Pokémon Brilliant Diamond / Shining Pearl

Ett sött litet chibi-äventyr där rara små varelser får varandra att somna in, under heta små turbaserade strider! Tack och lov somnar inte du som spelare lika lätt, även om viss lättja inträffar när spelets charm och enkelhet mixas till en sockersöt helhet. Detta är Pokémon Brilliant Diamond / Shining Pearl!

Som den aspirerande Pokémontränaren du är får du chansen att ta dig ut i vida världen. Inte bara jagandes nya små såväl stora varelser med tokiga namn, utan även de åtta mästare till tränare som finns där ute. Efter lite milt käbbel med din bästa vän sätter du ut att klå allt och alla i Pokémonstrid, och utforska det puttenuttiga riket Sinnoh. Detta är förvisso en berättelse som länge genljudit tomt och likartat i spelserien, men samtidigt gör den jobbet – för du måste ju ändå ut på vägarna på något sätt. Därför väljer du mellan en av tre initiala Pokémon (Turtwig, Chimchar, eller Piplup), döper de något hurtigt (om det faller dig i smaken) och sätter av.

Äventyret som för det mesta är en tämligen snitslad bana, låter därefter förgrena ut en aning – särskilt om man tar in de minispel som finns the Grand Underground eller Super Contest Show. Det första avser en underjordisk representation av riket där du kan leta värdefulla mineraler och rentav bygga en smärre bas, och den senare är en pristävling där du tävlar i stil och rytm. Båda ger spelet en skjuts upp i myshetspoäng och skänker spelet mervärde… särskilt om man som mig gillar att bygga och leta vackra stenar.

Detta spel som är en remake på en Nintendo DS version som kom ut 2006 har moderniserats sett till dess grafik, och framstår nu än mer kulört och härligt barnsligt. Grunden är som vanligt att du ska slåss och samla Pokémon i alla dess former, under resans gång mot de åtta mästartränarna där ute. Detta följer gängse redan satt norm för denna spelserie – turbaserade strider utan något större djup – som nära nog är överdrivet enkla. Något som paradoxalt är spelets styrka såväl som svaghet. Det passar nämligen utan problem att spelas på lite förstrött medan du lyssnar på en podcast eller halvglor på Youtube/Netflix/Disney+ eller valfri media. Just denna tillbakalutade känsla är något som för tankarna till Animal Crossing: New Horizons, även om du här faktiskt får mer spelmoment. Men just den där lättsamma atmosfären, och friheten från någon emotionell tung berättelse – utan snarare dialoger som är extremt rättframma – gör att det ändå blir trivsamt i slutänden. Visst är det samtidigt så safe att man till och från himlar med ögonen, men det gör inget när det ändå primärt är riktat mot barn. Och återigen till skillnad från Animal Crossing och dess nästan ’idle-game’ uppbyggnad, gör du faktiskt något här – och får hela tiden komma vidare mot nya mål och nya personer att prata med.

De saker som sticker ut… på ett bra sätt!

The Grand Underground är spelets bästa sida i det att det ger dig mer utmanande Pokémon att slåss mot och kan i regel nås när som helst under spelet (i alla fall efter du fått verktyg att komma ner dit). Utöver det kan du senare i spelet färdas snabbare framåt – med hjälp av exempelvis en cykel – vilket aldrig är fel. Nu går det till viss del emot spelets ryggrad… d.v.s. det faktum att du egentligen behöver prata med varenda nisse på kartan för att inte missa någon app till din fiffiga Pocketch. Du har nämligen en inbyggd funktion som gör att du likt en gammal Gameboy-skärm kan se en mängd olika funktioner; allt från tagna steg, Pokémon Nursery, tagna Pokémons och dina Hidden moves. Den sistnämnda är för övrigt extra viktig då du jäms med spelets gång får tillgång till förmågor som gör att du exempelvis kan hugga ner träd, slå sönder stenar eller klättra i berg. Inget som förändrar spelsättet på något nämnvärt sätt, men ändå en skön progression för de som hela tiden vill känna att de når nya områden.

Samma gamla spel – i ny skrud.

I slutänden är det bara ytterligare ett Pokémonspel i mängden. Det har egen charm med sitt söta utseende, glättiga färger och trivsamma atmosfär – men den lyfter aldrig till att erbjuda något nytt (likt det Pokémon Arceus ser ut att göra nästa år). På många sätt är det nästan som att Pokémonspelen ska vara i en specifik form och stil… mest för att de alltid varit så. Dryga dialoger som är irrelevanta och skär ner tempot dyker upp hela tiden (särskilt under striderna) och gör att man snarare ”goes thru the motions”, likt en robot, utan att egentligen känna sig allt för engagerad. Striderna har ett visst mått av underhållning, men i slutänden känns de mer som ett onödigt ont för att få din lilla Pokémon att nå nästa nivå. Precis på samma sätt som att detta spel är en anhalt inför nästa nivå av Pokémonspel (Arceus än en gång verkar vara denna utveckling som spelserien länge saknat – *peppar peppar*).

Nåja, med all hård kritik kommer emellertid dess motsida… det finns samtidigt något väldigt positivt med detta spel. Det är verkligen inte dåligt, utan kan snarare beskrivas konservativt trivsamt med en skön sorglös feeling som verkligen kan komma att passa alla typer av spelare – särskilt de därute som potentiellt lever i ett ångestfyllt liv. Jag kan lätt se att spelet skapar en lugn oas i vardagen med sitt lekfulla utforskande, tämligen linjära kampanj och minispel. En hemtrevlig liten stund under de runt 12-20 timmar du spelar (lite olika beroende på person). För vet ni vad, ibland räcker det väl med lite tillbakalutat bakgrundsspelande medan man tittar på Youtube… de spelen måste ju få finnas också! Sen att min Chimchar är så söt, hjälper ju till extra mycket!