I det legendariska spelet SimCity som först kom ut 1989 fick du som spelare bygga en hel stad. Lägenhetskomplex, vägar, ekonomi och brandstationer var bara några av de saker du behövde ha koll på. Nivalis Nights tar samma premiss med den lilla ändringen att staden redan är byggd. Du behöver bara gå runt och äga precis allt.
Utan några som helst krusiduller sätter spelet igång. Det finns inga introsekvenser alls, utan du bara vaknar och får reda på att din vän Thaddeus behöver träffa dig för att diskutera en viktig sak vid hans nudelbar. Eftersom du inte har något annat för dig, drar du på dig dina kläder och går ut i det eviga regnet över staden Nivalis. Thaddeus förklarar att han är trött på livet i köket och vill göra annat. Just därför tänker han ge hela sin affärsverksamhet till dig helt utan extra kostnad eller några som helst förbehåll. Det som han däremot glömmer att berätta är att nudelbaren har skulder. 50 000 Lim (valutan i Nivalis Nights) är du skyldig och nu har du inte något annat val än att börja jobba för att betala tillbaka.
Till att börja med är det bara du och Banor, den äldre herren som liksom följde med på köpet, som ser till att nudelbaren drivs. Och det är här som mekaniken i spelet visar sig för första gången. Du behöver köpa ingredienser till dina rätter på den lokala marknaden för att fylla på dina lager i baren. Ju mer du handlar hos en enskild handlare, desto bättre priser kan du få. Väl tillbaka i baren måste allt läggas in i skafferi eller kylen och därefter måste du köpa möbler. För vilket etablissemang kan drivas utan att ha någonstans att sitta? När stolar och bord är på plats kommer också de första gästerna. Du får ta deras beställning, ge dig ut i köket för att laga maten, servera den och plocka undan disk. Det är ett heltidsjobb att ha ett arbete tydligen! Tidigt inser du att det är ohållbart och nu får du möjlighet att anställa ett par stycken som kan hjälpa till med diverse saker.
Du vaknar. Men vem är du? Vem är AVA?
Nivalis är däremot större än din lilla hörna i Meridian Market – stadsdelen där du jobbar. Det finns många ställen att besöka och varje ställe kostar något som kallas achievement points. Detta får du genom att upptäcka saker, hjälpa människor och hitta diverse dolda saker (till exempel graffiti på väggarna eller laga proppskåp). Varje ny stadsdel kommer med nya utmaningar och fler potentiella affärer att köpa upp. Efter midnatt råder det dock utegångsförbud på grund av en hemsk seriemördare, Aseptic. Då får du inte vistas ute, utan måste gå hem och sova. Gör du inte det och blir upptäckt, leder det till böter och en ökad säkerhetsnivå från det ondskefulla företaget CorpSec. De håller staden i ett järngrepp med sin totalitära och förtryckande härskarteknik.
Som tur är så har varje stadsdel en lägenhet du kan hyra och räddningen är aldrig särskilt långt borta i teorin. I praktiken är det dock lite värre. Ingenting i livet är gratis, så heller inte i Nivalis Nights. Det är nu det gäller att planera inköp och menyer. Hur mycket ska egentligen en kycklingnudelsoppa kosta och var går gränsen för vad folk betalar? Själv går jag med förlust varenda dag och det är här jag känner att spelet kopierar livet lite för mycket. Om jag ville vara fattig hade jag stannat kvar IRL (In Real Life). För att få pengarna att stadigt rulla in måste du ha en plan och det är där jag fallerar. Det är sällan jag har en bra plan. Vill du däremot expandera, vilket ändå är hela syftet med spelet, måste du skaffa dig ett tillstånd. Det får du genom att interagera med din omgivning. Olika uppdrag kan ge dig ett sådant när du klarar av det, men likaså när ditt etablissemang når nivå 5. Det finns totalt 13 stycken för de olika affärsmöjligheterna och varje ny affär är ett steg till att bli ekonomiskt oberoende.
Nivalis Nights är allt annat än ett linjärt spel. Du kan interagera med så många människor och nästan alla kan ha någon form av uppdrag åt dig. En äldre dam vill att du hjälper henne att locka kunder till hennes neonförsäljning. En herre gömmer sig från sin rabiata fru i en robotdammsugare och ber dig att inte berätta det för någon. En person gömmer sig från CorpSec och en annan har fått sitt recept på munkar stulet. En sak som jag fastnade för var att alla uppdrag du tar dig an, är inte lyckade per automatik bara för att du följer instruktionerna. Det handlar lika mycket om vad du säger när du pratar med dina uppdragsgivare. Om de inte gillar det du säger, kan de bli sura och helt sonika lämna uppdraget. Därför är det extra viktigt att välja svar som uppskattas, vilket visas genom en liten mätare i dialogfönstret. Fler hjärtan är bättre än inga alls.
Fantastiska vyer när du reser
Nästan alla i Nivalis har ett ärende åt dig, och det är spelets största styrka men också dess största problem. Spelet skiljer inte tydligt på huvuduppdraget och allt det andra. När jag stöter på en person som för mig är helt ny, men det bara känns som slumpen att vi träffats, vet jag inte längre vad jag egentligen håller på med. Jag tar uppdrag efter uppdrag utan att kunna avgöra om jag närmar mig slutet eller bara springer i cirklar. Därför känns som att de 65 timmar som spelet uppges ta för att slutföra svåra att greppa. Hur mycket av den tiden är berättelsen, och hur mycket är att gå runt och hjälpa folk? Det är inte nödvändigtvis dåligt, men spelet håller dig inte i handen och det måste man vara beredd på. Med det sagt uppskattar jag verkligen att de har försökt och lyckats skapa en stad med en riktig puls. De olika stadsdelarna är så fundamentalt olika att det är svårt att inte bli imponerad. Stadens kärna, Metro Hub med alla tåg och taxibilar som är redo att ta dig vart du vill, är öppen och ljus medan oljeriggen är mörkare, nästan dov i sin framtoning. Hamnen är lite mer som en slum med plåtskjul byggda på höjden. Allting i en underbart pixelerad cyberpunkinspirerad framtoning. Stor bravur åt spelskaparna i Ion Lands.
Styrningen är också väldigt enkel med WASD som grund, sedan är det bara fyra eller fem knappar till. Jag har uteslutande spelat på tangentbord förutom när jag testade med handkontroll. Det känns som att det är gjort med stor omsorg i att maximera spelarens upplevelse. Du ska inte behöva komma ihåg tiotals knappar, utan bara det mest väsentliga för att interagera med världen. På ett sätt är det genialt och det håller mig som spelare kvar i skärmen under en längre period, än om jag hade varit tvungen att kolla ner på tangentbordet var femte sekund för att hitta nästa knapp. Jag gick fram till en karaktär och klickade på min vänstra musknapp och så var dialogen igång. För mig personligen kändes mus och tangentbord som det mest stömlinjeformade valet här. Med det sagt tycker jag inte att handkontrollen var dålig alls. Den var responsiv att använda sig av och var väldigt lätt att lära sig.
En sak jag däremot inte riktigt uppskattade var musiken. I början är den bra och funkar som bakgrund med sitt syntetiska 80-talsläte. Tänk dig Blade Runner (1982) där stråkar blandas med en baslinje som ska vara spännande och mystisk. Men det blir lite mycket till slut och enformigt i slutändan. Ljudeffekterna är däremot nästan lika bra som grafiken. Ett sorl bland folkmassan och regnet som slår ner i marken gör mycket för atmosfären. Röstskådespelarna är också en styrka som spelet har. Det känns gediget och inte alls så krystat som det kan bli när det är så många skådespelare i samma spel. Själva spelupplevelsen var bra men min genomspelning led av en hel del dropp i bildfrekvensen – bilden hackar eller “rycker” till en kort stund. Det händer lite för ofta för att jag ska kunna förbise det tyvärr, men jag hoppas att det är något som kommer att rättas till i en av de kommande uppdateringarna. En sak som egentligen inte är dåligt, bara tråkigt, är att spelet bara finns till PC via Steam och Epic. Personligen hade jag velat att det kommer till konsol också bara av den anledningen att det kan nå ut till fler som hade uppskattat det.
Översiktskartan där man kan initiera fast travel.
Nivalis Nights är en livssimulator som är mer ambitiös än den först ser ut. Staden lever, atmosfären är i en klass för sig och att de lyckas få in så många karaktärer är ändå ett bevis för ambition. Men spelet kräver lite väl mycket av dig. Ekonomin är obarmhärtig, och bristen på tydlig vägledning gör att man ibland tappar fotfästet. Vill du ta det lugnt, gå vilse och bara leva dig in i en stad med egen puls är det här lätt att rekommendera. Letar du efter tydlig riktning och snabba belöningar bör du tänka dig för. Bakom den charmiga fasaden finns ett komplicerat system som kräver att man planerar och gör smarta beslut. När alla dessa beslut ligger i linje med universum, är Nivalis Nights ett spel som gör mig väldigt glad att spela. Att just mina beslut kanske inte har supermycket med spelets grundidé att göra, är bara ännu ett bevis för att spelet har fler lager än vad man först tror.
Testdator: AMD Ryzen 5 5600, 32GB DDR4, AMD Radeon RX 6600 XT
