Alla blir påverkade av olika spel under olika delar av deras liv. Om det så är den där Halo upplevelsen på Xbox eller demonernas tjut när man skjuter sig fram i Doom; det finns olika saker som etsar sig fast i minnet. I denna lista kommer jag gå igenom mina främsta spelupplevelser och spel; och kommer försöka ta fram vad som gjorde att de stod ut för mig när det begav sig. Med det sagt så hoppar vi in i min topp 50 lista av spel som betytt extra mycket för mig.
(red.anm. Ja, denna lista och de åsikter däri är specifikt Fredriks, och behöver absolut inte stämma överens med övriga medlemmar ur Nördliv.)
Plats 50. Cities: Skylines (2015)
Efter många år av så var äntligen stadsbyggargenren tillbaka. Och inte med Sim City. Spelet lyckades få igång min byggarlusta som aldrig förr, och helt plötsligt så flög dagarna förbi utan att man knappt märkte det. En bra tillbakagång för mig till denna genre.
Plats 49. The Witcher 3: Wild Hunt (2015)
Det var länge sedan jag satte tänderna i ett spel som så ofrånkomligen grep tag i en och gjorde att man bara var tvungen att se över nästa krön. Spelet inte bara återupplivade mitt sug för spel; utan särskilt för RPG genren. Idag är det svårt att ta sig an något som är sämre än denna underbara titel.
Plats 48. Battlefield 1942 (2002)
Få spel fick mig att närma mig multiplayer genren som detta. Att vara ett gäng i LAN eller över internet och spela i episka slag, var en upplevelse som var svår att värja sig mot. Än idag så står spelet ut ibland mina minnen som ett av de absolut bästa multiplayer upplevelserna någonsin.
Plats 47. Call of Duty 4: Modern Warfare (2007)
Call of Duty serien hade initialt handlat om kinematiska berättelser med mycket action. Men med dess fjärde del, så sköt de in så fruktansvärt mycket spellusta att det var svårt att värja sig mot. Arkadkänsla och ren spelglädje gick om vartannat och jag fick äntligen tillbaka lustan för militärshooters.
Plats 46. RalliSport Challenge (2002)
Rallyspel hade alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Men efter det att Colin McRae serien såg en nedgång i kvalitet, så fanns det inte mycket. Då steg DICE ut på scenen med ett eget rallyspel som inte bara hade bra grafik och ljud, men också körkänsla. Den fick mig att åter ta till grusvägarna.
Plats 45. Total Annihilation (1997)
Realtidsstrategigenren hade sett en nedgång när den återanvänt samma trötta rush-taktik i C&C spelen och en hel hög andra spel som översvämmande marknaden. Men TA ändrade konceptet, med att man faktiskt kunde återanvända sina stupade trupper (i detta fall robotar) och gav även ett annat sätt att hantera resurser. Nyfikenheten och äventyrslustan väcktes till liv, och återigen så satt jag som klistrad framför datorn.
Plats 44. The Sims (2000)
Att ett spel där man tar hand om andra människors vardag skulle bli så bra var inte bara oväntat, det blev även en enorm succé. För min del så gav det mig tillfälle att agera labbtekniker med mina vänner, som ovetande blev inskrivna i spelet. En mängd olika scenarios testades på, och det var bara svårt att värja sig från spelet.
Plats 43. Sid Meiers Pirates! (1987)
På slutet av åttiotalet så var drömmarna om att själv kunna segla vart man ville och hur man ville enbart en dröm. Tills ’Pirates’ steg fram. Att själv välja väg i spelet; vart du ska segla, hitta skatter och borda fartyg blev inte bara en dröm; utan en som blev uppfylld.
Plats 42. Defense Grid: The Awakening (2008)
Det hade kommit och gått många ’Tower defence’ spel; men med detta spel så höjdes kvalitetskraven väsentligt. Jag hade länge gått utan ett mer casual-baserat spel; och kunde med lätthet bolla familj och spelande när man kunde spela då och då; och i kortare sessioner (om så önskades). Sedan att spelet i sig var underbart tajt, hjälpte självklart till.
Plats 41. Half-life 2 (2004)
Half-life serien har i sig inte betytt lika mycket för mig som för många andra. Men det just andra spelet i serien gjorde, var att cementera Valves plats som historieberättare; och gav oss en helt ny känsla för fysik i spel. Det kan säkerligen kännas föråldrat idag, men för sin tid så kom detta spel att höja standarden för alla kommande spel därefter.
Plats 40. Half-life (1998)
Där andra delen i serien, cementerade Valves plats, så gav det första spelet en enorm effekt på spelbranschen som idag är svår att förstå. Hittills hade man sett masskjutande Doom-kloner på löpande band. Men här fanns ett spel med ett tio-minuter intro, där storyn kom i stort fokus. Det gav mig en sådan överväldigande upplevelse att det helt enkelt är svårt att beskriva. Milt sagt så kom mina krav på spel att ökas rejält med detta spel.
Plats 39. Super Mario Galaxy (2007)
När Wii konsolen dök upp i mitt hem, så var det mesta gimmick-betonat. Men ett spel fick konsolen i sanning att blomstra. Super Mario Galaxy verkligen bekräftade att Nintendo minsann kunde detta med spel. De gav mig en rejäl bakläxa, och jag hungrade länge och väl efter en uppföljare när detta underbara men korta äventyr tog slut.
Plats 38. Grand Theft Auto III (2001)
GTA serien hade länge varit en favorit; men jag var milt sagt försiktigt hoppfull för denna nya version som skulle vara i tredjeperson. Men spelet kom att blåsa mig av mattan, med sin grafik, och tunga story. Än idag så kan man se spåren som GTA III gjorde i samtliga open-world spel.
Plats 37. Max Payne (2001)
När film-noir kom in i spelvärlden så påverkade det mig enormt. De slowmotion tunga hoppen, den mörka storyn och ett kinematiskt tänk som inte setts innan, gjorde att jag inte kunde sluta spela. Det fick mig på riktigt att förstå att spelmediet verkligen kunde täcka en hel hög olika uttryck.
Plats 36. Fallout 3 (2008)
Jag var aldrig en riktig ’Fallout’ spelare; men när vi förflyttade oss från den isometriska vyn för en i förstaperson så var det något som bara klickade. Timme in och timme ut, så begav jag mig ut på den radioaktiva vildmarken i hopp om att hitta mitt öde. Atmosfären satt som smäck från första rutan, och gav mig en härlig insikt i det post-apokalyptiska Washington D.C.
Plats 35. Emperor: Battle for Dune (2001)
Realtidsstrategigenren fortsatte starkt med Westwoods Dune spel. Inte nog med att det var väldigt roligt att spela (om än enkelt), så gav det oss filmsekvenser med en hel hög härliga b-skådisar. Det var verkligen essensen av en knasig b-rulle möter gigantiska maskar. Whats not to like!
Plats 34. Slaget om Midgård 2: Ringarnas herre (2006)
Få verk av fiktion passar så bra som ett RTS som Sagan om Ringen. Här hade de en härliga blandad kompott av karaktärer och arméer som faktiskt funkade bra och var riktigt underhållande. Och även om det ibland blev lite OP; så var det ju bara så himla roligt.
Plats 33. TrackMania (2004)
Som ensamstående kille i början av 2000-talet, så fanns det mycket tid att döda. Med Trackmania kunde jag inte bara försöka slå mina bästa tider om och om igen. Men jag kunde även skapa egna galna banor. Lägg därtill att det var ett så pass skönt och enkelt spel att det var många gånger jag fann mig själv spela med mina vänner lokalt. Underbara minnen!
Plats 32. Prince of Persia: The Sands of time (2003)
PoP serien hade funnits i bakgrunden under hela min uppväxt men aldrig riktigt fastnat. Men när serien dök in i en akrobatisk pussellösande tredjepersonsvy så var framgången ett faktum. En härligt äventyrlig berättelse och utmanande gameplay gav mig många timmars speltid.
Plats 31. Pinball Dreams (1992)
Få spel har influerat mig som detta. Ett tillsynes enkelt koncept togs till sin spets när Digital Illusions (DICE) gjorde ett flipperspel. Ljud och bild var långt bättre än många spel på egentligen alla andra plattformar (jag spelade detta på Amiga 500), och det gav mig inte bara tron om att vi gick mot en betydligt verkligare upplevelse i spel, men fick mig också att glupskt läsa och ta mig an spelbranschen.
Plats 30. Need for Speed: Underground II (2004)
Streetracing hade setts i den iteration som kom året innan. Men med denna del så verkligen befästes Need for Speed serien som den bästa arkadracern genom tiderna. Lägg därtill uppgraderingar, snygg grafik och underbar ljudbild och jag var såld. Den kom även i en tid där jag inte var intresserad alls av fordon (inte direkt än idag förvisso), men den fick intresset att vakna till liv för mig. Ett inflytelserikt spel för hela spelvärlden i övrigt, om man ser till bilspel.
Plats 29. Clive Barker’s Undying (2001)
Skräckspel var aldrig en del av min repertoar; utan jag var allt för oftast på de mer lättsinniga äventyren. Men när detta spel kom ut, så gav jag det en chans främst på grund av dess indragande mysterium, men också dess direkta förstapersonsaction som fångade en stämning jag inte sett tidigare. Det tillsammans med en irländsk miljö gjorde det till en unik upplevelse som jag inte upplevt sedan dess.
Plats 28. Sensible World of Soccer 96-97 (1995)
Jag ser mig knappast som en fotbollsentusiast. Men med SWOS så förändrades allt. Du leder ett lag från lägsta division (om så önskas) upp till högsta, genom att köpa spelare, spela själv på plan, samt hela tiden hålla koll på träningen. Spelets gameplay var direkt och härligt pixligt, och gjorde att jag föll pladask. Egentligen det största skälet till mitt (om än lilla) fotbollsintresse idag.
Plats 27. Middle-earth: Shadow of Mordor (2014)
Få spel ur Sagan om ringen världen, gav mig en sådan inlevelsefull tid som detta. Dess tredjepersonsaction varvades med orch-hierarkier som skulle tas ner; och slafsandet tog aldrig slut. Men dess största fördel var faktiskt storyn; som var både tragisk såväl som härligt fantasy-likt underhållande. En nutida klassiker som fick mig att verkligen få blodad tand för open-world action genren.
Plats 26. Telltales The Walking Dead (2012)
Det är få gånger jag funnit mig själv gråta på grund av ett spel. Men det gjorde jag med detta underbart vemodiga äventyrsspel. Detta var ett av de spel som fick mig att verkligen inse spektrumet av känslor som kunde uttryckas genom spelmediumet.
Plats 25. Grand Theft Auto 2 (1999)
När andra delen ur GTA kom, så var vi veteraner på spelets mekanik. Det var dock så himla välslipat och underhållande, med både en gedigen story (trots utseendet) och underbart gameplay. Sedan att jag och mina vänner LAN:ade natten lång med detta hjälpte ytterligare. Adrenalinstinna unga män med mord i blicken, var det man kunde upptäcka sent hemma hos mig. Även om det var med glimten i ögat och ett gott lynne.
Plats 24. Cannon Fodder (1993)
I spelens barndom så kom semi-strategi spelet Cannon Fodder att vara det singulära spel som jag alltid återkom till. Att försiktigt ta sig fram på banorna, med rädslan om att någon av ens underbara militärer skulle vika hädan skälvde genom min kropp. Amigans spel hade förmågan att ge en enorm närvarokänsla i både grafik/ljud och gameplay; och detta spel var sannerligen inget undantag.
Plats 23. Doom (2016)
Under de senaste åren så har verkligen förstapersonsgenren stagnerat. Spel sprutar ut på löpande band; det ena mer avancerat än det andra. Vad den nya iterationen av Doom gjorde, var att fullkomligen sparka smalbenet av förväntan, och ge dig en upplevelse som varit saknad i nästan tjugo år. Den där direkta ”ass-kicking”, ”duel-wielding”, frenetiska våldsaction spelet med stort V. En comeback som verkligen fick mig att inse att utvecklarna minsann än idag, kunde överraska med gamla koncept.
Plats 22. The Settlers (1993)
Detta spel förknippas för mig med sommaren. Att långsamt låta ens ”settlers”, bygga upp en by, och sedan i lugn och ro leta upp rätt verktyg och resurs var inte bara rogivande. Det var också himla roligt. Sedan att jag satt med fötterna lutade upp mot mitt skrivbord, hörandes fåglarnas kvitter utifrån det öppna fönstret från mitt rum på andra våningen. Ja, det var bara en härlig bonus.
Plats 21. Burnout 3: Takedown (2004)
Xbox var den där uppstickarkonsolen som få trodde på. Microsoft hade megolomani, och ville ta över världen. Jag var sjukt skeptisk till denna hemsnickrade konsol, tills jag fick spela detta spel. Ett spel som både var sjukt arkadigt, men samtidigt realistiskt (nåja ur en specifik synvinkel i alla fall) om man ser till krockskademodellerna. Det satte Xboxen på kartan för mig i alla fall!
Plats 20. Dragon Age Origins (2009)
BioWares äventyr tog oss till en ny värld, med klassiskt RPG stuk. Men där man denna gång formade sitt öde alldeles själv, samt att man även kunde prova på en uppsjö av olika raser och framförallt slut. Jag hade länge tyckt att RPG genren gått ner sig på grund av JRPG spelens intåg, men med detta så kom BioWare tillbaka och visade att denna typ av spel ägs och leds av västvärlden.
Plats 19. Batman: Arkham Asylum (2009)
Få trodde att ytterligare ett licensspel faktiskt skulle bli bra. Särskilt ett baserat på Batman. Men ack så fel de hade. För en gångs skull så grep både berättelse, spelmekanik och fysik samman till en helhet som sällan setts i kategorin licensspel. Batman Arkham serien Är den definitiva serietidningsspelserien än idag. Ett spel som verkligen fick mig att tro att film- och comic baserade spel faktiskt kunde bli bra.
Plats 18. Doom (1993)
I gryningen var det en dator. Sedan kom Doom! Spelet hade en så pass stor inverkan på mig att jag ändrade helt synsättet på spel på PC. Innan dess hade jag sagt att Amigan skulle hålla i evighet då den faktiskt hade starkare CPU och grafik. Men med detta spel så ändrade jag denna värdegrund och insåg att allt verkligen kunde hända. Sedan också att jag fick spränga flygande boll-demoner….ja det var bara en sån enorm bonus!
Plats 17. Bioshock (2007)
Långt under ytan fanns inte bara ett mörkt atmosfäriskt action spel. Det fanns även ifrågasättande ideologier, tankar om utopier och gen splitsning. Detta spel gav mig en sjukt ingående inlevelse att jag nästan fann mig själv drunknades. Storyn och gameplay fångade mig från start och det är verkligen ett spel att se upp till (ur utvecklarsyn d.v.s.).
Plats 16. Sim City 2000 (1993)
När jag för första gången kom över till min bästa vän, så introducerade han mig för sin 486:a (PC alltså). Men inte nog med det. Han visade upp det ”nya” Sim City spelet som var helt fantastiskt. Färggrant, detaljerat, monster för de som ville, och enorm mångfald i byggnader. Detta var spelet som fick mig att köpa en PC. Eller ja, rättare sagt, fick mig att tvinga min far att köpa en PC. Ja menar, detta med hemdatorer är säkerligen framtidens melodi övertygade jag honom. Vilket är sant, då PC:n ÄR den definitiva plattformen oavsett vad man vill göra på den.
Plats 15. Tetris (1984)
Konceptuellt låter det märkligt. Vadå låta olika geometriska former långsamt röra sig neråt på en skärm. Ingen story? Ingen övrig häftig dynamisk spelupplevelse! Nej, det svåra är inte att göra invecklade spel. Tro mig, de flesta människor vill överkomplicera saker, med crafting, open-world, fordon och gud vet vad. Men de där extremt lätttillgängliga spelkonceptena; ja DE är svåra. Det Tetris gjorde var att skapa ett spel som går att spel när som helst. Var som helst. Hur som helst och hur länge som helst. Som ren spelmekanik är det ouppnåbart, och fick mig i ett otal olika former (Amiga, Gameboy, PC m.m.) att spela järnet ur det. Ett spel som kommer att stå tidens tand oavsett hur våra grafikmotorer, storys eller andra arbiträra delar i spelsammanhang utvecklas! Det ultimata pusselspelet, punkt slut!
Plats 14. Grand Theft Auto (1997)
När GTA kom, så var det ramaskri milt sagt. Samma år kom det horribelt usla Postal, som inte bara var dåligt gjort, utan extremt osmakligt. Det GTA gjorde var att först och främst etablera en distans och ironi i spelet. Dess humor och underbara bilkörande slog in i publiken med en sådan kraft som sällan setts tidigare. Särskilt på mig, som kunde sitta i dagar (själv eller med vänner) och bara sladda runt och göra uppdrag. Detta spel är grunden till de mer ordentligt gjorda våldsspel idag. De spel som inte bara vill ge dig en underhållande stund. Utan även de som vill vända upp och ner på koncept på ett bra sätt, genom att belysa våldets ambivalens i samhället. Ett spel som verkligen har en särskild plats i mitt hjärta.
Plats 13. Portal 2 (2011)
Portalspelen innebär inte bara en mystisk story, fin grafik/ljud och underbar voice-acting. Det har en av de absolut bästa antagonisterna i spelhistorien; GLaDos. En motståndare så intressant att du nästan hejar på ”henne” trots att du spelar som den tystlåtne hjältinnan Chell. Ett spel med pusselmoment som fick min COOP-nerv att kittlas extra mycket. Ett spel som verkligen håller extremt hög standard. Samt har världshistoriens absolut bästa spelmusikslåt i slutet!
Plats 12. Simon the Sorcerer (1993)
Trots en hel hög peka-och-klicka äventyr ute på marknaden, så blev det detta spel som först infann sig på diskett framför unge herr Olsson. En ung tonåring i huvudrollen som transporterat till en annan värld. Det var dels ett öde som en tonårig version av mig önskade från och till, och därför så föll spelet mig i smaken direkt. Med skarp humor för sin tid, och ett klassiskt peka-och-klicka gränssnitt, så satte det mig att utforska en stor del av den tidens bästa äventyrsspel.
Plats 11. Frontier Elite II (1993)
Att idag föreställa sig mängder av planeter och galaxer som man kan besöka är inte lika ovanligt som det var när jag 1993 satte mig med ”nya” Elite. Denna gång var det ett färggrant universum som presenterades, där jag (redan då) kunde ta mig vart jag än ville. Rymdpirat eller rymdhandel; det var upp till mig i detta fria universum. Jag förstod med detta att spelen som gjordes verkligen skulle göra en resa själv; och att vi än idag inte vet vart än det bär hän. Ett revolutionerande spel milt sagt. Speciellt på ett personligt plan….
Plats 10. Unreal Tournament (1999)
Under hela nittiotalet hade flertalet actionfyllda multiplayerbaserade arena shooters dykt upp. Men det var bara detta spel (och Quake 3 Arena) som fulländade det hela. Men vad Unreal Tournament gjorde var att lägga idéerna och skapandet i spelarens händer, när relativt enkla baneditorer fanns tillgängliga. Så inte nog med att spelet i sig var extremt beroendeframkallande; man kunde även göra egna banor med egna texturer och allt. Detta spel fick mig på riktigt vilja göra saker själv med spel; om än tafatt! Helt klart det bästa multiplayerspelet någonsin!
Plats 9. Star Wars Knights of the old republic (2003)
Star Wars håller (som för många andra) en alldeles särskild plats hos mig. Och när vi fick färdas 4000 år tillbaka i tiden och skapa våra egna hjältar i ett episkt äventyr. Ja då var jag helt besatt. Återigen så hade BioWare visat sitt anlete, och gjort ett RPG i Star Wars miljö. Dessa berättelser var så bra att jag spelade om spelet otaliga gånger, och ändå ville spela mer. I en tid av enormt många usla Star Wars spel, så stor KOTOR som ljuset i mörkret. Ett fenomenalt spel, även om tidens tand kan ha naggat på det.
Plats 8. Colin McRae Rally 2.0 (2000)
När det kommer till bilspel; i singelspel eller multiplayer, ja då är det inget som klår detta. Denna andra version gav fysiken extra fokus, banorna var tajta, rattstödet fanns, och framförallt körkänslan var definitiv. Detta är spelet som jag alltid jämför med när jag provar nya bilspel. Håller fysiken? Håller körkänslan? I detta spel så fulländades det, och jag kan än idag ta mig an det bara för att svingas tillbaka till tidigt 2000-tal.
Plats 7. Planescape Torment (1999)
Med en skruvad story, förlagd till en annan värld (med anslutningar till ett otal andra världar) och ett otroligt optimerat gränssnitt och spelmekanik, så satte detta spel sig på kartan med buller och bång. Få spel har fått mig att känna så många olika känslor samtidigt. Lycka, sorg, misstänksamhet, ånger och ilska som detta. Dess story är utsökt skriven och ger dig som spelare tillgång till ett gäng karaktärer som ärligt talat inte synts sedan dess. Självklart kan man inse att vi kommit ifrån denna typ av top-down isometrisk vy. Men som spelupplevelse; så var detta ett spel som höjde standarden för de humoristiska och ändå filosofiska RPG spelen på marknaden i år. Det står ut för alltid som ett spel som verkligen gick ”all-in” på tema och filosofi. Underbart helt enkelt!
Plats 6. Civilization (1991)
Om man skrapar bort alla spel som jag spelat, så härleds alla spel tillbaka till ett spel. Civilization på Amigan, var spelet som hade en enorm värld som du kunde styra. Du formade världshistorien själv, på en hemdator stark nog att vara en miniräknare idag. Spelupplevelserna var inte statiska, utan för varje runda, så var det unikt. För varje runda så fick du upptäcka saker som aldrig upptäckts i världshistorien tidigare (i spelet d.v.s.). Detta spel var det spelet som fick mig att köpa en Amiga 500 för surt förvärvade ören och kronor under tidigt nittiotal.
Plats 5. Super Mario World (1992)
Få spel har en sådan enkel premiss och spelmekanik som detta. Men trots det, så är det inte bara extremt underhållande, lätt att köra om och om igen, och underbart gulligt. Detta spel Är essensen i att vara ett plattformsspel och inget spel kommer någonsin kunna slå det. Än idag så kan jag utan problem sätta mig ner och insupa musiken och spelglädjen som är Super Mario World. Och då har jag aldrig ens ägt en Super Nintendo. Så starkt spel var det….du ville spela det varje gång du kunde.
Plats 4. Deus Ex (2000)
När förstapersonspelen mötte rollspelen så var det många spel som försökte. Men när cyberpunkinspirerade Deus Ex kom ut så förändrades allt. Visst hade vi sett liknande i System Shock, men här så förlades det i ett myller av konspirationsteorier och varierat spelsätt. Idag så förutsätter vi nästan att spel ska innehålla multipla sätt att närma sig en situation i ett spel. Men när Deus Ex kom, så införde det dialog, olika spelstilar och en ruskigt bra story. Och trots att det idag säkerligen är omsprunget så går det inte att blunda för vad det betydde för oss när det begav sig. Spelet var så dynamiskt och helt enkelt fantastiskt att jag personligen fann mig själv till att återgå till spelet för ”bara-en-runda-till”; om och om igen. Ett spel vars fundament idag är vedertaget i alla action-RPG spel i förstaperson. Tack Deus Ex!
Plats 3. Diablo & Diablo II (1997-2000)
För första och sista gången så har vi två spel samtidigt. Första Diablo var helt enkelt revolutionerande för sin tid; med en enormt stämningsfull atmosfär, där du slafsade igenom mängder av odöda, så stod det ut enormt mycket mot resten av spelbranschen. Detta var ett spel som dessutom inte bara lät dig hastigt gå upp i nivå; men även ändra din karaktär och framförallt klass på ett enkelt och intuitivt sätt. Diablo 2 däremot, blev inte bara en förädling av detta spel. Det blev ett spel som blev så framgångsrikt och populärt att det så sent som 2016 fick senaste patchen?! Dess direkta spelstil och extrema lätttillgänglighet fick oss spelare att kapitulera. Det är och var ett spel som jag och mina vänner ofrånkomligen alltid återkom till. Det fanns alltid någonting nytt; något att hitta och något att döda, och är det ultimata hack’n’slash spelet.
Plats 2. Baldur’s Gate II: Shadows of Amn (2000)
När det kommer till episka berättelser, som går över flera spel, så är detta spel inte bara ”the original and best”; det är även ett spel som kom att influera hela världens spelutvecklare. Utan detta spel så skulle i sanning BioWare aldrig kommit så långt som de kommit. Och varför….jo för att spelets detaljerade värld kändes levande. Karaktärerna kändes som människor av kött och blod, och spelmekaniken var ”top-notch”. Detta är i mångt och mycket det ultimata RPG:et, då du verkligen får skapa din karaktär. Ditt öde och din berättelse på ett sätt som inte har setts sedan dess (nop….Mass Effect i alla ära…men Baldur´s Gate slår detta med hästlängder). För mig personligen så var det ett spel att fördjupas sig i på så många plan. Det grafiska var detaljerat av objekt och liv och rörelse. Ljudbilden var lummig, levande och framförallt orkestral på sina ställen. Och berättelsen och spelmekaniken satt som en smäck. Det är självklart ett barn av sin tid….men ack en så pass välskriven och gedigen tid det var.
Plats 1. Civilization II (1996)
Att förädla ett koncept som Civilization sågs i mångt och mycket som omöjligt. –”Hur tusan kan man göra Civ bättre? Allt finns ju där redan?”, var det man hörde bland spelare innan dess release. Men trots det så var förväntan extremt hög. Och när spelet sedan släpptes så infriade det alla förväntningar och så mycket mer. Länder, teknologier, världsbygge, byggnader och underverk kom om vartannat; allt lika minutiöst utvecklat. Allt var utvecklat på ett sätt som gjorde att utvecklarna faktiskt lyckats öka samtliga områden enormt mycket. För mig personligen blev detta det spel som jag när som helst kunde sätta mig ner med. Under vilken tid i mitt liv som helst…
Att själv få skapa ditt äventyr och värld är historieskapande i sig själv. Du behöver inte skriva en berättelse till detta, för det skrivs av sig självt.
När du som ung nybyggare för första gången ser världen så är allt oupptäckt och oskyldigt. Din väg genom tusentals år, tar dig till strider, diplomati, vägbyggande och handel. Få spel kan skapa en sådan omspelningslusta som Civilization II, och få spel kommer någonsin skapa det utanför denna genre.
Ett spel för alla åldrar….både ”in-game” och ”out-of-game”.
Dessa är spel som betytt mycket för mig och mitt spelande genom tiderna. Men hur ser det ut för dig. Vilka spel är med på din topplista och vad har spelen betytt för dig? Oavsett hur du tycker, så hoppas vi att du hör av dig!
Skriv i kommentarsfältet nedan, eller maila dina tankar till oss på info@nordlivpodcast.se.
