Marsupilami 2 – Salsa Palombia

Det är något visst med plattformsspel som utspelar sig i lummiga djungler. Efter att karaktärer som Donkey Kong och Crash Bandicoot lärt oss att älska bananplockning och Wumpa-frukter, är det dags för en annan klassisk serietidningshjälte att kliva fram i samma anda. I Marsupilami 2 – Salsa Palombia möts vi av ett färgstarkt äventyr där fruktsamlandet spelar lika stor roll som plattformandet.

Den fiktiva djurarten marsupilami (latinskt artnamn: Marsupilamus fantasii) är en äggläggande, aplik varelse som lever i ett vilt tillstånd i den sydamerikanska djungeln i landet Palombia. Serietidningen och karaktären marsipulami skapades av den belgiske serieskaparen André Franquin. Mellan 1987 och 1996 släpptes 10 seriealbum översatta till svenska om djuret. Han har inget eget namn men kallas Marsu av sina vänner. 1992–93 kom två animerade TV-serier med Marsupilami, gjorda på licens av amerikanska Disney. Han dök även upp i ett fåtal korta serietidningsavsnitt i amerikanska Disneytidningar.

Det som kännetecknar en marsupilami är den gula pälsen med svarta fläckar, puffiga hundöron och den jättelånga svansen! Svansen är 10 meter lång och används till nästan allt, som att klättra, hoppa och gripa tag i saker. Jag kan inte säga att jag hört något mer om denna figur sedan 90-talet, men det har tydligen kommit ett spel 2021 kallat Marsupilami: Hoobadventure som fått ett väldigt bra mottagande från spelare. Nu är det dags igen, denna gång i uppföljaren där vi får följa de tre apdjuren på ett nytt äventyr. Det här är min recension av Marsupilami 2 – Salsa Palombia.

Det är något underligt som hänt i djungeln.

Berättelsen börjar med att marsupilamierna ligger i lugnan ro och bara slappar, som det görs i djungeln, när det plötsligt öppnas en portal. Ut från portalen kommer mumiedrottningen med sitt bihang och skapar totalt kaos i landet. Med hjälp av en märklig melodi får hon alla djuren att bete sig underligt: de dansar, blir som hypnotiserade och vildsinta. För att återställa friden i djungeln tar jag kontrollen över de tre unga “Marsu-figurerna”, som alla har sin egen signaturförmåga:

• Twister, den gula – använder sin svans som propeller riktad bakåt och swishar genom luften vågrätt. Kan ta sig igenom smala utrymmen.
• Hope, den röda – använder svansen som propeller fast riktad nedåt och tar sig lodrätt till platser ingen annan kan nå.
• Punch, den lila – lindar in sig i sin svans och blir en hård studsboll. Studsar med kraftfull styrka för att slå undan allt i sin väg.

När det kommer till själva kontrollerna så är det tajt. Knapparna är responsiva och det flyter på bra när du svingar dig runt, vilket är helt avgörande i ett spel där precision och tajming ska spela roll. Det märks att utvecklarna har lagt krut på att få fysiken i svansen att kännas följsam och jag kan närsomhelst avbryta en rörelse för att påbörja en annan. 

Utöver dessa förmågor har alla samma grundarsenal. De kan boxa med svansen, rulla framåt genom fiender, klättra längs med väggar samt smälla ned i marken genom att förvandla svansen till ett borrliknande verktyg.

Med denna arsenal av förmågor ska jag ta mig igenom tre olika öar för att till slut nå mumiedrottningens domän. På banorna är målet att nå slutet och på vägen samla frukter och noter. Varje ö har sitt eget tema och ett specifikt maxantal noter att samla. Till exempel finns det som mest 99 noter på första ön, 112 på andra och så vidare. Men jag behöver inte samla alla för att ta mig till målen, utan bossarna kräver bara ett visst antal insamlade för att låsas upp. När jag har samlat tillräckligt och spöat bossen hoppar jag vidare till nästa ö, där hela processen upprepas i en ny miljö.

Övervärlden ger en bra överblick.

Jag gillar det här tänket med en övervärld som låter mig välja bana. Har jag inte hunnit samla på mig tillräckligt med noter när jag når bossen kan jag alltid återvända till tidigare klarade banor för att försöka hitta de jag missat. Här kommer min första negativa punkt med spelet: det berättar inte vilka noter jag missat. Jag har bara ett räkneverk som håller reda på hur många noter av totalen jag samlat, inte några tips eller tricks om var eller vad jag behöver göra för att hitta de sista. Att banorna dessutom är otroligt långa hjälper inte direkt till med suget att köra om dem. Jag kan även välja att spela en redan avklarad bana i Salsa-läge (”Flow Mode”). Det läget låter mig spela igenom banan på tid med ett kombopoängstänk. Ju fler frukter jag samlar på mig utan att missa någon eller ta skada, desto högre kombopoäng får jag och ju fler poäng jag har när jag klarar banan får jag fler bonusnoter. Det är ett schysst sätt att bryta det nötande tänket, annars var det lätt hänt att jag fastnade på en bana utan att hitta den sista noten.

På varje bana har jag två marsupilamier att spela med och spelet väljer åt mig vilka det blir eftersom deras speciella egenheter krävs för att ta sig vidare genom olika hinder. Klarar jag inte av en del – som att slå sönder en bit mark med den gula – vet jag att bollfunktionen hos den lilla är rätt väg att gå. Du växlar sömlöst med en knapptryckning från den ena marsun till den anndra, när som helst. Flera gånger kräver spelet att jag gör dessa manövrar i luften, helst i kombination med att jag använder den föregående apans specialförmåga.

En av utmaningarna du kan få i Dojon.

Varje bana gömmer även en hemlig Dojo, en portal som transporterar karaktären till en arena där jag får ett tidsatt mål. Gör jag det får jag bonusnoter. Det kan vara allt från att samla ett visst antal frukter till att besegra ett visst antal fiender. Misslyckas jag hamnar jag utanför och kan kliva in igen. Spelet har för övrigt inga extraliv. Jag har tre hjärtikoner som delas av mina två marsupilamier och när de tar slut får jag direkt börja om vid senaste sparpunkten. Det känns dock sällan särskilt bestraffande eftersom sparpunkterna är generöst strösslade och sektionerna jag behöver spela om är väldigt korta. Dessutom sparas all framgång fram till dödsögonblicket. Frukter och noter jag samlat på mig får jag behålla, vilket i sin tur leder till att de svåra plattformshoppen med noter precis vid ett stup tappar sin udd. Det spelar ju ingen roll om jag ”offrar” mig för noten, jag får ju fortsätta bara en bildruta bakåt. När jag insåg detta blev spelet nästan för lätt eftersom jag hela tiden kan hålla ett framåttänk utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag spelar på Normal (det finns en lättare som tar bort hjärtikonerna och gör så att du inte kan ta någon skada, samt en svårare som minskar hjärtikonerna till två). Vill du ha ännu mer skoj kan du dela äventyret med en vän tack vare det lokala samarbetsläget!

Ändå schysst att kunna bli odödlig om man vill.

Grafiskt får spelet jättehöga betyg för sin visuella stil. Hur världarna är färgsatta, hur omgivningen reagerar på vår framfart och hur marsupilamierna rör sig med sin jättelånga svans osar toppkvalité. Svansen har en hypnotisk rörelse som påminner om en orm i vattnet, det är jättehäftigt. Världarna är distinkt skilda åt och det handlar om mer än bara ett byte av färgpalett. Musiken är unik för varje ö och bossarnas teman baseras på deras personligheter. Första bossen är en 80-talsrockare med trummor och distade elgitarrer, den andra är jazzig och den tredje en elektro-dj.

Det leder mig in på bossfajterna, där svårighetsgraden höjs rejält. Till exempel har första bossen har en bandspelare i mitten av arenan som pumpar ut rockiga riff. Detta får blixtar att falla ner från himlen. Målet är att akta sig för blixtarna och besegra bossen, men det är upp till mig som spelare att lista ut hur jag gör eftersom det saknas tydliga markeringar. Efter en stund ändras hela arenan, törnbuskar dyker upp och musiken intensifieras. Det är här utmaningen i spelet ligger, men det blir aldrig orättvist. Det kan vara svårt att se hur man ska klara av det i början, men eftersom det aldrig är särskilt straffande att dö så är det bara att nöta på.

Trots att spelet stundtals gör det lite för lätt för spelaren med sina snälla sparpunkter, är Marsupilami 2 – Salsa Palombia en färgsprakande upplevelse. Det spelas som ett gammaldags plattformsspel, men med alldeles för långa banor. Jag hade hellre sett fler och kortare banor med mer specifika teman. Som det är nu kan en bana ta 10 minuter och blanda alla olika element som spelet erbjuder. För att ta Donkey Kong Country som exempel: där separeras plattformsbanor, åkbanor, undervattensbanor och flygbanor. Här blandar de allt på samma bana.

Men överlag är det ett schysst plattformsäventyr som är roligt för stunden, även om det inte kommer att lämna något större avtryck i spelvärlden.