Hem ArtiklarKrönika “Yxan som aldrig blir slö” | Emil tittar tillbaka på Hatchetserien och kikar på dess framtid!

“Yxan som aldrig blir slö” | Emil tittar tillbaka på Hatchetserien och kikar på dess framtid!

av Emil Johansson

För tio år sedan föddes en ny skräckikon. Eller ja, egentligen föddes idén till denna ikon på ett sommarläger i en åttaårig pojkes huvud. Adam Green hade älskat film sedan han var ett litet barn, han visste att det var det han ville göra med sitt liv. Ända sedan han gråtit till E.T för första gången så var han förtrollad av den magin som film är. Trots att han grät som, ja det lilla barn han var så studerade han filmen genom sina tårar. E.T såg inte ens verklig ut, så varför hade denna lilla rymdvarelse en sådan effekt på honom? Berättandet hade tagit tag i Green och skulle aldrig släppa taget om honom. Tillbaka till den varelse Green själv skapade i sitt huvud den där dagen 1981 – nämligen Victor Crowley. Hatchetseriens konstanta antagonist och centerfigur.

En hulkande massa av muskler som kan slita folk i stycken med sina bara händer (bokstavligen talat) men som trots det ändå bär på sitt signaturvapen – en tvehövdad yxa som faktiskt egentligen inte är en ”hatchet”. En hatchet har bara ett blad, Victors har som sagt två.

”The more the merrier” – antar jag och inte mig emot.


Victor Crowley är dock inte bara ett monster med enorm blodstörst. Han är en klassisk ”repeater” – en gengångare kan vi väl kalla det. Precis som Jason Voorhees och Michael Myers. Hur många gånger man än lyckas få ner dem, så kommer de tillbaka. De kommer alltid tillbaka (om filmen drog in tillräckligt med pengar vill säga)…
Det som skiljer Victor åt från till exempel Jason (som båda spelats av vår käre genretrogne Kane Hodder) är att Victor hade sin historia utstakad redan från början. Green hade kommit på en historia som sträckte sig över tre filmer. Vi får se Victors skapelse (bokstavligen) och hans förfall – det hela en mycket tragisk historia där Hodder (utan smink och mask för en gångs skull) även spelar Victors far Thomas Crowley. En man som försvarar sin son ända in i det sista. De bosätter sig i ett träsk för att komma undan nyfikna ögon, som bara vill få en glimt av den missbildade Victor som endast vill leva i ro. Men efter en händelse en Halloweennatt som kräver Victors liv så börjar historien på allvar i nutid (eller ja, 2007).

Green gick igenom helvete (som de flesta indiefilmare gör) när han gjorde sin första ordentliga film (innan gjorde han en romantisk komedi gjord för 400 dollar och ”stulen” utrustning med namnet Coffee & Donuts – en film som sedan blev en sitcom vid namn Holliston). Men hans dröm blev sann, eller ja – en av hans drömmar. Alla filmare har drömprojekt, ofta flera. Hatchet (2006) var ett av dem.

2009 följde Green upp första Hatchet med uppföljaren Hatchet II (2009) – både Adams och min personliga favorit i trilogin. De vred upp det hela till elva. Våldet blev mer överdrivet, karaktärerna mer personliga och storyn djupare. Vi får se skräckregissören (och tidigare såpaskådisen) Tom Holland (Psycho II (1983), Fright Night (1985), Child’s Play (1988)) i en välspelad roll, Danielle Harris (Halloween 4 (1988) -5 (1989) och Rob Zombies Halloween 1 (2007) -2 (2009) bland annat) tar över huvudrollen som karaktären Marybeth Dunstan och Tony Todd (Candyman (1990)) får en chans att förstora sin karaktär från första filmen – Reverend Zombie – till 100%. Självklart får vi inte glömma den största och viktigaste av karaktärerna och dennes skådespelare – Victor Crowley som återigen spelas av Kane Hodder, såklart! Hodder har många gånger pratat om hur det var att spela Jason från Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988) och framåt. Men det var en karaktär han fick ärva. Victor fick han vara med och bygga från grunden, något han är otroligt tacksam över och det märks! Trots all silikon och latex lyckas Hodder leverera karaktären med kärlek och massakrera folk som aldrig förr med en enorm glädje!

Hatchet II var ett ännu större helvete för Green att göra. Han drabbades av magsjuka under inspelningen och fick regissera med en hink bredvid monitorn eftersom det absolut inte går att skjuta upp en så otroligt stressig och lågbudget inspelning. Detta var en av de gånger Green själv funderat på att ge upp filmandet efter inspelningen av filmen. Det tog för mycket på honom. På grund av piratandet så blev budgetarna mindre och mindre och tiden ännu tightare och det kändes helt enkelt inte värt det längre. Sen gjorde han kortfilmen Diary of Anne Frankenstein (2011) (som jag verkligen rekommenderar) och fann lågan ännu en gång.

Efter det gjorde han en film som heter Frozen (2010) (inte Disneys!) som var mycket mer av en thriller än vad Green tidigare gjort (om man inte räknar med Spiral (2007) som han gjorde under samma tid som första Hatchet) och ett annat projekt vi senare skulle lära oss var Digging Up the Marrow (2014). Det intressanta här är att det kom ännu en Hatchetfilm mellan dessa, men den var inte regisserad av Green. Utan av BJ McDonnell som skötte steadicam på de två tidigare Hatchetfilmerna. Green kände att McDonnell gjort ett sånt otroligt hästjobb på de första två och att han fattat formulan för vad som gjorde en Victor Crowley-film att han vågade låta BJ göra sista delen i trilogin.

Detta blev med mixat resultat.

Hatchet III (2013) tar vid precis där tvåan slutade, på samma sätt som tvåan började precis där första slutade. Idén är att kunna klippa ihop filmerna till en enda lång film (och förutom att bildförhållandet (aspect ratio) skiftar och en skådespelerska byts ut så funkar detta ganska väl). Temposkiftet märks en aning i tredje delen av trilogin. Den är långsammare och mer pratig. Mer onödig ”expositionsdialog” där de förklarar saker för publiken mer än att de faktiskt pratar med varandra. Det känns en aning krystat och filmen lider av det. Ett par intressanta genreskådespelare dyker upp dock. Sid Haig (Devil’s Rejects (2005), Caroline Williams (The Texas Chainsaw Massacre 2 (1986) och Zach Galligan (Gremlins 1 (1984) – 2 (1990). Detta gör det väldigt kul för folk som är bekanta med skräckgenren att ”kändisscouta”. Dessutom så har Adam Green själv dykt upp som samma karaktär i alla tre filmerna i små ”cameoroller” som en full och sedan bakfull snubbe. Hela trilogin utspelar sig under ett dygn så det är lite kul att se hur det gått för hans karaktär genom hela spektaklet.

Utöver skådespelarna så får vi ett par riktigt bra dödsscener (förutom några få där ett tränat öga kan spana in lite CGI-blod), en badass Marybeth (spelad ännu en gång av Danielle Harris) och en fantastisk introlåt i form av GWARs Hail Genocide. Den låten är som att få en spark i bröstet och med det otroliga introt vi får så känns allt väldigt passande. Men som sagt så saktar allting ner en aning efter det och farten ökar inte ordentligt förrän tredje akten igen. Dessutom har de använt sig av väldigt tydliga noshörningsljud för Victors monsterläten och det drog mig ur filmen en aning första gången.

Är Hatchet III en bra avslutning på trilogin? Nja. Tvåan är definitivt höjdpunkten i serien och ettan kommer tätt därefter. Tyvärr lyckas inte trean toppa sina föregångare på något plan även om den är en kul slasher. Bara synd att den inte är mer.

Men här kommer vi till det som fick mig att skriva den här krönikan/minirecensionen.
För lite drygt en vecka sedan så avslöjade Adam Green det hemliga projekt han jobbat på i över två år. Nämligen Victor Crowley (2017) – en fjärde fristående del i Hatchetserien som utspelar sig tio år efter den första. Jag vet inte mycket om den för jag har nämligen vägrat läsa en enda recension. Jag vill se detta så ospoilad som möjligt. Den här serien har blivit speciell för mig sedan jag såg första filmen som tonåring. Att en till plötsligt bara fanns, var för mig som ett fan en enorm överraskning och jag kan inte vänta på att se den.

Det finns en väldigt intressant historia om hur fjärde delen blev till. Den involverar mycket sorg, reflektioner och George A. Romero – mannen vi har att tacka för ”Hatchet IV” (som den inte heter). Green har en blogg där han skriver om det som jag verkligen rekommenderar att läsa om man är nyfiken. Annars har han och regissören Joe Lynch (Mayhem (2017), Everly (2014), Wrong Turn 2 (2007) en podcast med namnet The Movie CryptGeekNation, som behandlar filmskapande på ett bättre plan än vad många filmskolor klarar av, där de kommer prata en del om Victor Crowley i framtiden.

Vi firar tio år sedan Victor mördade på bioduken för första gången och hur hyllar man det bättre än att släppa en ny ”hemlig” del i franchisen?
Finns inte många sätt!

För er som inte sett Hatchet innan rekommenderar jag er verkligen att leta upp dem på dvd eller blu-ray och lägga till den i er samling. Pirata inte dessa – det här är indiefilm. De lider verkligen av att folk snor dem. De finns billigt på Tradera och Amazon UK och är värt varenda krona ni spenderar på dem, det blir inte många dessutom.

Låt yxan svinga och klyva offer i många år till.

Grattis Hatchet på tioårsdagen och grattis till Victors fader – Adam – för hans skapelse.


Vad är dina tankar om Hatchet serien! Dela med dig av dina tankar här i kommentarsfältet, eller varför inte maila in dina åsikter till info@nordlivpodcast.se

0 kommentera

Du kanske också gillar