Directive 8020

Ute i rymden, där ingen kan höra dig, väntar ett allvarligt hot. En meteorit landar på ditt skepp och ändrar plötsligt hela tillvaron. Ingen går längre att lita på. Det här är Directive 8020!

En rymdresa på liv och död

Från Supermassive Games kommer ett nytt spel i The Dark Pictures-antologin. En serie interaktiva skräckberättelser där dina val har livsavgörande konsekvenser. Vi har tidigare varit ute till havs, i en isolerad by, i ruinerna av ett sumeriskt tempel och på ett hotell. Nu är det dags för lite klassisk rymdskräck a la Alien. Vi befinner oss på ett rymdskepp kallat Cassiopeia och vårt uppdrag är att undersöka planeten Tau Ceti f för att ta reda på information om ett kolonialt skepp sex månader bakom er. Planeten är det enda hoppet, då jorden håller på att dö.

I vår besättning har vi Briana Young, astronaut och andrepilot, befälhavare Nolan Stafford, officerare Laura Eisele, läkemedelsspecialist Samantha Cooper, tekniska ingenjören Josef Cernan, sömnteknikerna Pari Simms och Tomas Carter samt forskaren Zoe Anders.

Berättelsen börjar med att Carter och Simms tar en runda runt skeppet och inser att ett stort objekt har kraschat genom taket. Några minuter efter denna upptäckt börjar Simms genomgå en personlighetsförändring. Det är nu mysteriet tar sin början och allt är på liv och död. Något står verkligen inte rätt till och det är upp till dig som spelare att ta reda på vad som försiggår samtidigt som du försöker få besättningen att leva vidare. Efter att jag hade klarat ut spelet kände jag mig lite tveksam till vad jag tyckte om spelets berättelse och manus, Vad var det egentligen jag nyss varit med om? Nu, när jag låtit storyn sjunka in lite, landar jag i att jo, Directive 8020 är riktigt bra! Spelets stora tvist mot slutet såg jag inte komma. Det jag kände i början att karaktärer var stela och onaturliga, är smarta designval snarare än dålig regi. Kampanjen tar ca 8 timmar att ta sig igenom, men kan bli längre om du vill se alla olika vägar narrativet kan gå. Jag tycker detta är en lagom längd för spelet utan att bli för uttdraget.

Val som spelar roll

Ni som har spelat tidigare Supermassive-spel känner väl till spelets förgrenade dialoger. Under berättelsens åtta kapitel skiftar perspektivet mellan olika karaktärer i besättningen och vi får göra val åt dem. Valen påverkar inte bara händelseförloppet i stort, utan även karaktärernas traits (personlighetsdrag, typ omtänksam eller optimism) vilket i sin tur leder till att karaktärerna utvecklar olika öden, som i sin tur påverkar framtida scener. Varje karaktär har tre traits med mätare. När mätaren fylls upp till en viss punkt låser du upp karaktärernas öden. Finns det då oändligt många sätt spelet kan ta vägen? Njae, egentligen inte. Det finns bara ett begränsat antal slut, men vägen till dessa slut kan variera en del, när det gäller vilka som lever vidare eller inte. Som jag förstått det finns det 47 olika dödsscener inbyggda i spelet, för enbart åtta karaktärer.

Ett nytt verktyg spelet lagt till är att du kan spola tillbaka tiden vid så kallade turning points. Tack vare detta kan du gå tillbaka till tidigare händelser för att ändra på förloppet. Praktiskt taget behöver du inte spela om spelet en enda gång för att plocka allt. Jag minns när jag recenserade Little Hope och nästintill alla karaktärer dog innan slutet, vilket tvingade mig att spela om spelet. Så var inte fallet här, utan här dog bara två karaktärer innan jag nådde slutet. Det finns en svårighetsgrad där du är helt utan denna funktion, men själv tyckte jag om förmågan att kunna rätta till sina “misstag”. I många liknande spel har jag känt att valen känns som en illusion än att faktiskt påverka händelseförloppet. Tack vare traits-systemet känns även mindre val viktiga för karaktärernas framtid. Val som kanske inte påverkar i stunden kommer påverka dig längre fram, vilket jag gillar. Det känns som att de gå snäppet längre nu när du kan gå tillbaka och ändra dina val.

Inte bara dialog!

Något som jag blev förvånad av var faktiskt hur mycket gameplay spelet innehöll – vilket ja, kanske inte är särskilt konstigt egentligen, men jämfört med A Little Hope (min enda tidigare erfarenhet av serien) fanns det en hel del mer att sätta tänderna i här än att bara svara på dialoger. Spelet har nämligen en del partier där du ska smyga förbi personer som vill dig illa. Om du blir upptäckt en gång kan du senare i spelet använda en elstav för att avvärja dem. Innan det finns det inget sätt att skydda sig på och du blir upptäckt är det kört. Elstaven behöver laddas om innan den kan användas igen (om du inte spelar på lättaste svårighetsgraden) och om du blir hittad igen är det döden som gäller. Jag tycker smygandet fungerar bra. Vanligtvis är jag inte ett stort fan av smygande i spel, men här tycker jag det känns rättvist och lagom klurigt på en nivå som inte känns irriterande. Utöver detta finns det en del pussel i miljöerna, till exempel att hitta siffror för att bilda en kod som du sedan använder för att öppna ett lås, eller att du ska vrida om elektriciteten för att öppna dörrar. Det finns till och med ett obligatoriskt pussel där du ska kunna kemiska formler(!).

Spelet innehåller inga strider, men pusslen och att du rör dig runt i tredjeperson får spelet att kännas som ett äkta survival horror-spel. Precis som tidigare delar i serien finns en del QTE (quick time events), där du måste klicka på en knapp snabbt för att hindra ett missöde. Dock kände jag att dessa inträffade relativt sällan jämfört med Little Hope. Det är dock något jag uppskattar, då det får upplevelsen att kännas osäker. Jag tycker quick time events har sin plats. Det tvingar dig att alltid vara på hugget och koncentrera dig i kniviga situationer. Jag upplevde att de hade placerats ut mer noggrant här än i Little Hope också, där det mest kändes slumpmässigt.

När det kommer till spelets presentation är det ungefär vad en förväntar sig av rymdskräck. Begränsad användning av musik, realistisk och till viss del monoton grafik blandad med en obehaglig ljudbild.

Något som jag tycker lite mindre om är hur de hanterade skräcken. Till en början lyckas de med att få till en mystik och en känsla av obehag, men när spelets stora tvist inträffat kände jag att denna känsla mer eller mindre försvann. Visst, det tillkommer en hel del groteska saker efter det, men den psykologiska aspekten försvann spårlöst. Som någon som är förtjust i den psykologiska aspekten kände jag mig lite besviken vid mitt slut. Jag tror det bidrog lite till osäkerheten jag hade kring mitt omdöme av spelet, men slutligen landade jag någonstans vid att det ändå är ett bra spel och förtjänar “Bra köp”, mycket på grund av handlingen och dess spelmekanik. För skräckfantaster är detta helt klart en rekommendation!

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060