En uppföljare som verkligen sätter terror i publiken, blir den åttonde luckans innehåll. Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
Om jag skulle välja en modern skräckklassiker så skullde utan tvekan bli Rob Zombies uppföljare till hans tidigare House of a 1000 Corpses (2003) – The Devil’s Rejects.
En road movie om de överlevande i Fireflyfamiljen som efter första filmen tvingas överge sitt Texas Chainsaw Massacre-inspirerade hem för att fly undan polisen. Det hela börjar nämligen med en shootout på familjens ägors gård mellan polis och familjen själva. En öppningsscen som sätter tonen för resten av filmen på ett superbt vis innan vi möts av förtexterna under ett montage av delar av familjens flykt satt till The Allman Brothers Bands Midnight Rider. Egentligen skulle alla scenerna i montaget vara längre scener och inte bara vara grymt material till förtexterna. Men jag tror absolut att nedklippningen av dessa scener funkar utmärkt som de gör här och filmen tjänar nåt enormt på det. Vi får liksom en spark i bröstet till att börja med sen blir det bara bättre!
Attityden här är ond. Alltså pulserar av ondska och brutalitet, men även nåt så främmande kanske som kärlek till familjen. Inte på ett incestuöst vis, utan bara för att de är ensamma. Det är dem mot hela världen, det har alltid varit så och för dem skulle det för alltid vara så.
Jag tänker inte avslöja hur det slutar. Har man inte sett den här så förtjänar man chansen att se den utan att bli spoilad. Allt jag tänker säga är att låtvalet av Lynyrd Skynyrds Free Bird till slutscenen kunde inte bivit mycket bättre. Zombie vet precis vad han gör med låtvalet i de flesta av sina filmer. Till och med när han valde Love Hurts till sin remake av Halloween (2007) och dess uppföljare så fattar man vad han ville få ut av det. Problemet är att han ibland blir en aning övertydlig, även i The Devil’s Rejects. Men där är det så effektfullt och spelar med vad som sker i scenen att man köper det. I Halloween blir det mest lustigt och lite malplacerat – även om man fattar vad han var ute efter.
Något som särskilt måste nämnas är Bill Moseleys skådespelarinsats. Det är möjligtvis den bästa han någonsin gjort. Visst älskar jag hans överspel som den kultklassiska Chop Top i Texas Chainsaw Massacre 2 (1986) (”Hey! Lick my plate, you dog dick!”). Men med Otis B. Driftwood i Rejects blev han så bra som han möjligtvis kan bli. Med ett citat tagit från Charles Manson följaren Charles ”Tex” Watson dock lite förändrat (originalet är ”I’m the devil, and I’m here to do the devil’s business”. Men i filmen är det ”I am the devil, and I have come to do the devil’s work.”) som används otroligt effektivt får man rysningar. Fans hade namninsamlingar för att få Moseley nominerad för en Oscar för sin insats. En av få gånger jag verkligen hade brytt mig om en Oscar.
Ett par av Zombies stammisar syns såklart. Den fantastiske Sid Haig (THX (1971)) som är äldre än alla som läser denna text (om någon mot all förmodan nu inte är boende på ett ålderdomshem) och hans kära fru Sheri Moon Zombie (som är med i sin makes alla filmer). Båda som spelar sina roller (Captain Spaulding respektive Baby Firefly) med väldig övertygelse.
Detta är förmodligen Zombies magnum opus och jag har svårt att tro att han kan toppa denna – oavsett vilken genre han ger sig in i härnäst. Rejects fyller i boxen för drama, komedi, thriller och (såklart) skräck. Hur Zombie efter denna inte gjort något lika bra är lite sorgligt, men jag hoppas på att bli överraskad i framtiden. Jag vill se honom lyckas, jag vet att han kan.
Detta är en av de filmer jag ser minst en gång per år. Gärna en gång extra med kommentarspår från Zombie själv. Det var en tuff inspelning och att de lyckades skapa en modern skräckklassiker med sina förutsättningar är inget mindre än beundransvärt.
