En B-filmares bekännelser – ”A Fistful of Shoestrings”

Livet bakom kulisserna

Det är inte svårt för mig att skriva. Men det är svårt för mig att prioritera min tid. Mellan jobbsökande, sjukskrivningar, träningar, projekt och att skriva krönikor är det svårt med tiden. Jag befinner mig mitt emellan två kortfilmer jag regisserat som är i efterproduktion nu – den ena mer än den andra. Samtidigt som jag är deltagare i ett par andra projekt, men som jag inte ansvarar för. På det ska även två av mina nästa produktioner ta form, vilket de gör.

Mitt i allt detta ska jag även vaka över min hälsa – anledningen till min sjukskrivning, och söka jobb/arbetsträning på halvtid.

Vila och familj ska in på detta schema också (familj som bor minst tre timmar bort).

Slutligen så står en av mina andra passioner kvar och skriker efter min uppmärksamhet. Krönikor, artiklar och recensioner – tre saker jag älskar att skriva. December förra året för mig var en smekmånad full av masochism, helt fantastiskt (på riktigt).

Jag måste börja ge det här skrivandet lite mera kärlek, för mig och speciellt er – kära läsare.

Så vad vill jag dryga ut er dag med denna gång? Varför inte lite om en del av nörderiets baksida när det gäller film. Eller i alla fall hur det kan gå till när vi i genresverige gör film.

Det var en gång…

På många sätt börjar de som alla sagor gör – med en idé. Många brukar fråga var idéer kommer ifrån. En fråga alla som skapat något nog fått och en fråga som är lika lätt att svara på som den är omöjlig. Personligen kan jag inte peka på en gemensam nämnare som gett mig idéer, de kommer överallt ifrån. Intryck kan jag väl svara om jag vill låta smått pretentiös och tvetydig. Självklart kommer idéer från intryck, konstigt vore annars.
Var dessa intryck kommer ifrån är dock väldigt olika. Alltifrån en tur i närbutiken när man stressar in efter nåt man glömt eller en filosofisk långpromenad. Dessa promenader brukar jag reservera för att reda ut redan etablerade idéer eller bara ta för att faktiskt få rensa huvudet en eller annan gång, men hjärnan är ständigt igång och slutar aldrig erbjuda små glimtar in i en annan värld. Det mest spännande är att dessa världar är ofta unika – tänk er det. De världarna som kommer upp i huvudet på en är den alldeles egna. Den är din, eller ja, dina karaktärers. Det kan låta lite flummigt och ibland är det så. Ett vad jag vill kalla för berusat tillstånd. Ett tillstånd där allt tillåts ske och där allt kan hända. Vad du sedan vill utforma av denna värld är upp till dig – och dina karaktärer, givetvis. Lär dig på en gång att även om du kanske skapar karaktärer så är det de som kommer föra allt framåt, utan dem händer inget och du kan inte bara forcera dem att göra saker. Visst kan du, men hur bra vore det? Karaktärer har personligheter, egenheter och sina egna viljor. Så lustigt är det inte egentligen. Du skapar en personlighet och med denna personlighet kommer drömmar, ambitioner och viljor – precis som med vilken levande människa som helst. Så om jag ska ge ett tips på vad man ska göra när man står stilla i sitt skrivande så är det detta:
lyssna på dina karaktärer.

 

Men en historia kan inte bara luta sig mot sina karaktärer, det måste finnas någon form av handling, en konflikt. Till och med en serie om “ingenting” som Seinfeld (1989 – 1998) har konflikter, annars vore det totalt ointressant att titta på i nästan tio år. Dessa kan vara isolerade till ett tjugo minuters block eller sträcka sig över flera säsonger om det är en serie. Filmer har en väldigt klassisk treaktsstruktur som tråkat ut mången filmvetare genom tiderna.
Det bästa med just film är att de regler som treaktstrukturen dikterat kan lekas med på väldigt intressanta sätt och vis jämfört med en serie. En film på nittio minuter kan man acceptera kastar runt med ens förväntningar. En serie kräver mer dedikering av sin publik och därav kräver publiken något tillbaka från serien, så att experimentera med en serie känns för mig mer riskabelt än med en fristående film. David Lynch gjorde något sånt vad jag förstått med sin kultklassade serie Twin Peaks när han och Mark Frost gjorde Twin Peaks: The Return (2017). Många var förvirrade och vissa till och med upprörda över hur Lynch inte höll sig till traditionell struktur i serieformatet. Nu har jag ärligt talat inte sett The Return än och kan inte kommentera vidare på det hela. Men i det stora hela känns det som att Lynch och Frost lyckades här. De flesta som sett kultseriens tredje säsong gillar den. Men de som inte gillade den ska icke förglömmas. Många frågor väcktes förstås. Inte minst när Lynch själv plötsligt kom ut och sa att han i stort sett såg på tredje säsongen som en film. Folk kliade sig i hårbotten och undrade om mannen som gjort sig ett namn på konstigt och udda hade blivit tokig. Nej – han bara är sån och det är och ska vi vara evigt tacksamma för. En spricka i televisions- och streamingsinpräntade konformism.

Men jag har gått ifrån ämnet en aning.

Hursomhelst! Utöver levande karaktärer behövs en bra historia, en spännande konflikt. Ett krig, ett drama eller nåt så enkelt som olika viljor när man kokar ner det hela till sina absoluta beståndsdelar inom crash course dramatik one-on-one. Jag ska inte trötta ut er med sånt tjat. Men ni fattar – bra karaktärer och en bra handling att försätta dessa i.


Indieregissören Gustav Ljungdahl

Min senaste inspelade film är en splatterkomedi inspelad i en kall lada i skogarna utanför Uppsala hos indiefilmsregissören och effektmakaren Gustav Ljungdahl (Roots of Darkness (2016)). Vi kom på att det kunde vara kul att göra en antologifilm (en film med flertalet småhistorier som knyts ihop med hjälp av en röd tråd) så vi kontaktade flera olika likasinnade regissörer och filmare i Sverige och världen över. Filmen har premiär i juni och släpps på en begränsad DVD-utgåva i samma veva. Vad var min idé? Ni får ju se filmen för att få hela historien, men kort och gott hade jag gått runt och burit på en titel: Unplanned Parenthood (2018). Titeln födde (haha…) resten av idén på ett par sekunder när Gustav och jag pratade om det hela och vips var datum för inspelning satt. Ett första utkast på manuset hade jag inom en vecka. Inget manus jag skickar till folk eller så. Det är mest anteckningar, idéer, förslag på repliker och det mesta är förkastligt jäkla illa. Men det är den berusade perioden som jag nämnde innan. Utan den skulle inte mycket bli gjort. Sen fick det utkastet ligga en vecka medan jag diskuterade mycket med de i min närmaste kreativa krets (mest med mig själv faktiskt), skrev ner vad de hade för tankar (de får självklart inte veta allt jag har skrivit ner eller tänkt på, säkrare sätt att döda lågan för ett projekt finns inte, i alla fall inte för mig) innan jag läste mina anteckningar i samband med deras. Sedan stryker jag nästan allt och plockar fram det som är intressant och det är sedan det jag sätter mig ner med vid ett andra utkast.
När jag väl hostat upp det kanske jag låter en och annan läsa det eller delar ur det. Bara för att få lite respons utifrån. Jag litar på min magkänsla till 95%, men det är de där sista 5% man ska akta sig för…

Undertecknad på promobild för Unplanned Parenthood (2018)

Sedan kommer det. Det tredje utkastet. Här ska slutversionen forma sig. Ur askan av vad som är kvar skall en fenix resa sig (den behöver inte vara bra eller vacker – kom igen, min senaste film heter som sagt “Unplanned Parenthood”). Den fenixen eller skatan ska sedan bli filmen. Nånting som du burit vid ditt sköte ett tag och som du ska våga låta världen beskåda och bespotta. Så lär dig att inte ta saker personligt och det illa kvickt. I en jämförelse med barn så har då mina barn blivit mobbade och lemlästade framför mina ögon och allt jag kan (och bör göra) är att bocka och ta emot. Erfarenheterna när någon hatar ditt barn är ovärderliga – både som konstnär och förälder kan jag tänka mig. Du kan inte klå upp en förälder eller konstnär. Men du kan bespotta och ge deras avkommor en redig örfil – men frågan är om man tjänar något på det och oftast (och i regel) är svaret ett rungande nej, det gör man inte. Ärlig och rättfram konstruktiv kritik är ovärderlig, det är även slagen och turen genom golgatan, men man lyssnar hellre på de som har en aning om vad de talar om än en arg tittare.

En gång hade jag en äldre dam som kom upp till mig efter en föreställning jag hade regisserat. Hon tyckte minsann att svordomar inte hörde hemma på scenen och att en varning innan föreställning vore att tillämpa. Efter ett par muttrande ord om respektlöshet mot äldre och suckningar om ungdomar så gick hon. Det jag inte sagt än är att uppsättningen handlade om sexuella trakasserier och det slentrianmässiga användandet av könsord i vår vardag kanske förtjänar både en och två eftertankar ibland. Detta hade flugit damen överhuvudet verkar det som, så jag tackar dig damen för att du lärde mig att inte lita på att alla i publiken uppfattar det budskap du försöker förmedla ens när det de facto spelas upp mitt framför dem. För mig var det ovärderligt med sådan förstahandserfarenhet.
Tack.

Jag har också haft folk som har överanalyserat mina olika skapelser och det är nästan lika kul varje gång. De har sökt  djupare mening i saker som inte varit djupare än en pöl, men det är också en rätt fin grej. Om folk hittar mening och betydelse i det man gör så är det alltid framgång. Då har man nått fram på nåt sätt. Ibland missar de helt meningen också, men det ligger ofta i hur man valt att berätta nåt. Ibland är saker och ting inte lika tydliga som man hoppats på (min andra kommande film verkar ha hamnat i ett sånt läge, men på testvisningen så roade den folk i alla fall och det räcker gott och väl för mig).

Nu har jag hoppat runt lite igen. Till och med pratat om hur man kan ta till sig kritik. Fan, jag är inte bra på att skriva stream of consciousness och strukturera det samtidigt. Jag ber om ursäkt till dig, kära läsare, och den stackars sate som korrekturläst det här.

Men när man väl fått ett grönt ljus på sitt manus och man är nöjd (för det blir aldrig perfekt, lär dig det fort) så går man vidare till det man kan kalla för själva produktionen. Visst har den sina faser såsom för- och efterproduktion som vi snabbt kan ge en överblick, inget ni ska citera mig på.
Förproduktionen börjar enligt mig redan när utkast tre genomgår en revidering, när man stryker ut de ojämnheter man är medveten om. Man sätter upp budget, fixar folk, ritar storyboard (jag föredrar bara en väl beskriven shotlist för det mesta, men ibland krävs en förvisualisering) och man letar “locations” att spela in på. En bra kuliss är fan det bästa jag varit med om, men ibland finns inte det tillgängligt och ibland vill man åt en verklighetskänsla som en kuliss helt enkelt inte kan erbjuda.

Sen är det igång. Kittlandet i magen som övergår i magkatarr och sömnlösa nätter så långt projektet sträcker sig. Försök verkligen ha deadlines, även egna, för de hjälper en något otroligt mycket. Lär dig sova vart du än är om det är långa dygn. Ha med två par skor och strumpor, du lär vilja byta efter att ha varit på stående fot ett halvt dygn. Välj inte kaffe vid tre på morgonen, för kraschen kommer vara obarmhärtig. Te och frukt rekommenderas starkt.
Planera så endast de som är relevanta för scenen som tags är på plats så resten får vila. Det värsta som finns är när alla är på stand by precis hela tiden och allas energi går åt. Sura miner och glappkäftar är det sista man vill tampas med efter att ha filmat tolv timmar i sträck. Är du regissör ska du också få ett av de viktigaste tipsen du kan få – bli inte arg, skrik inte, munhuggs inte. Gör du nåt av det så riskerar du att tappa all den respekt som byggts upp. Du leder skeppet. Du är kapten och kaptenen skriker inte. Skriker hen har hen tappat kontrollen och skeppet är på väg rakt mot ett isberg. Håll stadigt i ratten genom hårda vindar och piskande regn – för det är exakt så en filminspelning kan vara. Efteråt kan du skrika och svära så mycket som du vill när ingen annan förutom dina närmaste ser och hör dig, för de känslorna måste ut förstås. Personligen grät jag på min ena kameramans axel efter sista tagningen på en av mina mest tärande och stressiga inspelningar. I bilen på vägen hem önskade jag att jag var död. Det var en av de jobbigaste upplevelser jag varit med om (det var mycket mer än inspelningen som pågick i mitt liv under den tiden, men katalysatorn var absolut de sista timmarna på plats). Filmen fick ett väldigt bra mottagande och det är nog ingen annan än jag som minns detta (och de som var där kanske kommer kalla mig lögnare, men jag var så i mitt esse när min film visades att jag lade märke till varenda hostning så jag garanterar att jag minns den visningen bättre än någon annan som var där) än jag, men när eftertexterna rullade så var det en kille snett ner åt höger om oss i salongen som ropade “Wohoo!” och klappade ihop sina händer.
Ta mig fan – jag hade lyckats.

Under inspelningen av filmen som knäckte mig – Evy (2015)

Vad vill jag säga med den här texten?
Jag vill nog bara kort berätta om mina tankar om filmskapande och mina egna erfarenheter med det hela. Jag har en ofantlig hatkärlek för det jag gör och för vad jag kallar mig – filmskapare. Men jag har uteslutit alla de gånger jag gråtit, gett upp och värre än så. En period var jag konstant onykter i nästan halvår bara för att det blev lite mer uthärdligt att göra vad jag behövde. Det finns en otroligt mörk sida till det kreativa många gånger och de konstnärer jag jobbar bäst med eller kommer närmast är alltid de som i det närmaste nästan klassas som “psykiskt instabila” eller som har någon form av självskadebeteende, oavsett hur det uttrycker sig. Men fan vilken vacker konst de människorna skapar,

Men låt inte det avskräcka dig.
Att skapa är en av de saker som gör oss till människor.
Våga vara kreativ, våga skapa. För vissa av oss är det den bästa terapin någonsin.
Personligen önskar jag bara att jag inte var beroende av det…

 

Låt mig avsluta med ett litet “visdomsord” jag lever efter:

– “Kroppen kan läka, konsten kan inte.

Skriven av: Emil Johansson

Medlemmar

Fredrik OlssonChefredaktör - Ansvarig Utgivare - Podcasterfredrik@nordlivpodcast.se
Danny LarsenRedaktionschef - Logistikansvarig - Podcaster - Recensentdanny@nordlivpodcast.se
Max LöfströmProducent - Ljuddesigner - Podcastermaxx@nordlivpodcast.se
Lotta LeissnerPodcaster - Producentlotta@nordlivpodcast.se
Robb LarsenPodcasterrobb@nordlivpodcast.se

NÖRDLIV

Vi ger er recensioner, krönikor, podcasts, guides och mycket mer. Allt för att ni ska kunna få en bättre inblick i spel/tillbehör/hårdvara och andra nördiga spörsmål.

Häng gärna med Nördliv, i deras podcast som kommer ut på iTunes varje söndag.

Medlemmar

Carl HolmerRecensent - Podcastercarl@nordlivpodcast.se
Sara WinoySocial Media Manager - Recensent - Podcastersara@nordlivpodcast.se
Robert JonssonRecensent - Podcasterrobert@nordlivpodcast.se
Ependyma LouiseRecensent - Podcasterlouise@nordlivpodcast.se
Erik HöglundPodcastererik@nordlivpodcast.se
Emil JohanssonRecensent - Skribentemil@nordlivpodcast.se