. bara det faktum att spelet enbart kostar runt en hundring, gör att jag bara måste rekommendera detta häftiga lilla spel. Det är dessa typer av spel som knuffar fram gränsen för vad en spelgenre som roguelite kan vara.

Testdator: AMD Ryzen 7 7800X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB