Hem RecensionerSpelrecensionerPlaystation In Nightmare

In Nightmare

av Niclas Emanuelsson

Ett barn ligger i en barnvagn i sett från förstaperson. Barnets blinkningar släcker och tänder skärmen. Föräldrarna till barnet ser på det kärleksfullt och skrattar. Något rycker till och bilden störs. Svart och rött täcker skärmen och en kvinna vars hår inte berörs av gravitationen sträcker sig skrattande mot barnet…


Poof! Vad vi får anta är barnet några år äldre står i ett patientrum på ett nedgånget sjukhus. Pojken heter Bill och är en stum protagonist. Spelaren får genom en text på skärmen reda på att Bills mål är att ta sig ut från byggnaden. Den tystlåtne pojken kryper, springer, interagerar med objekt och letar nycklar för glatta livet. Varje nyckel leder till en ny del av sjukhuset som leder till nästa nyckel. Rätt vad det är hörs ett bekant kvinnoskratt. Bill måste ta sig till nyckeln utan att bli upptäckt av kvinnan med det frisläppta håret. Väl framme vid nivåns slut finns en dörr. Han kliver genom den…

På andra sidan dörren finns en HUB-värld. Härifrån tar man sig vidare till andra nivåer och kan växla mellan olika skins. Till att börja med finns bara ett skin, men möjligheten att låsa upp nya finns. För att låsa upp nya utseenden går man fram till statyerna och interagerar. Då får man exakt den information man behöver för att kunna låsa upp alla utseenden. Klara spelet en gång, samla in alla ”x” eller uppnå troféerna (om du spelar på Playstation) ”x, y, z”. Man blir helt enkelt belönad för sina framsteg vilket är skönt. Det är nästan en av de mest tilltalande delarna med spelet; det är så pass rättfram.

Varje nivå är linjärt utformad och efter en avklarad nivå öppnas nästa upp. Detta kanske drar ner omspelningsvärdet en aning, men det är inget som påverkar helheten nämnvärt. Dessutom kan man hitta massvis med patientjournaler och sidor från Bills dagbok som ger betydligt mer kött på benen gällande spelets någorlunda dunkla berättelse. Rätt vad det är när man färdas genom nivåerna blinkar skärmen till och spökliknande karaktärer rör sig fritt. Det är verklighetens motsvarighet till Bills mardröm, dvs där hela upplevelsen utspelar sig. Genom att läsa dagboken och journalerna får man reda på flera saker: det är mitten av 70-talet, patienterna har alla någon form av djupare depression och Bills liv i verkligheten är ett helvete. Råkar man öppna en specifik låda snubblar man över en skilsmässoansökan, en nivå är en skola där man i början får reda på att Bill utsätts för allvarlig mobbning och någon vuxen kvinna från verkligheten representeras av den skrattande kvinnan – det finns också en otäck man. Berättelsen höll mig ständigt nyfiken och jag läste alla dokument jag kom över; det var spelets klart starkaste aspekt!

På ett estetiskt plan är spelet helt okej men inte mer. Det ser inte utmärkt ut men är heller inte bedrövligt, några frame drops till trots. Musiken är generisk skräck med speldosa och illavarslande stråkar. De olika monstren är inte nödvändigtvis skrämmande, men heller inte skrattretande. Spelets visuella stil är lite mer tecknat än verklighet. Men det obehagligaste är vissa huvudvärksframkallande ljuseffekter. När man får se verklighetens spöklika karaktärer brusar skärmen som ett myrornas krig med 50% opacitet. Det är inte bara de riktiga karaktärerna, det gav mig också riktig huvudvärk. Hemskt störande… Sen förföljs man av något monster och då får skärmen en vattnig effekt över sig som är framkallar huvudvärk precis lika mycket som den andra effekten. Kortfattat gav spelets estetik mig en axelryckning och tyvärr en och annan huvudvärk.

Man interagerar med objekt, springer, smyger och använder diverse förmågor. Monstren kan man inte slåss mot utan det är samma princip som i Little Nightmares II, lura dem och smyg förbi. Det är inget unikt men ett roligt koncept som ger gameplay en del nerv. Sen har man olika förmågor i form av en gyllene fjäril som hovrar över huvudet på den tyste protagonisten likt Navi från the Legend of Zelda: Ocarina of Time – skillnaden är att fjärilen inte är en störande skit utan användbar. Några av fjärilens förmågor är en radar som visar var monstret befinner sig, kan flyga i väg en bit för att rekognosera och se saker som Bill inte kan. Bill kan kasta vissa objekt på monstren om han blir upptäckt för att lamslå dem och ge sig själv en chans att fly. Sen kan man också uppgradera förmågorna allt eftersom. Det finns alldeles lagom mycket att både göra och hitta, något som kan vara skönt efter ett Elden Ring eller Horizon Forbidden West.

Sammanfattningsvis är In Nightmare än så länge årets glada överraskning. Pusslen och att undvika monstren med de förmågor som finns är kul och man lär sig alltid något när man misslyckas. Belöningar för den som hittar grejer finns och berättelsen är ledsam och alltjämt intressant. Att spelet inte ser mycket ut för världen eller har en märkvärdig ljudbild gör lite på det stora hela. De estetiska delarna är en petitess när spelets ljusa punkter är så pass bra. Om den här texten gjorde dig nyfiken på spelet kommer du troligen gilla det. En solklar rekommendation från min sida!


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Maximum Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar