I den tjugoförsta luckan gömmer sig något välbekant och skrämmande, en vampyr! Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
1922 kom en av skräckhistoriens viktigaste filmer någonsin. En inofficiell adaption av Bram Stokers (1847 – 1912) Dracula (1897) som ett tag ansågs vara en förlorad film då Stokers änka, Florence Balcombe (1858 – 1937) hade sett till att adaptionen hade förstörts då den hade gjort utan hennes tillåtelse. På den tiden togs inte heller råmaterialet till filmer hand om bra och ofta förstördes filmrullarna av slitage och oaktsamhet. Att vi har filmer från då som fortfarande går att se är otroligt men att vi idag har filmer som en gång letades upp för att förstöras och ansågs vara förlorade en lång tid är fantastiskt. Självklart pratar jag om tysken Friedrich Wilhelm (F.W.) Murnaus (1888 – 1931) fenomenala klassiker Nosferatu (1922). Murnau dog samma år som Tod Brownings (1880 – 1962) ikoniska filmatiseringen av Dracula med Bela Lugosi hade premiär.
Är det inte poetiskt så säg?
I Nosferatu porträtteras vampyren, Greve Orlok av Max Schreck (1879 – 1936) på ett sätt som än idag har folk undrandes om Schreck faktiskt inte var en äkta vampyr. En sån där fantastisk filmlegend som kommer leva för evigt. Det bästa är att vi inte kan veta till hundra procent hur Schreck och filmteamet lyckades skapa en så obehaglig och ryslig karaktär som Orlok och det leder i sig till en del spännande myter. Men legenden om att Schreck faktiskt var en vampyr har det faktiskt gjorts en film om och det är Shadow of the Vampire av E. Elias Merhige – en regissör som gjort ett par musikvideor för Marilyn Manson, konstfilmen Begotten (1990) och ett par andra projekt som skiljer sig en del från mainstream.
Det är mycket möjligt att Shadow of the Vampire är hans mest kända film och ändå är den relativt smal trots en ensemble av fantastiska skådespelare såsom John Malkovich som Murnau, Willem Dafoe som Schreck, Udo Kier som Albin Grau, Cary Elwes som Frits Arno Wagner, Catherine McCormack som Greta Schröder och Eddie Izzard som Gustav von Wangenheim.
Kort och gott handlar den om hur Murnau hittade en äkta vampyr för rollen som Orlok till sin film Nosferatu men försöker hemlighålla det och förklara Schreck som en tillbakadragen figur som endast kommer fram när det är dags för hans scener. Men nyfikenheten för vem denne Schreck verkligen blir för mycket för vissa och när filmens sköna hjältinna dyker upp för sina scener får vampyren upp sina ögon för henne…
En ganska typisk berättelse men utformad på ett väldigt intressant vis, dessutom placerad i vår egna historia med en redan etablerad legend gör den otroligt effektiv.
Jag vill egentligen inte skriva mycket mer. Ni bör uppleva den här filmen utan för många yttre intryck. Det finns mycket mer att säga och analysera, men inte utan att spoila för mycket. Så jag lämnar er händerna på Dafoes Schrecks Orlok (lite långdraget men kul).
Lite kuriosa: en av filmens huvudproducenter är vår allas älskade Nicholas Cage. Innerst inne hoppas jag han gör någon liten oupptäckt cameo i Vampire för det hade varit fantastiskt.
