Theropods

Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge, Full Throttle och Grim Fandango håller jag som de bästa peka och klicka-spelen någonsin och alla är influenser till Theropods. Mina förväntningar är skyhöga, speciellt när genrens gudfader Tim Schafer själv tweetade ut om Theropods “Looks cool! :)”.

Bakom Theropods står utvecklarduon Kostas och Sarah, två animatörer och filmskapare från Grekland och Storbritannien. Projektets resa började ursprungligen som ett litet Flash-projekt under ett game jam 2015, men efter ett starkt genomslag bland spelare togs steget till Kickstarter. Kampanjen pågick under 30 dagar (mellan den 9 juli och 8 augusti 2019), där hundratals supportrar tillsammans samlade in pengar och nådde målet på 20 000 euro. Med en kärlek för 90-talets klassiska peka och klicka-äventyr har de skapat ett förhistoriskt pusseläventyr som försöker modernisera genren utan att tappa dess retrosjäl.

Morsan är grym!

I centrum för berättelsen står en ung, rödhårig jägarinna och tillika dotter till stamhövdingen. Efter att hennes mor offrat sitt liv och blev uppäten av en gigantisk T-rex har hon ärvt moderns spjut och vuxit upp till att bli en av byns jägare. När hennes hemby attackeras av blodtörstiga barbarer faller hon från en klippavsats ner i den närliggande floden. För att rädda sitt folk måste hon ta sig tillbaka till byn. Men vägen hem blir inte lätt då resan kantas av farliga territorier som djungler, kanjoner och grottor fyllda av dinosaurier och andra rovdjur. Berättelsen stannar dock inte vid grottmänniskor och dinosaurier.

Något har slagit ner utanför hembyn; en besökare från rymden har kraschat mitt i det brinnande inbördeskriget. Rymdvarelsen behöver hitta den kraftkälla som lossnade från rymdraketen före kraschen, för att ha en möjlighet att ta sig hem. Vår hjältinna och besökaren behöver slå sina krafter samman för att övervinna alla hinder denna förhistoriska skådeplats ställer i deras väg. Allt detta sker helt utan text eller tal. Karaktärerna kommunicerar enbart genom gester och läten, som låter skrämmande likt “simlish” från The Sims-spelen. Det gör att hela narrativet vilar på visuellt berättande och en stämningsfull ljudbild med musik som för tankarna till Söderhavet ackompanjerad av synthmusik.

Undrar om jag kan kombinera en skorpion med en annan skorpion?

Spelmässigt handlar Theropods om att hitta logiska lösningar istället för att slåss. De flesta situationer löser jag genom att använda mig av min omgivning. Lianer, frukter, grenar och andra människor blir mina verktyg för att avleda hungriga rovdjur, smyga förbi barbarer och utlösa kedjereaktioner i miljön. Mekaniken bygger på klassiskt pusslande och föremålskombinationer, men med en modernare och intuitiv känsla. Jag menar, hade spelet varit helt troget sina förebilder, som Monkey Island, hade logiken stundtals fått stå åt sidan – någon som minns Monkey Wrench-pusslet? Med det sagt finns det vissa klurigare partier här också.

Estetiskt bjuder Theropods på uttrycksfull och charmig pixelkonst med handritade bild-för-bild-animationer. Den lågupplösta pixelgrafiken sätter stämningen klockrent. Jag hade först lite problem då bakgrunden flöt ihop med det som gick att interagera med, vilket gjorde det svårt att se vad jag skulle klicka på. Men det problemet har utvecklarna löst genom att ge mig möjligheten att trycka H på tangentbordet – då markeras alla klickbara objekt på skärmen.

Charmiga mellansekvenser.

När peka och klicka är som bäst handlar det bara om att utforska och experimentera. I ett spel som tar influenser från de bästa förväntar jag mig att det finns en direkt känsla i varje klick. Jag för muspekaren över en miljö, klickar på en pryl och får direkt känsla för vad jag bör göra utan att något behöver skrivas på näsan. Till exempel har en kruka innehållande vatten gått sönder. Jag kan plocka på mig skärvorna och intuitivt testar jag att doppa dessa skärvor i kåda som rinner från ett träd i närheten och vips så har jag lagat krukan. Jag kan säga att flera gånger kände jag mig smart när jag löste ett pussel och det är den känslan jag vill åt. Det går inte att misslyckas, jag får prova mig fram tills jag lyckas och ingenting går på tid – det finns alltså ingen direkt risk eller hot om att jag kommer förlora.

Spelet är kort, det är jättekort! Jag klarade det på under 3 timmar med 19 av 20 prestationer upplåsta. Jag rekommenderar det här äventyret, trots längden, för alla som har en varm känsla för peka och klicka-spel.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070