Hem ArtiklarKrönika Krönika | En andra chans | The Conjuring (2013)

Krönika | En andra chans | The Conjuring (2013)

av Emil Johansson

Sedan första Saw (2004) fick oss att överväga att kapa våra egna fötter vid anklarna med en rostig bågfil så har regissören James Wan skrämt oss med ett par års mellanrum med nåt av sina projekt. Efter Saw-serien fick fart så hade Wan och hans skrivarkollega, Leigh Whannell, sitt på det torra kan man väl säga. Visserligen behövde de komma på nästa stora projekt, men dörrarna till Hollywood hade öppnats för dem och möjligheterna var stora och 2007 kom deras nästa alster i form av den underskattade Dead Silence. Samma år kom även Wans första långfilm utan Whannell vid sin sida; nämligen Death Sentence med Kevin Bacon. En film som ledde till att producentern bakom Fast & Furious-serien fick upp ögonen för Wan inför Fast & Furious 7 (2015) och bevisade att han även behärskade actiongenren utan större problem; trots motångarna med bland annat med den tragiska bortgången utav Paul Walker (1973 – 2013), endast 40 år gammal. En enorm utmaning för en regissör mitt uppe i ett projekt där en av huvudrollerna avlider mitt under produktion och han hanterade det med bravur.
Men innan Wan bevisade att han kunde hantera fler genrar än den som satt honom på kartan så skulle han skrämma oss en gång till (och många gånger till efter det)…

Insidious kom 2010 och var en helt annan typ av skräck än den som Saw-serien nu vältrade sig i. Detta var mer övernaturligt. Wan gick ihop med sin gamle vapendragare, Whannell (som precis som i Saw spelade en av karaktärerna även här) ännu en gång och startade ännu en franchise med sitt hemsökta barn. Whannell tog till och med över registolen för tredje filmen i serien, en film som blev hans debut som regissör. Men det är inte Insidious vi ska prata om här, dock ville jag lägga lite grund för vad som kom efter Insidious – nämligen The Conjuring.

Wan och Whannell gick ihop igen (tredje gången gillt) och gav sig denna gången på ”besatt/exorcism-genren” vilket jag skulle vilja påstå är vågat trots att genren blomstrat i kvanitet de senaste femton åren. Men vi fick nog höjdpunkt 1974 med Exorcisten av Wiliiam Friedkin med Linda Blair och Max von Sydow – en otroligt svårtoppad film som är så otroligt skickligt gjord på alla plan att det blir löjligt. Många påstår att man inte kan vara rädd för en film som den om man inte är troende; tro mig när jag säger att det funkar utmärkt ändå – även utan gudfruktan.

Sen dess har vi fått uppföljare och prequels som alla varierat i kvalité (tredje filmen i serien kan mycket väl vara lika bra eller kanske bättre än originalet) och en bunt efterapare. Vissa har försökt sig på egna idéer på konceptet, men de allra flesta verkar ha kört på ”besatt flicka” fenomenet vilket inte är dåligt i sig. Det är bara väldigt gjort och svårt att få till bra idag och The Conjuring försöker inte göra något nytt av det hela överhuvudtaget. Den är så fylld med klyschor att den känns som ett typexempel i en skolbok för skräckfilm.

Första gången jag såg The Conjuring satt jag med några vänner framför Netflix. Jag tror det var Halloween 2014 och vi hade valt ut ett par filmer att se. En av dem var den underskattade Big Ass Spider (2013) av Mike Mendez och den andra var just The Conjuring. Kanske var vi fel sällskap att se en långsam skräckfilm den kvällen – jag vet att jag var fel sällskap i all fall. Några av oss satt faktiskt och verkligen tittade på filmen medan jag och en annan cineast till vän räknade ut filmen på två sekunder och inte kände att den skulle ge något nytt. Till råga på det så levde The Conjuring på sina jump scare; en metod av ”skräck” som verkar vara väldigt populär bland dagens filmpublik. Enligt mig räknas jump scares inte ens som skräck men det är en krönika för en annan dag.

Jag blev helt enkelt uttråkad! Det är det sista jag vill bli när jag tittar på en skräckfilm.
Men efter ett samtal med några av mina kära nördlivkollegor bestämde jag mig för att ge den en andra chans, så nu vet ni vart jag fick namnet till denna ”artikelserie” ifrån. Så jag köpte hem en box med The Conjuring ett och två, satte mig en kväll och såg igenom båda.
Vad tyckte jag? Hade min åsikt förändrats? Well…

En aning – men inte på de sätt jag tänkt mig.
Tekniskt sett är nämligen The Conjuring ett mindre mästerverk med sitt fantastiska kameraarbete, otroliga regi och helt okej skådespel. Tagningar som varar lite längre än vad man kanske är van vid med skapar en obekväm känsla och de har använt sitt soundtrack extremt sparsamt. Tysynad bygger stämning och stämning är A och O i skräck; tyvärr hanterar de det inte särskilt bra då det ofta avlöses av billiga ljudstings eller jump scares. Vid ett tillfälle tror jag de slänger tre stycken mot en på under en minut och det är en sån otrolig stämningsdödare! Kanske funkar det för nån, men tittar man på det med kritiska ögon så det känns bara billigt och det är synd med den atmosfären.

Skådespelet växlar en del. Men barnen är faktiskt riktigt bra och tack vare dem minns jag några av filmens scener bättre än jag annars gjort. När en av döttrarna ”ser” att det står någon bakom dörren och sätter sig rakt upp i sin säng helt skräckslagen med vettskrämda och tårfyllda ögon så tror jag på henne och mitt intresse för vad som sker på skärmen är onekligen starkt i den stunden.

Det som är så synd är just att storyn är så gjord. En vanlig filmtittare kanske kan få ut mer av den än en frekvent tittare får då denne kanske inte känner igen storyns alla uppenbara beats lika väl som en filmfantast kanske skulle göra. Manuset i sig är inte heller fantastiskt och känns framåt slutet hämtat ur Hollwodds egen byrålåda märkt ”RÖR EJ – klyschor, första utkast och underutvecklat” vilket är så synd då även atmosfären faller en hel del på att man sett det hela hundra gånger förr, och det trots bra kameraarbete och regi.

Det kanske mest intressanta med The Conjuring är det universum det byggt upp med spin off-filmer såsom Annabelle (2014), Annabelle: Creation (2017) och kommande The Nun (2018) och The Crooked Man (????) – båda från The Conjuring 2 (2016). De två senare kändes lite väl infogade i storyn till uppföljaren bara för att kunna utveckla egna filmer av dem för det hade absolut räckt med en av dem – och då älskade jag ändå dem båda, det fanns helt enkelt inte rum.
Personligen ser jag mer framemot The Nun som egen film eftersom jag helt enkelt fann karaktären mer originell för att, ja hon var originell. The Crooked Man är ju baserad på en gammal barnvisa kan man väl säga.

Min fascination för verkliga fall gjorde The Conjuring-filmerna (med den kommande tredje) till nåt väldigt roligt. När man kan se vad de hittat på för dramats skull jämfört med vad som ”skedde” i verkligheten så väcks i alla fall min nördhjärna till liv. Ed och Lorrain Warren var två paranormala experter som hjälpte folk som hemsöktes av onda andar eller demoner. Vissa av deras fall har tidigare filmatiserats (såsom The Amityville Horror/Huset Som Gud Glömde (1979)) men det är första gången jag vet om att de som karaktärer portätterats på det här viset och jag gillar det. Man får ta det hela med en näve salt eftersom vi ändå pratar dramatisering här, men enligt de överlevande inblandade från fallen så har de och deras liv behandlats med respekt trots att det är skräckfilm.

Avslutningsvis:

Är jag glad att jag gav The Conjuring en andra chans? Ja det får jag nog säga.
Nyfikenheten fick mig att ge filmen en andra chans och dess uppföljare en chans överhuvudtaget (en uppföljare jag tyckte var bättre än originalet) och mitt intresse för Wans universum växte till sig. För mig är detta avkopplingsskräck – nåt jag drar igång när jag vill ha lite spooky stämning och bara bli underhållen, men vill jag bli skrämd har jag en helt annat hylla med den skräcken på…

Att dessa filmer ska ha fått en femtonårsgräns (eller Hard R) för att de var så skräckinjagande med sin atmosfär och ton att det inte riktigt gick att klippa bort är för mig smått skrattretande. Inte ens om jag försöker kan jag se hur dessa ska ha varit så otäcka, även om de har sina små tillfällen. Men för mig når de aldrig upp till en nivå där jag skulle ha svårt att sova eller ens se vad som skulle ärra någon för livet. Visserligen är jag den enda i min umgängeskrets som verkligen inte tyckte Paranormal Activity (2007) var nåt att ha utöver att de var imponerande inom indiefilmskapande så jag är nog inte rätt publik.
Det bästa med den och dess uppföljare var de trailers de släppte med ”publikens reaktioner”. Det gav mig nåt nytt att skratta åt så fort en ny PA skulle släppas.

Men vem vet – kanske den/de är en kandidat för ”En andra chans”?

Av modern och Wan-producerad skräck kan jag rekommendera The Conjuring ganska starkt ändå, trots ett par larviga scener (ni som sett, ni vet den där scenen med ”nåt” på garderoben? Jag skrattade som en dåre). Det finns mycket att hämta här från en välkonstruerad men ibland snubblande atmosfär, särskilt för relativt nyinvigda i genren.

0 kommentera

Du kanske också gillar