Echobreaker

Gillar du fartfyllda plattformare med cyberpunk-estetik, elektronisk musik och har ett driv att förbättra dina tider på banorna? Då kan Echobreaker vara något för dig. En utmanande speedrun-plattformare som kräver precision och kreativa lösningar.

Gör om, gör det bättre

Echobreaker är ett spel helt utan narrativ eller berättelse. Du spelar som någon form av robot som ska ta sig igenom ett antal testbanor. Det är allt. Det står tydligt att fokuset ligger på spelmekaniken och att lära sig bemästra den. För egen del hade jag gärna sett någon form av introduktions scen eller liknande, där vi får en bakgrund till vem du är och varför du genomgår testerna. Vad är syftet? Jag tycker ändå premissen är intressant och jag hade gärna sett den utvecklas. Det närmsta spelet kommer ett narrativ är tutorials som presenteras av dataterminaler utspridda på banorna. Det finns relativt generöst med sådana, då spelet hela tiden presenterar nya mekaniker och ingen bana är den andra lik.

Spelet är uppdelat i tre avdelningar, A, B och C, med fem banor i vardera. För att gå vidare till nästa avdelning måste du klara ett antal av dessa snabbt nog för att få en typ av medalj. För att nå avdelning B krävs det att du fått fyra guldmedaljer, medan avdelning C kräver åtta platina-medaljer, vilket betyder att du måste klara majoriteten av banorna utan att göra ett enda misstag. Spelet har därmed en tydlig målgrupp: speedrunners som gillar att slå rekord och klättra i leaderboards.

Mellan medaljerna skiljer inte många sekunder, men ett litet misstag leder lätt till en sämre tid.  Det är inte ett långt spel banmässigt. En erfaren spelare med god precision kan klara alla banor på under en timme. Personligen upplevde jag en stor skillnad i svårighetsgrad mellan att få guldmedalj och att få platina-medalj. Jag tror att många spelare aldrig kommer att nå avdelning C på grund av de hårda kraven. För den som inte är intresserad av att optimera varje bana kan det därför kännas som att spelet låser undan en stor del av sitt innehåll. Jag hade uppskattat om spelet var lite snällare och låtit alla som bara klarat av banorna komma vidare till nästa avdelning, även om svårighetsgraden säkert bidrog till att jag kände tillfredsställelse när jag klarat en bana snabbt och fått en bra medalj.

Spelmekaniskt är Echobreaker till synes enkelt. Vi rör oss från punkt A till B i isometrisk vy på banor, samtidigt som vi måste döda alla fiender för att låsa upp slutmålet. Det är egentligen inte särskilt svårt att “bara klara av” en enskild bana, utan det svåra ligger i hur snabbt du lyckas göra det. Till en början har vi enbart förmågan att hoppa och att använda en batong, men längre in i spelet får vi bland annat förmågan att springa på väggar. Echobreaker var därmed bra på att successivt introducera nya mekaniker, utan att kännas överväldigande.

På vissa banor kan du plocka upp specialvapen, bland annat ett svärd och en pistol. Dessa kan enbart användas ett antal gånger innan de försvinner, vilket gör det viktigt att optimera deras användning. Svärdet kan till exempel slå flera fiender samtidigt, medan pistolen kan nå dem på avstånd (vilket kanske säger sig självt). Dessa vapen har också tillgång till ytterligare en förmåga var. Svärdet kan du använda mot en fiende för att döda den med en träff, medan pistolen ger dig möjlighet att “dasha” över ett gap. När du använder dessa förmågor äts vapnen upp helt, vilket gör att de enbart är användbara i särskilda situationer. Värt att nämna är att vapnen oftast dyker upp en gång per bana, eftersom banorna som innehåller dem är designade kring deras användning. Vapnen och dess förmågor ledde till varierade banor där jag behövde bemästra dem till fullo för att få en bra tid.

Echoes är nyckeln!

En annan viktig mekanik som verkligen är avgörande för att lyckas få de där platina-medaljerna är att använda dina echoes. Dels fungerar dessa som ditt liv. Blir du träffad en gång förlorar du en echo. Du kan också använda upp en själv för att sakta ner tiden för att lättare ta dig till genvägar. För att få guldtid på en bana krävs oftast inte användningen av dem, men för att få platina-tid är optimal användning av dessa ett måste. Du kan inte fylla på dina echoes under en bana, vilket gör att du måste använda dessa förmågor sparsamt. Till en början hade jag svårt att förstå hur jag skulle använda echo-förmågorna, men efter att ha kört om en bana ett antal gånger kände jag att det började klicka mer och mer. Det är en kul mekanik, om än en aning svår att bemästra.

Ett bra plattformsspel behöver precisa kontroller, och jag kan gladeligen meddela att så är fallet här. Varje misslyckande kändes som mitt fel och inte spelets. Det tar inte heller lång tid att komma tillbaka för ett nytt försök. Du kan med ett enkelt knapptryck starta om en bana och laddningstiderna är minimala. Jag spelade med handkontroll och tyckte att det kändes smidigt. Det går även att spela med mus och tangentbord, men utvecklarna rekommenderar inte det.

Intensivt, men ej minnesvärt

Presentationsmässigt lämnar spelet dock en del att önska. Nog för att spelet utspelar sig i testmiljöer, men alla banor ser exakt likadana ut med få skillnader. Jag hade uppskattat om de i alla fall hade lite olika färgkodning på banorna. Ljudbilden passar in med elektronisk, cyberpunk-aktig musik, men den är heller inte särskilt minnesvärd. Menyerna är också relativt enkla och tråkiga. Efter några banor började den visuella enformigheten göra sig påmind. Eftersom miljöerna i princip använder samma färgskala och formspråk blir det svårt att skilja de olika områdena åt, och jag hade gärna sett större variation mellan avdelningarna. Presentationen är inte dålig, men inte heller särskilt imponerande.

Sammanfattningsvis är Echobreaker ett mycket nischat plattformsspel med fokus på speedrunning och att klara banor snabbt. Bara om du gillar den typen av spel kommer du få ut något av Echobreaker.

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060