Hem JulkalenderJulkalender 2018 Nördliv Julkalender | Lucka 4: My Soul to Take

Nördliv Julkalender | Lucka 4: My Soul to Take

av Emil Johansson

Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka 4 gömmer sig en undangömd skräckpärla…eller?


Om du är ett fan av skräckfilm och namnet Wes Craven (1939 – 2015) inte ringer en klocka så undrar jag lite vilken sten du levt under hela ditt liv. Craven lyckades skapa fantastisk skräck under 70-, 80-, och 90-talet med filmer såsom The Hills Have Eyes (1977), Terror på Elm Street (1984) och Scream (1996) bara för att nämna några exempel.

Men under 2000-talet blev det lite värre med det hela, men jag tänkte att vi skulle ta oss en kort titt på den första filmen Craven både skrev och regisserade sedan New Nightmare (1994) – My Soul to Take (2010).

My Soul to Take handlar kort och gott om en seriemördare – “The Ripper” – som kommer tillbaka till sin hemstad för att mörda sju ungdomar som delar födelsedag på samma datum som seriemördaren ska ha lämnat jordelivet.
Detta påminner mig lite lite grann om Freddy Krüger och hela hans grej med att existera men inte i samma dimension som oss vanliga dödliga, fast inte riktigt så abstrakt som en drömdimension där han lever på folks fruktan. Det vill säga att vi ser aldrig någon annan dimension eller får veta vart The Ripper kommer från egentligen, eller ja… Det hintas kraftigt att han såklart kommer från vår allas djävulska varma favorit semesterort – helvetet, all inclusive!
Skämt och sido önskar jag att Craven hade utforskat just konceptet med helvetet mera, kanske inte gjort en Terror på Elm Street 3: Dream Warriors (1984) (regi Chuck Russell) och skickat ungdomarna till helvetet med paranormalavapen för att besegra Hin håle själv. Men på ett mer filosofiskt plan kanske, det är väl vad jag personligen hade gillat.

Med Terror på Elm Street lyckades Craven fånga lingot för sina karaktärer rätt bra. Jag köpte snacket mellan ungdomarna och kände aldrig att dialogen kändes konstig eller direkt forcerad. Här är det inte lika lyckat och jag känner väl att den då nästan 70-årige Craven inte riktigt hängde med i svängen längre. Men det kändes inte heller som dialogen ur Elm Street, så den var inte utdaterad, bara konstig.
Detsamma gäller skollivet för alla dessa karaktärer. Det hela känns som en bortkastad Shakespearepjäs han skrev stenhög på koks om ett politiskt spel på ett gymnasium med maktspel jag tyvärr inte kunde köpa – utan att bry sig överhuvudtaget. Snack om revolution, udda sammanträden på toaletter och riktigt underhållande lektioner som visserligen leder till en av filmens absolut bästa scener:
en presentation om kondorer där en av karaktärerna klär ut sig till en kondor, skiter och spyr på en av mobbarna medan huvudkaraktären Bug (Max Thieriot) håller en föreläsning om fågeln. Det var ungefär här jag insåg att spänningen skulle utebli, ett par jumpscares skulle ersätta den (illa) och att filmen skulle innehålla komiska inslag som kanske kan konkurrera med de sämre skämten från Elm Street-uppföljarna, de uppföljare som Craven inte hade eller ville ha någonting att göra med.

I slutändan känns det hela som en överlång ensemblefilm utan en faktiskt ensemble, med datagjort blod, ett par visuellt snygga scener, en snygg design på The Ripper, en twist jag inte riktigt kan skriva om utan att avslöja för mycket (som är relativt lätt att räkna ut på ett ungefär efter halva filmen), ett konstigt manus med en intressant historia med ett lite virrigt men snyggt slut.

“Wake up and smell the Starbucks.”



0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar